Den första perioden var otroligt jobbig för VIK:s del. Södertälje sköljde över dem och ägde tillställningen inför 2 500 entusiastiska åskådare.
VIK kändes som ett bottenlag som fick chansen, och var alltför begeistrade och lite för respektfulla över att möta mäktiga Södertälje SK i Scaniarinken.
Att VIK, tack vare ett mål i power play, ändå såg ut att komma därifrån med 1–1 var något de skulle ha varit otroligt nöjda med. Det hade varit lite av en stöld.
Men med bara några tiondelar kvar kunde Södertälje trycka in 2–1 via köksvägen.
En riktig kalldusch för VIK – och energiboost modell större för SSK.
Vad skulle hända under resten av matchen nu? Man kunde tänka sig att SSK skulle bygga vidare på det sena målet, fortsätta att köra över VIK och ta en odiskutabel seger.
Det är ändå Södertälje vi talar om. Ett lag som bara ska tillbaka till Hockeyallsvenskan och som har ett extremt namnkunnigt lag med bland annat Anton Holm, Jonas Westerling, Henrik Thegel, Fredric Weigel och Christofer Blid för att nämna några.
Men vi har fått det bevisat många gånger den här hösten och vintern, och fick det nu ännu en gång.
Det är något alldeles speciellt med Västerviks IK den här säsongen. För det vi bevittnade i andra och tredje perioden var extraordinärt.
VIK fullständigt dominerade händelserna på isen. SSK hade knappt någonting att komma med. Och det kom efter en förstaperiod där det mentala övertaget var klart på hemmalagets sida. Skottstatistiken var galna 31–7 i VIK-favör under de två sista perioderna.
Allt detta fixade VIK borta mot storlaget Södertälje SK med sina fyra fruktade "förstakedjor".
Om det hade varit en stöld om VIK fått med sig oavgjort efter första perioden, så var det ett rån att SSK fick med sig tre poäng från den här drabbningen.
Men nu delas det inte ut några stilpoäng i hockey. Det är bara att lyfta på hatten för SSK-målvakten Alexander Sahlin (utlånad till VIK i en match förra säsongen) som svarade för en av de svettigaste insatserna jag sett på länge mellan stolparna.
Efter matchen var det givetvis enorm besvikelse i VIK-lägret. Jag kan inte påstå att jag njöt av att öppna dörren till omklädningsrummet och be Sebastian Bengtsson om en intervju.
VIK är inte vana vid förluster längre, och klart det svider extra mycket att förlora en sån här toppmatch där de var det klart bättre laget.
Men tanken på att VIK skulle vara så här besvikna efter en förlust borta mot SSK fanns inte på kartan för bara ett år sedan.
Det säger allt om vilken utveckling laget har haft.
Förlusten gjorde att VIK nu är fyra poäng från det stora huvudmålet just nu; vinna Allettan och kvalificera sig för kvalserien utan play off. En seger mot SSK hade gjort resan till seriesegern betydligt enklare, det kommer nu att bli en tuff uppgift.
Chanserna är dock fortfarande mycket goda. Det återstår 24 poäng att spela om, och VIK har SSK (serieledare nu) kvar på hemmaplan. Dessutom har SSK Troja/Ljungby kvar att möta på bortaplan och där tror jag de får stora problem.
Jag vill helst inte dra för stora växlar av en enda match två lag emellan. Men det går i alla fall att konstatera att VIK inte bör ha för stor respekt för Södertälje. När lagen ställs mot varandra i Plivit Trade-hallen har jag svårt att se att VIK inte vinner.
Lägg därtill VIK:s mentala övertag på Troja/Ljungby och att det farliga laget i norr, Östersunds IK, inte imponerar för tillfället, så framstår VIK mer och mer som det mest kompletta av alla Hockeyettanlag när spelet stämmer.
Förlusten i onsdags kväll var tung.
Men det var en förlust som bådar gott.