Joacim Hedblad i en match mot AIK.
VIK må fortsatt tippas i botten av Hockeyallsvenskan. Man har skrämmande låga publiksiffror, hallen är katastrof och budgeten typ lägst i ligan. Men man har också börjat skapa sig en kultur, en anda och inte minst en respekt. Klubben är inne på sin sjätte säsong i näst högsta serien och hittills har man gått till slutspel i fyra av fem. Resultaten, år efter år, talar sitt tydliga språk: VIK är på allvar.
Det sportsliga har dock sprungit ifrån det organisatoriska. Inget konstigt eller uppseendeväckande i det och nu vet vi att det finns en ny arena i horisonten. En del som blivit eftersatt är vårdnaden av det historiska arvet. Många är spelarna som lämnat stora avtryck både i modern, halvmodern och äldre historia. Känslan är att de har glömts bort. Jag är inte ute efter att peka finger åt något håll, jag fattar att det finns mer akuta bränder att släcka och räkningar att betala. Men jag hoppas att Erik Gustafssons kliv upp på tronen som rekordman i VIK blir en signal mot klubben att lägga kraft där. Emil Georgsson fick någon slags avtackning i sin sista match som spelare våren 2018. Men Joacim Hedblad? Joakim Englund? Inte ett ord, inte en blombukett, inte ett tack. Strunt samma att det gått ett gäng år – folk minns dem fortfarande. Och det är, som man säger, bättre sent än aldrig. För mig är #67, #41 och #12 tre tröjor som ska hissas i både Plivit Arena och i den nya konstruktionen.
VIK har också en historia innan Karlin-eran. Det finns spelare som betytt mycket för många under lång tid. Till exempel den framlidne centern och spelgeniet Mikael von der Geest. Den med all säkerhet elegantaste och förmodligen smartaste spelaren som burit VIK-tröjan. Fråga i stort sett vem som helst som varit med kring VIK så kommer de säga att Geesten är den största talang de sett. Han fick också en väldigt fin karriär som bland annat innefattar flest poäng i VIK. 26:an ska hissas, inget snack om saken.
Mikael von der Geest har gjort flest poäng i klubben och är en spelare vars tröja bör hissas i Plivit Arena, enligt Sportens Jonathan Åhman.
Sen är det alltid svårt att veta var gränsen ska dras och vilka kriterierna är. Givetvis är långvarighet viktigt. Man ska ha en lång gärning i klubben. Att komma hit och skicka in 50 poäng och sen studsa till tyska Mannheim eller finska KooKoo räcker inte. Du ska också vara en uppskattad medlem av samhället. Folk ska veta vem du är bakom det (i vissa fall heltäckande) visiret. Hur man än vrider och vänder på det kommer några alltid att sakna någon. Strunta i det: börja någonstans. Det behöver inte vara världens maffigaste ceremoni heller. Hitta en lämplig kväll, använd det i marknadsföringen (kanske kommer någon som tappat bort VIK tillbaka) gör det värdigt. Vårda historiken.
Joakim Englund var en stor profil i VIK under sina många år i dressen och bidrog till ett ökat intresse kring laget. Han har spelat tredje flest matcher i VIK med sina 383.
Erik Gustafsson ska självklart också få en sån hyllning och sin tröja hissad. Vad det lider. Han har fortfarande mycket kvar på sin VIK-gärning och frågan är om han inte spelar bättre för varje säsong numera.
Att en sån person och spelare, som alltid är där, alltid ställer upp och alltid representerar klubben på ett bra sätt, slår Niklas Dackes rekord känns rätt. Gustafsson har utvecklats i sin roll i VIK under sina många säsonger i klubben och känns som en egen produkt trots sin Fårbo-dialekt. Hans största och bästa förmåga är det som gör honom till rekordinnehavare: pålitligheten. Han missar nästan aldrig en match eller träning. Det är också därför han blivit en så uppskattad och viktig del av klubben.
Erik Gustafsson blir på tisdagskvällen den spelare med flest matcher i VIK-tröjan, 385 stycken.