När jag satt framför teven på lördagsförmiddagen och tittade på de extra nyhetssändningarna om terrordåden i Paris, tänkte jag: ”Nej, jag struntar i matchen. Det går inte att kolla på fotboll en dag som denna”.
Till slut gav jag mig i alla fall i väg till bussen som skulle ta ett 60-tal fotbollsfans från Västervik till Friends Arena och playoffmatchen mellan Sverige och Danmark.
För mig är en attack på Frankrike ett anfall mot demokrati och humanistiska värderingar. Även om det landet är segregerat och många människor lever i fattigdom, så föddes ändå upplysningen där. Tanken på att vi alla är lika värda. Något som alla terroristsjälar hatar, eftersom de endast vill att en åsikt ska råda.
När matchen i lördags kväll var i gång, kände jag instinktivt att jag fattat rätt beslut. En blå- och gulklädd arena bjöd in oss till en match, där vi för några timmar kunde glömma den brutala verkligheten.
En tyst minut på en fotbollsplan kan knappast skapa fred i vår galna, extrema värld, men den typen av manifestation på en stor arena är en otroligt mäktig upplevelse med en känsla av förening och försoning som jag önskar att alla dessa hatande och fanatiska extremister skulle få uppleva någon gång i sina liv.
För en gångs skull så fick också Erik Hamréns landslag till det. Kontrasten var total mot den förra matchen som jag såg på plats på arenan, den mot Österrike. Nu fanns en bestämd vilja från ett sammansvetsat lag som till varje pris skulle vinna.
Mittfältet, som tidigare ibland nästan har varit paralyserat, sprang sönder Danmark bitvis under den första halvleken. Oscar Lewicki var en frisk fläkt som fick fart på offensiven och ytterbacken Mikael Lustig måste väl ha gjort sitt livs bästa landskamp.
Mest imponerad var jag dock över Emil Forsberg som till vardags spelar i det tyska andradivisionslaget Leipzig. Kvällens bäste svenske spelare på planen, precis som i fiaskomatchen mot Österrike.
Hans 1–0 var en delikatess; en högerfot som varsamt tog emot Mikael Lustigs läckra inspel och gav Sverige hopp om EM. Dessutom var Emil Forsberg upphov till straffen som sedan Zlatan Ibrahimovic enkelt slog in till 2–0.
Allt såg så bra ut i början på den andra halvleken, men sedan märktes det rätt tydligt att de svenska spelarna tröttnade rejält.
Danmark dominerade kraftfullt på slutet, och vi ska nog egentligen bara vara glada att det endast blev ett danskt mål. Nicolai Jorgensens reducering kom också efter ett hårresande slarv i det svenska förvaret av Kim Källström och Martin Olsson. En miss som i värsta fall kan göra att vi kan glömma EM i Frankrike nästa år. Nu räcker det för Danmark att vinna med 1–0 på Parken i Köpenhamn på tisdag.
När jag tillsammans med 50 000 andra fotbollsfans vandrade ut i novembermörkret från arenan, var jag, trots allt, glad att jag hade åkt med på matchen. Idrottens styrka är den kollektiva kraften, att du är en människa i en grupp som delar ett gemensamt intresse. När jag vandrade mot bussen i den sena Stockholmskvällen, fick jag tillbaka hoppet om framtiden.
Tillsammans är vi starka. Tillsammans kan vi bekämpa mörkret.