Jag tänkte egentligen inte vandra ner den redan kraftig nedtrampade "var-fan-är-publiken?"-stigen. Men jag trippar där lite lätt i alla fall. Jag vet att VIK:s match mot Almtuna i fredags kväll var en "baksmälla-match" med urladdningen mot IKO (med fantastiskt läktarengagemang från sitt- och ståplats) och att det kan suga i plånboken med tätt hemmamatchande. Men att det skulle vara så skralt på läktaren med tanke på vilket skede i säsongen vi befinner oss i finner jag lite märkligt.
För en sann hockeyentusiast var det också kanske sista möjligheten att se en stor artist som Tony Mårtensson på nära håll. Hur det gick i matchen vet ni redan, vad VIK-ledningen tyckte om en poäng mot Almtuna likaså. De valde att se det som starkt och bra jobbat att fixa en poäng sent. Och, ja, visst var det så. Men det var också svagt jobbat att släppa in mål sent, bjuda på ett par och inte få mer utdelning i power play. Jag vet att de två första målen gjordes i den spelformen – men i ärlighetens namn borde det varit något till. I en tight match är det ofta numerära överlägen som avgör och VIK:s toppspelare klarade emot Almtuna inte av att döda matchen när Almtunaspelarna löste av varandra på botbänken. Men nog om det: VIK är fortfarande med i racet och min optimistiska pappa menade på att det räcker att Södertälje förlorar en match så tar VIK slutspelsplatsen. Men det tarvar ju också att VIK gör sitt och äter ikapp poängunderläget mot ett desperat Tingsryd och ett Vita Hästen som såklart inte kommer att offra liv och lem men nog gärna spelar bort VIK från slutspel. Inte helt enkelt.
Behållningen i en i övrigt ganska blek hockeymatch på fredagskvällen var annars Tony Mårtensson. Den gamla storspelaren med en meritlista lång som ett Ullaredskvitto visade, när det brann till, att gammal alltjämt är äldst där ute. Fint att se passionen hos 39-åringen när han i segerjublet hoppade mot sargen och dunkade nävarna i plexiglaset. Han dirigerade power play, gav Almtuna en sen ledning, och i övertiden avgjorde han med ett skott mellan benen på Emil Kruse. Det var första gången i år jag såg All-star-Kruse se lite skraj ut vid ett friläge. Mårtensson är en av de fina guldkornen som finns i vår liga. Hans lagkamrat Per Svensson ett annat.
Folk går till PTH för att se VIK i första hand, såklart, men det finns alltid en massa vackert där under om man skrapar lite på ytan. För bara två säsonger sedan var ju Elias Pettersson här och det har väl inte undgått någon vilken resa han gjort sedan dess. Så passa på att njut av det som bjuds och ta det inte för givet.