Kliton Bakiu är en av de bästa – om inte den allra bästa – fotbollsspelaren vi har i vårt bevakningsområde. Han tilldelades kommunens guldboll ifjol och har gått ganska bra (toppar IFK:s interna skytteliga och femma i totala med sju mål) i ett haltande IFK Västervik under våren. Anledningen till att IFK:s självklarhet och naturliga driv verkar ha avtagit under våren har i mitt huvud varit oklar. Fram tills i tisdags, då Bakiu berättade sin version om vad som har hänt i IFK – som det ju var så positiva toner kring i vintras.
Bakiu menar på att träningsnärvaron är låg, han har förståelse för att jobb och andra bitar i livet prioriteras högre hos vissa, men han känner också att han nått vägs ände med IFK: han vill åstadkomma mer än hann tillåts få ut hos kamraterna.
Vidare menar han att han skött korten rätt, försökt få till stånd en förbättring och att han vill skiljas i samförstånd med klubben.
IFK Västerviks ledning har gjort ett avgörande ställningstagande. Man hade två alternativ: att släppa Bakiu till VFF och skicka signalen att man ställer spelarens främsta i fokus. Att man han förståelse för hur han känner. Man släpper en ambitiös spelare till en uppenbarligen mer utmanande miljö. Prestigelöst. Kanske första steget mot en mer sund relation mellan våra två högst rankade fotbollslag? Jag tror att det finns otroliga synergieffekter att hämta i ett fruktbart samarbete klubbarna emellan. Men det är en annan historia.
Alternativ två, som man valde: Man stoppar Kliton från en flytt, hindrar kommunens bästa fotbollsspelare från att spela fotboll någon annanstans än i IFK under återstoden av 2019. Man visar därigenom ingen samarbetsvilja gentemot spelaren eller VFF. Man kan också säga, vilket jag förstår, att IFK genom detta visar för de spelare som är kvar i truppen att man skyddar dem och inte accepterar någon spelarflykt. Kamraterna har närmat sig VFF de senaste åren och vill säkert bli herre på den lokala fotbollstäppan. Då ska man kanske inte skicka sin skyttekung till konkurrenten. Ett drag det egentligen inte går att invända emot.
Har man någon som helst skyldighet att släppa Bakiu? Nej. De kan med lätthet hänvisa till frimånaden och att Bakiu då hade chansen. Prata om att överenskommelser ska respekteras och också spä på ytterligare bensin på derbyelden. Ingen kan beskylla IFK Västervik för det. Men då slår de också ännu en spik i bilden av att klubbarna stjälper varandra och att det är en starkt bidragande orsak till varför Västervik i skrivande stund inte har något lag högre än division fyra.
Slutligen: det svänger om lokalfotbollen. Det piggar upp. Bara i år har vi fått se ovan nämnda talanger, en albansk skyttekung och en grekisk bollvirtuos. Och i Ankarsrum gör Jesper Skälhammar mål på straff. Skönt att något är som det var på Kenny Wiis tid, ändå.