Den initiala tomheten, den efterföljande lättnaden och de sjok av tid som låstes upp för mig har nu, oväntat snabbt, bytts ut mot fryntlig längtan. Efter mycket, men mest efter nästa ishockeysäsong.
En del av mig önskar att det inte var så. För några år sedan, när jag i en större utsträckning funderade på hur jag uppfattades, ville jag definitivt inte att det skulle vara så. Jag var rädd att bli för förknippad med något som i allt väsentligt är ganska trivialt. Nu står jag stadigare och viftar med hockeyflaggan med en annan stuns och pondus. Den insikten som förr eller senare träffar varje tänkande människa har slagit rot i även mig; du är inte den du uppfattas vara, utan summan av dina handlingar och värderingar. Sedan går det kanske att ifrågasätta längtandet i sig, oförmågan att uppskatta nuet. Men jag ska inte plädera om existentiella frågor. Det ansvaret lämnar jag över till andra, de som kostas på för att göra just det. Jag har inget med sådant att skaffa.
Jag kostas på för att uttala mig om den lokala idrotten. En stor del – för stor enligt vissa – av den lokala idrotten är Västerviks IK. Jag har kallats VIK-supporter, VIK-hatare och allt däremellan. Det bekommer mig inte. Det är, antar jag, en del av levnadsbanan. Så länge det jag skriver känns rätt i magen och jag skulle kunna säga det till personen i fråga mellan fyra ögon så är det grönt ljus. Underbyggda nyheter födda ur en nära bevakning, oberoende av vem som kan tänkas ta illa upp måste vara, och är, mantrat.
Att bevaka VIK är numera ett året-runt-jobb. Nyheter jagas och bekräftas. Det skissas på spekulationer, formationer, tankar föds, tankar blir till ord. Ibland som i detta fall, en ringlande sidospårspräglad krönika.
VIK är dock inte, som vissa verkar tro, det enda vi bevakar. VIK är störst, berör flest människor och drar klart mest trafik. Därav den intensiva bevakningen. Jag längtar sannerligen till de kalla ishallarna igen men jag ser med obeveklig tillförsikt fram emot det som bjuds under det varmare halvåret. Vi har speedwaypremiär under tisdagskvällen, de lokala fotbollsserierna är i full sving, ryttare, kanotister, löpare och vad det nu kan tänkas vara plockar medaljer var och varannan helg. Återkommande evenemang som SFO, Ostkustens Pärla och Karhu Run är nära förestående. Var sak har sin charm och sin tid.
VIK i nya kläder och ett Tjust Bandy som spänner musklerna – vi går en bubblande höst till mötes. Dessutom har IFK Västervik blivit ett blåvitt lokomotiv och vill det sig väl kan vi ställas inför flertalet kvalöden i den lokala fotbollen framåt hösten.
Men återigen: var sak har sin tid. Först ska vi ge er en så nära och initierad bevakning som vi mäktar med gällande sommaridrotterna. Och vi tar gladeligen emot den stora massans hjälp.
Det gensvar vi får av er läsare gör oss än mer motiverade att leverera färska nyheter, om det så är ett argt mail (så länge det bottnar och är sakligt), en uppmuntrande kommentar eller något annat, så registrerar vi det. Vi på VT-sporten är stolta över vår bevakning av vår lokala idrottsflora. Vi har dessvärre inte möjlighet att vara överallt. Händelser och matcher krockas eller prioriteras bort. Det är en del av vårt jobb att värdera och ställa saker mot varandra. Utrymme för förbättring från vår sida finns det definitivt – vår största kritiker är utan tvekan vi själva.
Vi är beroende av, och tacksamma för, att ni hör av er till oss. Om vad som är på gång, eller vad som skett. Stort som smått. Just nu är vi extra intresserade av personliga berättelser. Har du, eller vet någon som har, en intressant idrottsrelaterad historia att förtälja – tveka inte att höra av dig.