Perspektiv är bra grejer. Att kunna se en företeelse och situation från flera vinklar skapar en större förståelse, sägs det. Och så är det ju. Jag har följt hockeyslutspelet, nästan uteslutande Hockeyallsvenskan, som supporter och det har varit jäkligt fina veckor.
Genom åren har jag varit en del av slutspelet i min roll som reporter runt VIK och då är perspektivet ett annat. Är man direkt involverad som spelare eller ledare ett annat, jobbar man med TV-produktionen kommer man från ytterligare ett håll. Ni fattar. Supporter, som jag ändå anser mig ha varit till AIK Hockey den här våren, är jag sällan. Och jag har saknat det. Jag såg två av finalmatcherna på plats på gamla fina, på nåt sätt mäktiga, Hovet, och resten från soffan. Underbart rakt igenom, trots resultatet.
För sanningen är att AIK egentligen inte var jättenära att välta Djurgården. De gulrödblå var lite för tunga, erfarna, breda – för välstrukturerade, helt enkelt. AIK fick dels inte de avgörande insatserna från nyckelspelare (målvakten Brattström) och hade inte bredden att hantera de skador som oftast dyker upp när du går djupt i ett slutspel. Men även om finalförlusten svider blåser det för första gången på ett gäng år positiva vindar i Gnaget igen. Man står inför en avgörande tränarrekrytering; lyckas man med den kommer man utmana om avancemang nästa vår också.
Åter till Djurgården, som jag tycker har byggt ett närapå perfekt lag utifrån sina förutsättningar. Man tog in Niklas Wikegård som sportsligt ansvarig inför säsongen och det är den enskilt viktigaste rekryteringen, tror jag. Han har navigerat helt rätt i att bygga ett lag som går helt i linje med klubbens identitet.
- Man har ett block med äldre spelare, starkt kopplade och förankrade i föreningen och dess mentalitet. Dessa spelare visar vägen, sätter kulturen. (Klasen, Axelsson, Thoresen, Kruger)
- Underst har man en frodig ungdomsverksamhet som på ett imponerande sätt skickar unga spelare uppåt. Dessa fogas in, lär sig vad det innebär att representera klubben och vad som förväntas av en. (Frondell, Eklund)
- Däremellan finns rollspelare i varierad ålder och med olika egenskaper som av en skicklig huvudtränare kan disponera klokt. (Hammarlund, Blomgren, Costmar, Weigel, Rensfeldt, Grewe)
- Man har haft råd att hålla truppen bred för att kunna optimera spelarna för slutspelet, exempelvis togs stjärnan Linus Klasen ur spel en dryg månad under säsong för att fokusera på träning snarare än matcher.
- Man har inte hoppat på de stora namnen utan tålmodigt väntat på rätt förstärkningar och jobbat på att utveckla den befintliga gruppen.
Det går att peka på att man tog in en SHL-målvakt under finalserien och ja, det skaver lite i mig mest för att det känns orent och att man nånstans underkände sig själva, men det är i botten ett systemfel. Det här var DIF:s år, de har med i stort sett samma stomme kunnat jobba över flera år och har ju faktiskt två raka finalförluster bakom sig. Är du med där uppe tillräckligt ofta tar du till slut klivet upp. Inverterat mot VIK:s uttåg ur Hockeyallsvenskan, men samma princip.
Som någon slags hockeyälskare som gillar att dissekera och analysera varför vissa arbetssätt ger framgång gläds jag med Djurgården och det finns många klubbar som kan lära av hur de har gått till väga, om än i justerad omfattning. Det är få klubbar som har den ungdomsverksamheten, tydliga klubb-identiteten och möjligheten att plocka tillbaka äldre spelare som Djurgården. Men samtidigt handlar det om att sätta en bra vardag, vårda relationer med tidigare spelare, kultivera en kultur som lever vidare. Det kan alla sträva efter.
En bild som sticker ut hos mig är när lagkaptenen, ambassadören, hedersknyffeln Marcus Krüger, innan han firar med lagkamrater och rinkstormande fans – däribland flera av mina kompisar – ser till att tacka de slagna AIK-spelarna. Han var på en helt egen nivå under slutspelet, Krüger, och den klass han visat genomgående, på och utanför isen, är imponerande. En perfekt person och spelare att bygga ett lag runt.
Aja, vi tar väl och investerar tid och känslor i hockey-VM härnäst, eller vad säger ni? Kör vi, Tre Kronor!