Av en tillfĂ€llighet fastnade jag i förmiddags framför SVT-krönikan frĂ„n Italien-VM 1990. Det var tyskt guldjubel, det var en massa straffar, det var Salvatore Schillaci som skyttekung â men det var Ă€rligt talat inte nĂ„gon turnering att lĂ€gga pĂ„ minnet.
SisĂ„dĂ€r tio timmar senare ser jag Sverige spela 0â0 mot Danmark i nĂ€st sista matchen inför det hĂ€ftiga som vĂ€ntar i Ryssland i sommar och. . . ja, det var inte sĂ€rskilt upphetsande det heller. Eller om ni sĂ„ vill: det var ungefĂ€r vad man kan förvĂ€nta sig av en match utan egentlig betydelse som den hĂ€r. VĂ€rt att notera för svensk del? Tja, aldrig fel att hĂ„lla nollan, Isaac Kiese Thelin borde ha avslutat bĂ€ttre efter Emil Forsbergs lĂ€ckra förarbete och Pontus Janssons glidtackling i andra halvlek gladde en gammal snedsparkande mittback i gĂ€rdsgĂ„rdsserien.
BĂ€sta beskedet?
Att Tyskland samtidigt förlorade mot Ăsterrike och visade att storfavoriten (ocksĂ„) har en del att fundera över.
Ska man fÄ veta sanningen Àr det aldrig fel att lyssna pÄ Hasse Backe. Nu hör jag experten i tv sÀga att "du tror alltid att du ska fÄ nÄgra svar i sÄdana hÀr matcher, men du fÄr vÀldigt sÀllan eller nÀstan aldrig det".
Just sÄ Àr det.
Eventuella spioner frÄn Tyskland, Mexiko och Sydkorea behöver inte ta svÀngen via nÄgot apotek pÄ vÀgen hem för inköp av lugnande medel efter 90 minuters fotboll pÄ Friends arena dÀr nÀstan inget hÀnde.
Grunderna finns kvar, om nu nĂ„gon tvivlade pĂ„ det, och det Ă€r dĂ€r det mĂ„ste börja. Sen Ă€r det klart att vi inte kan spela 0â0 hela vĂ€gen till Ă„ttondelsfinal i Ryssland. I ett lag med sĂ„ mĂ„nga nyttiga och laglojala spelare krĂ€vs ocksĂ„ att de bĂ€sta Ă€r bĂ€st och gör avgörande offensiva insatser. DĂ€r finns inte mĂ„nga spelare som snuddar pĂ„ vĂ€rldsnivĂ„, men Emil Forsberg gör det och dĂ„ mĂ„ste han visa varför.
Med Erik Hamrén pÄ kanten var Sverige ett sololandslag under ledning av Zlatan Ibrahimovic. Med Janne Andersson vid sidan har vi hittat tillbaka till grunderna, till att laget Àr styrkan, till tydliga taktiska direktiv och till att alla vet vad som ska göras. Det Àr inte fel att sÀga att Sverige överpresterade sig hela vÀgen till VM och det kommer att krÀvas att vi gör det igen.
Nu var det tredje raka landskampen utan seger och andra raka utan mĂ„l framĂ„t. Men att oavgjort i en trĂ€ningsmatch mot Danmark skulle skada sjĂ€lvförtroende och sĂ„ tvivel inför VM kan jag inte tĂ€nka mig. Minns ni 1990, om vi nu ska Ă„terkomma till det? Efter 6â0 mot Finland skulle Olle Nordins landslag marschera lĂ„ngt i Italien.
Nog blev det marsch alltid, men Ät helt fel hÄll.
1â2, 1â2, 1â2.
Vad som hÀnder nu behöver inte sÀga ett dugg om vad som hÀnder sen.