Corona-krisen har oss alla mer eller mindre i sitt grepp. Som min nya förebild Anders Tegnell (statsepidemiologen på Folkhälsomyndigheten) svarade på en fråga från Reuters: "alla i världen lider just nu, på olika sätt." Vi återkommer till Tegnell. Här i Sverige, i synnerhet vår region, är lidandet förhållandevis milt relativt sett.
Min vardag ser på många sätt likadan ut som innan virus-helvetet. Jag begränsar mina sociala möten visserligen och jobbar oftast hemifrån men sitt till de uppoffringar många har tvingats göra på andra platser i världen är det såklart ingenting. Corona-eländet är däremot allestädes närvarande.
Som säkert många andra följer jag utvecklingen dag för dag. Kikar på kurvor, förfasar över de ogreppbara siffrorna som kommer från de värst drabbade länderna, tar in nyhetsrapporteringen på ett säkert ohälsosamt sätt. De få sekunderna på morgonen innan jag kommer på att vi lever i en pandemi skulle jag vilja göra snus av och peta in under läppen.
Jobbet är mer förändrat. Ett Corona-fritt år hade vi varit i en spännande fas av det lokala idrottsåret. Speedwaysäsongen och fotbollens dito stod för dörren. Västerviks FF i trean, Västervik Speedway med ett spännande lag. Vi nås fortfarande av hockeynyheter – det tackar vi för. Inte allt, men det allra mesta, står helt still.
Just nu får vi inga spänstiga nickmål, inga "kom igen gubbar" eller missade pressläggningar för att en junior tagit sig vatten över huvudet i sista böj. Jag saknar att missa pressläggningar. Jag saknar att höra "raka krossen" på Bökensved. Jag saknar att snacka med idrottsnördarna i stan på de olika anläggningarna. Jag saknar att åka till Stockholm, skrika på Gnaget, se dem förlora med 1–0 mot Gefle efter ett hörnmål.
Den tiden kommer igen. När vet vi inte. Istället för Henok Goitom heter min lagkapten just nu Anders Tegnell. Den pragmatiske experten. Jag vet inte om "den svenska vägen" är den rätta. Men jag litar på honom, han är någon att hålla i handen genom detta kaos.