Nåväl, vad landar vi i då? Efter 4–2-torsk mot Leksand, fortfarande på noll poäng och jumbo i tabellen. Ord som "helt jävla otroligt", "vad händer?" och "otur" florerade på sociala medier efter matchen. Det ligger något i det – men hur mycket? Jag säger inte att det är fel, men hur mäter man otur och hur många gånger kan saker upprepas innan det övergår i något annat? Om en spelare gör 20 mål på samma sätt, genom att styra in pucken med byxan framför mål för att han "råkar få den på sig", är det tur? Nej. Om en spelare skjuter över nio gånger av tio, är det otur? Svar nej, igen.
Breda penseldrag och svårdefinierade frågor, såklart, och ingen större fara på VIK-taket ännu även om de nio poängen man nu haft chans på aldrig kommer igen.
Hur tar man sig ur det? Ärligt talat: jag vetefan. Vinn matcher, är det enkla svaret. Då kommer frågan: hur vinner du matcher? Genom att göra fler mål än motståndaren. Ni hör ju själva, det är en ond spiral och en svårlöst ekvation.
Jag gillade att Karlin inför tredje perioden vaskade om i kedjorna. Ibland kan det slå gnistor och Karlin visar då också för truppen att ingen går säker utan att han är beredd att vända på varje sten för att få skutan på rätt kurs igen.
För dit kommer den att komma – den övertygelsen står jag fast vid. Det är dock en lurig situation man befinner sig i, som jag beskrev ovan, och man får förlita sig på att det man gör kommer att få positivt utfall över tid. Jag förstår dock om de vacklar. Vissa spelare kommer att krackelera, bli ambitiösa, giriga och tappa koncepten. Det tarvar ett solitt och förtroendeingivande ledarskap från Karlin och Mikael Johansson.
I tider som denna är det skönt för VIK att ha tätt matchande. Det kan ta styggt på benen men i det här läget är det bara på't igen, som man säger, i VIK:s fall Karlskrona hemma redan imorgon. Kellen Jones sa efter Leksandsmatchen att "we need that first win".
I hear you, Kellen. Up and at them.