Känner ni vibbarna?
Det gör jag.
Sköna vibbar av ett pånyttfött landslag som ger hela nationen framtidstro igen.
Nu mår man.
Erik Hamrén gjorde så klart sitt yttersta, och av mig får han absolut godkänt för vad han uträttade som svensk förbundskapten. Men det råder inga tvivel om att det saknades något för att nå de där riktigt stora framgångarna.
Tvärtemot det nuvarande landslaget – med Janne Andersson som ledare – som sannerligen har något som kan få oss flyga tillräckligt högt för att nå över den där barriären.
Som att gå vidare ur gruppen i mästerskap, som att verkligen få oss att känna att en semifinal inte är omöjlig, som att försätta hela landet i extas.
Det har vi redan fått bevisat för oss vid upprepade tillfällen.
Att Hamrén skulle lämna togs emot med öppna armar av de flesta. Däremot fanns det tvivel kring hur den stora generationsväxlingen som kom efter EM 2016 skulle hanteras.
Andreas Isaksson försvann, Kim Källström likaså, och även Pontus Wernbloom tackade för sig. Tre mångåriga och trygga pjäser där de två förstnämnda under lång tid var vitala faktorer hos de blågula.
Och då har jag inte ens nämnt en viss spelare: Zlatan Ibrahimovic. Sveriges bäste spelare genom tiderna.
Men faktum är, av det vi har sett hittills, att Sverige blivit bättre.
Landslaget blev av med sin spetsigaste spelare.
Av det blev landslaget spetsigare.
Samtidigt som det låter konstigt, så är det också fullt rimligt. När Janne Andersson tillträdde var han tydlig med en sak: det gamla hederliga svenska lagarbetet var centralt.
Inget snack om "shining".
I stället fokus på kollektivet.
Ingen kan säga att Janne Anderssons tänk är fel – det är just så här som ett svenskt landslag bör agera för att rubba fotbollens stora nationer.
Som när vi vände 0–2 till 3–2 mot Portugal, och som när vi vann med 2–1 hemma mot Frankrike i en oförglömlig tillställning på Friends Arena.
Jag vet att jag tar en billig poäng nu med tanke på att resultaten har gått Sveriges väg. Men ändå: jag tillhör den skaran som inte skulle vilja ha Zlatan Ibrahimovic tillbaka om han mot förmodan vill göra comeback där efter att skadan har läkt.
Zlatan är fortfarande världsklass, han har gjort och kan fortfarande göra fantastiska saker på en fotbollsplan. Både för klubblag och landslag.
Men jag ser att de andra spelarna tar mer ansvar nu när den store stjärnan är borta. De växer av uppgiften i stället för att krympa i Zlatans sällskap och lita för mycket på magi från "Ibra".
Sedan är det inte enbart det kollektiva som är Sveriges nyckel. Det krävs också individuell flärd. Så har det alltid varit och kommer alltid att vara.
Därför känns det fantastiskt att Sverige har en otroligt spännande generation nu på väg in i sina allra bästa år som fotbollsspelare.
Emil Forsberg är redan en gigant, Victor Nilsson Lindelöf en kommande världsmittback och Ludwig Augustinsson går en lysande framtid till mötes.
Sedan är jag svag för den rätt anonyme Jakob Johansson – en skicklig städgumma på mittfältet.
Nu återstår det ett gäng tuffa matcher för Sverige i VM-kvalet där Holland på bortaplan sticker ut, även om resorna till Sofia och Minsk för guds skull inte heller är att leka med.
Det är inte troligt att Sverige vinner gruppen och direktkvalificerar sig för VM 2018 i Ryssland. Det troliga är att Sverige kommer tvåa och får spela ett ovisst play off-spel om en biljett.
Ja, det finns till och med en påtaglig risk att Sverige kommer trea i gruppen och vi hamnar i en stor nationell besvikelse.
Men det viktiga är att vi har en reell chans att vinna den svåraste gruppen av alla i kvalet, före stormakten Frankrike.
Något som sågs som en utopi för bara ett år sedan.
Janne Andersson och spelarna har lagt en grund att känna vördnad för. Det sprakar om det svenska landslaget igen efter några avslagna och ljumma år.
Nu kan jag tro på stora fotbollsfester igen utan att vara naiv.
Party-Janne är en alldeles utmärkt festfixare.