Det var en desperat handling och desperata tider kräver inte sällan sådana. VIK skickade Roger Forsberg och plockade in Mattias Karlin. Hans första åtgärd: in med en 38-årig Jonas Fransson – som inte sett matchaction på närmare två månader – i mål. Ett djärvt drag.
Ledningen spelade ut sitt kort och Karlin gjorde detsamma direkt från start. Den optimism Karlins intåg förde med sig – hans status i stan är högre än vad jag mindes att den var – gick att ta på. Insamlingen gick i mål och (en för liten) PTH-publik vädrade tre poäng. Jag hade visserligen förväntat sig ett mer furiöst VIK ur startgroparna med tanke på den energi som byggts upp, men det är ju alltjämt samma människor som tre dagar tidigare förlorat mot Piteå på samma is.
Det där första målet är ju viktigt. Så även mellan VIK och Borlänge. Emil Wahlberg tog på sig Kennet Kennholt-skruden och skickade ett slagskott så hårt att Jonas Helge måste ha varit imponerad. Kraft och beslutsamhet i skottet – också de egenskaper som ska vända VIK-skutan.
En annan luggad sägning i hockey är att mål i slutskeden av perioder är psykologiskt tunga. I fallet Alexander Wiklunds 2–1 var det mer förlösande. Hedblad och Karterud hade bränt en busnäve var och hade inte Pitegrabben Wiklund vickat in två-ettan hade Marcus Hellgren-Smed haft arton minuter periodvila på sig att att gödsla det frö av tvivel han planterat i VIK:s offensiv.
Små marginaler, ja. Men VIK vann inte på små marginaler. Man vann på oförtrutet tryck – till slut kunde inte Borlänge stå emot. Och det viktigaste för VIK var att man fick den boost man önskat. Ponera att det hade blivit nytt debacle? Då hade VIK stått där, inte på något sätt körda, men utan en joker i rockärmen att plocka fram.
Den behagliga – jag tror i och för sig inte att någon i VIK anser kvalserien det minsta behaglig – delen av VIK:s kvalschema är avverkad. Sex matcher kvar, fyra av dessa på bortais. Dessutom en norrlandstripp. Tuffa branter ska klättras alltjämt men VIK snickrade mot Borlänge ihop den katapult som kan skicka dem långt.
Hur långt? Det är en gissningslek jag undanbeder mig att gå in i. Dock skönjade jag en ny glöd och energi hos VIK-spelarna. Tron var tillbaka.