Filip Hammar och Fredrik Wikingsson.
Jag minns det fortfarande tydligt. Det var vinter 2011, jag bodde fortfarande hemma, och jag hade via min kompis Anton kommit över något som kallades podcast. Vi hade tidigare tittat mycket på Filip&Fredriks TV-program och roats av deras anslag och hur de alltid verkade knyta ihop en säck som man för länge sedan givit upp hoppet om. De hade vid det laget fått ut ett gäng avsnitt av sin podcast – sannolikt en av de första i Sverige – och jag blev fast direkt. Det tog några dagar innan jag lyssnat ikapp och sedan dess har de, vareviga torsdag, varit en del av min vecka. Jag tar den för given, jag har ju i någon mån vuxit upp med den och kan inte ens föreställa mig en verklighet där de inte lär mig om populärkultur eller lanserar ett nytt uttryck jag skamlöst annekterar.
Jag har aldrig varit en djurmänniska. Aldrig längtat efter ett husdjur. Det är något med ansvaret som skrämmer mig. Och oberäkneligheten. Tänk då hur rädd jag var när jag stod inför att bli förälder, även om det var ett så att säga planerat och överlagt beslut. En ny verklighet, fylld av livslångt ansvar. När jag tog mig an den rollen behövde jag något att hålla i handen när vardagens små oväsentligheter blev betungande. Den tryggheten fanns i poddarna.
Ett halvår innan vår första son kom hade en av mina favoritskribenter Erik Niva blivit med podd. Som alltid hade fotbollsjournalisten brutit mönster, gått mot normen. Avsnitten var inte sällan tre timmar långa med en tidslinje och förgreningar som sträckte sig långt från ursprungsidén. Vid sin sida hade han den prestigelösa och för ändamålet utmärkte sidekicken Håkan Andreasson vars enda uppgift verkade vara att med en lägligt inskjuten fråga likt "hur såg laget ut, då?" driva avsnitten framåt när Niva blev väl långrandig. Varje avsnitt hade utgångspunkt i ett fotbolls-lag -spelare eller företeelse vid en viss tidpunkt. Stories jag hade halvkoll på, exempelvis Roman Abramovichs inträde i Chelsea som förändrade toppfotbollen, gavs en mer nyanserad och fördjupad bild. Men oftast lärde jag mig något helt nytt.
Erik Niva är motorn bakom podcasten When We Were Kings.
Från hösten 2019 har When We Were Kings varit veckans podd-höjdpunkt för mig. Under otaliga promenader på Gränsö, i Piperkärr, in till stan och tillbaka och ibland bara runt kvarteret har jag, istället för att rasta en hund, gått med barnvagn och lyssnat på Niva och Håkan prata om maktgalna pampar i fotbollens värld, fått hela historien om Adidas vs Puma, chockats av skräckhistorien om brasilianska Chapecoense, förundrats över Paul Gascoignes livsöde, njutit av berättelsen om den blågult miserabla VM 1990 och väldigt mycket mer. Det senaste avsnittet, del tre i storyn om Inters säsong 2009/10, hade nummer 289.
Under en av många promenader, denna bild togs våren 2021.
På onsdag kommer det sista. Redan i höstas aviserade duon att de satt ett slutdatum, vi fans har fått tid på oss att förbereda oss på att WWWK inte kommer vara en del av vårt liv i samma utsträckning längre. Ändå känns det som att något slits ifrån mig och lämnar ett hål i min själ. Det låter kanske trivialt – det är trivialt – det är trots allt bara en podd om fotboll (och samhälle, religion, historia, kultur, politik, geografi och mycket mer) men för mig har det inte sällan varit i just trivialiteterna oaserna funnits. Nu har jag vuxit in i föräldrarollen till punkten där jag anser mig vara godkänd fler dagar än inte och mycket av det arbetet har gjorts med stöd av River Plates fiasko 2011.
Vart ska jag vända mig nu?