Roger Melin, AIK-tränare.
I såväl hockeyslutspel som fotbolls-VM brukade jag tycka att inledningen var bäst. Av den enkla anledningen att det var matcher hela tiden då, mest att se, att följa. I fotbolls-VM var det avspark 15, 18, 21 och i ett hockeyslutspel fanns flest serier att hänga med i.
Jag har gjort en liten gir i den frågan. Numera vill jag, om jag får doppa tårna i filosofi-ån, hålla mina världar isär och små. De ska helst inte flyta in i varandra utan jag vill hänge mig de världar (matchserier, åtaganden) jag engagerar mig i fullt ut. Därför är semifinalerna i det pågående slutspelet i Hockeyallsvenskan närapå perfekt.
En match per kväll. Precis lagom. För med färre lag i spel på isen finns mer tid att investera i det spel som pågår utanför rinken. Rävspelet; det ständiga positionerandet, förflyttandet av det underbart amorfa "press", domarkommentarerna, TV4:s val av experter och allt härligt som hör till långa matchserier.
Svensk hockey har många problem, stora som små. Bland annat en vikande domar-kvalitet med tillhörande -debatt och -klimat som inte kan vara sunt och som i nån utsträckning drivs på av media. Jag hade förmodligen ställt exakt samma frågor och jobbar utifrån samma narrativ om ett lag i mitt arbetsområde varit framme i den här typen av matcher, så jag är inte ute efter att komma med nån pekpinne. Det krävs ett större grepp från många instanser för att få bukt med den problematiken. Min poäng är att jag i det här fallet, som objektiv soffsupporter, glömmer allt sånt. Det är uppfriskande och medryckande.
Eller förresten, jag har insett att jag de senaste veckorna blivit alltmer investerad i AIK Hockeys förehavanden. När "Baggen" Daniel Muzito-Bagenda avgjorde match fyra i overtime på måndagskvällen jublade jag så mitt ljumskbråck nästan hoppade ut. Värt!
I soffan kommer på mig själv med att försöka spekulera i hur BIK Karlskoga-tränaren Dennis Hall kommer agera medialt efter en förlust (väldigt väntat), imponeras jag över den retoriska slagkraftigheten i Roger Melins "diktatur"-sågning, svettas jag när domarchefen Björn Wettergren försöker navigera sig ur ännu ett uppenbart domarmisstag, och jag ler lite snett och igenkännande när jag lyckas dechiffrera fram en bitterhet hos lokaljournalisterna när Modo åkt ur. Det är ett jävla maskineri, allting, och jag vill att det ska avgöras i bäst av 15 eller nåt istället. Jag mår så oerhört bra i den här bubblan.
Vänder vi blicken mot isen istället finns mycket godis att hämta, inte minst bland de tidigare rödblå inslagen. Hos AIK kan vi notera att Alfred Barklund vuxit ut till en toppback i ligan och hans lagkamrat Gerry Fitzgerald har varit elektrisk den här våren. Grythunden Hampus Plato, BIK, har slipat på sin slutprodukt och har redan spelat upp sig själv i SHL, det är jag övertygad om. Många ex-VIKare spelar stora roller i det Södertälje som går en magnifik match mot Djurgården, men SSK-bossen Emil Georgsson verkar ha tagit ett kliv tillbaka massmedialt, vilket jag såklart sörjer.
Gerry Fitzgerald.
2–2 i båda matchserierna när det här skrivs och trots mina åter spirande svartgula sympatier vill jag ha sjumatchersserier.
Avslutningsvis några ord om NHL:s meste målskytt genom tiderna, Alexander Ovechkin. I höstas skrev jag om hans jakt på Wayne Gretzkys målrekord, en jakt som intensifierats de senaste veckorna när det ryska fenomenet närmat sig. I söndags skickade han in sitt 895:e mål – fler mål än vad både Peter Forsberg och Markus Näslund gjorde poäng! – och står nu överst på måltronen i NHL. Overkligt och mäktigt.