Att jag målar upp en eventuell degradering från HockeyAllsvenskan som något definitivt slutbetyg på dessa herrars insatser i VIK är såklart både orättvist och direkt felaktigt. Oavsett utfall i kvalserien går det inte att ta ifrån dem allt de gjort för föreningen under det senaste – i vissa fall – decenniet.
Emil Georgsson har redan meddelat att han lägger av (och byter omklädningsrummet mot kansliet?), Joakim Englund må ha hockeyglöden kvar men med fyra barn och bara 24 timmar på dygnet blir det en svårlöst (om än plausibel) ekvation. Dan Pettersson är flygfärdig, Oskar Drugge likaså. Jonas Fransson är 38. Vill det sig illa för VIK saknas samtliga när säsongen 18/19 drar igång. Och då har jag inte ens nämnt Joacim Hedblad.
Det är ofrånkomligt och i viss mån även lite sorgligt. Klubbledarna måste i lägen som dessa vara pragmatiska – verksamheten måste snurra vidare, med ny luft och ny stomme. Hög tid för nya spelare att sluka syre i omklädningsrummet. Om Georgsson nu blir sportchef kommer han ha en rejäl arbetsbörda under våren och sommaren för att fylla de hål som uppstår, samtidigt: VIK är varken det första eller sista offret för den här typen av generationsväxling.
Det perfekta slutet är just perfekt för att det sällan sker. Huruvida det blir det för Georgsson och de andra vet vi först i mitten på april. Först väntar den förbannade kvalserien - den som VIK bara har stiftat bekantskap med som uppstickare tidigare. Nu ser man på den och tänker: du igen, din rackare. Jag trodde vi var klara med varann. VIK går in i den som favorit den här gången. Med favoritskapet kommer också insikten att man har allt att förlora. En vetskap och tanke som vält betydligt tyngre dinosaurier än Västerviks IK.
Kvalhockey är alltid spännande, just för att allt står på spel. Med tanke på vilka som med stor sannolikhet gör sina sista rödblå matcher finns det fler anledningar att ta sig till PTH i kvalet. Det är dom värda.