Matchen såg ni ju. Ni såg att Sverige var med, Sverige var inte det Sverige det var mot Irland. Det var halvchanser, hörnor och lite bristande kvalitet ifrån en förlösande ledning. Därför tänker jag inte prata särskilt mycket om matchen, utan snarare om vad den betydde för mig, mina vänner, och mina landsmän.
Jag valde att se matchen på en lokal pub. Några av citaten runt bordet minuter innan avspark löd:
"Jag är orimligt nervös".
"Zlatan får se till att steppa upp idag, alltså".
"Sverige brukar vara bra mot bättre lag".
Ramsorna från vårt bord fick stället att skaka i sina fundament. Sverige började piggt. I början var vi kanske tolv personer som klappade med i "Uh ah Isaksson"-ramsan, men i takt med att Sverige vann kamper och halvhotade, så ökade antalet skrålare och när vi närmade oss halvtidsvilan var så gott som samtliga blågula i lokalen med i sången.
Vi kan vara naiva ibland. Jag själv är absolut en syndare i den kategorin. Vi vill så mycket, hoppas så mycket och investerar en med all säkerhet ohälsosam mängd känslor i detta blågula landslag, att det känslomässiga fallet blir tungt och hårt. Så även i det här fallet.
Matchminut 80: Vi pratar kring bordet om vilka förutsättningar som gäller vid oavgjort resultat. Vi spekulerar också i vårt känslomässiga tillstånd vid en svensk seger. "Stället kommer att välta", säger någon.
En svensk förlust nämner ingen.
Åtta minuter senare: Andreas Granqvist (i övrigt eminent) missar en tackling, Éder viker innanför honom och viker även in bollen till 1–0 Italien. Tiden stannar för en kort, kort stund upp på puben. Jag tycker mig se hur det blågula EM-hoppet unisont lämnar oss alla på ett oerhört skoningslöst manér.
Jag tittar runt bordet: Någon svär. En majoritet dricker ur. Någon annan har på något i stunden obegripligt sätt lyckats greppa det halmstrå av hopp som finns kvar och konstaterat att vi minsann fan kan slå Belgien.
Kan vi? Kanske det. Vi står på en poäng, alltjämt på noll skott på mål. Vad talar för oss? Jag anstränger mig men kan inte frammana ens en enda legitim anledning att tro. Ändå kommer jag att investera allt jag har, dra på mig den blågula tröjan och skrika lungorna trötta på söndag. Vad skulle vi annars göra?