Med ett lag där stommen varit med hela vägen från kaxig uppstickare, till division ett-dinosaurie och allsvensk raketnykomling trodde jag att lägstanivån var högre. Jag hade mina dubier om grundkapaciteten i det här laget tidigt på säsongen men den senaste månadens tillskott och prestationer har vittnat om att man spottat upp sig både två och tre nivåer. Visst, man kan argumentera för att det var under en relativt kort tidsperiod man föll igenom och att man i närhistorien varit på uppgång. Men jag tror inte att det är så enkelt.
Jag tror att man kan se det stora i det lilla.
Exempel A: att man till synes överger Jonas Fransson som räddat massor med poäng åt laget.
Exempel B: att man faller igenom samma dag klubben skramlat med bössan hos sponsorerna.
Illavarslande symptom på något större? En tillfällig gnissla? Såklart omöjligt att veta om man inte har en spåkula. Det fina i kråksången är att allsvenskan tuggar på. Redan på måndag är det revanschläge - borta mot Modo. Kanske en slagläge-situation: uträknade, nedslagna och utan förväntningar. Det enda jag vet om det här VIK-laget är att man aldrig vet vad man får. Det har sin charm, och ibland är det bara att spänna fast sig och åka med.