Matchen mot Västerås var ännu en markering av VIK. En markering på något vi som följer dem på nära håll redan visste: toppnivån finns där. Det är det som händer bakom kulisserna, när CMores kameror är avstängda, som är det viktiga för det här laget. Och jag vet att firma Karlin/Johansson gör det dagligen: jobbar med hur de ska få det här laget att göra samma sak och bli den röda maskin vi sett glimtvis under spelåret.
En i hockeykretsar (över)använd klyscha är att det är det dagliga arbetet som genererar långsiktig framgång. Balansen mellan det och individernas fokus på kortsiktig personlig framgång är vad tränarteamet måste hitta. "Hur kan vi få ut så mycket som möjligt ur en Kevin Schulze eller Trevor Mingoia men fortfarande hålla dem innanför ramarna? Hur hårda är tyglarna?"
Den här typen av spelare skulle i den bästa av världar göra en poäng i början av varje match så den personliga poäng-stressen släpper per omgående. Poängspelare tenderar generellt att lättare anamma ett lagspel när poängen är inkasserad. Samtidigt kan man inte begränsa en sån spelare för mycket. Mot Västerås är det två aktioner från de tidigare just nämnda spelarna som gör all skillnad i världen.
Kevin Schulze har fått både ris och ros av mig tidigare under säsongen men den prestationen han gör som leder fram till 1–0-målet mot Västerås är essensen av hans uppsida. Han tar en tackling från en klart större hemmaspelare, kommer ur situationen med pucken, spelar ifrån sig, skrinnar till öppen yta, tittar upp, levererar ett bra pass och sekunder senare är pucken i nätet. Mingoia har vi också skrivit spaltmeter om. Hans kreativitet och egentligen blotta närvaro gör underverk för VIK:s offensiv, trots att han "bara" gjorde en poäng mot Västerås var han inblandad i massor och en stor anledning till att VIK skapade sina långa anfall mot ett i sanningens namn ganska blekt Västerås.
Vi ska inte glömma de defensiva ankarna som låter dessa offensiva ess verka. Kellen Jones är den snudd på perfekta tvåvägscentern, Emil Wahlberg är toppklass kväll efter kväll och Niklas Folin har en ljus hockeyframtid, precis som Philip Rondahl.
I takt med att säsongen går (och träningstimmarna tickar in) kommer VIK få rätsida på den balansen jag pratade om. I medgång blir det såklart enklare för spelarna att ha stora öron när tränarna pratar.