Nu är det dags igen för Sommar-OS, borta i Rio de Janeiro, Brasilien, den här gången. Ska jag vara ärlig så känner jag väl inte samma nästan barnsliga upphetsning som när jag var ung. När det var OS i Los Angeles 1984, satt jag uppe till klockan fem på morgnarna och såg på varenda TV-sändning.
Årets OS känns också som den kanske sista striden om dopningens vara eller icke vara. IOK och WADA har gått ut hårt och stängt av Ryssland från friidrotten. Inga ryssar med gamla dopningsavstängningar får heller vara med. Jag tycker dock att det var klokt av IOK att inte stänga av Ryssland helt. Den typen av kollektiv bestraffning ger åtminstone mig dålig smak i munnen. Frågan är väl ändå om det går att vinna kampen mot fuskarna. Kanske är det naivt att tro att IOK:s beslut kommer att avskräcka idrottare från andra länder att använda dopningspreparat.
För svensk del ser det väl på förhand rätt tunt ut med medaljchanser. Under de två senaste sommarspelen har Sverige sammanlagt tagit 17 medaljer, även om det bara har blivit ett guld. Den här gången, tror jag inte alls att det blir lika många medaljer.
Vårt största guldhopp är självfallet Sarah Sjöström i simning. För fyra år sedan i London höll inte hennes nerver för pressen. Det senaste året har hon varit totalt överlägsen och den här gången borde hon vinna guldet på 100 meter fjäril. I övrigt är väl våra största hopp brottaren Sofia Mattsson, cyklisten Emma Johansson och golfaren Henrik Stenson. Kanske kan det också bli medaljer för Marcus Nyman (judo), Jenny Rissveds (mountainbike) och Petter Menning (kanot).
För mig är friidrotten det största i OS. Natten till den 15 augusti, blir det att sätta klockan på ringning för att se finalen på 100 meter med Usain Bolt. Annars ser jag mest fram emot att följa våra fyra lag i fotboll och handboll. Allra störst chanser till medalj, skulle jag gissa att damlaget i fotboll har. Formkurvan har varit imponerande i år och spelarna verkar nu ha vant sig vid Pia Sundhages coachning.
Även om jag inte kommer att se allt från Rio, så börjar det ändå pirra lite i kroppen, och förväntningarna stiger. Min ultimata OS-dröm vore en svensk medalj i friidrott. Det var tolv år sedan det hände senast. Kom igen, Michael Torneus, Angelica Bengtsson och Daniel Ståhl! Se till att göra verklighet av min drömmar.