Morgan Anderssons gäng var topptippade på förhand, och laget har inte gjort någon besviken.
Det här inte bara kan bli något riktigt bra, det här kommer att bli något riktigt bra.
Västervik var tippade i den absoluta toppen redan i fjol, men då kom resultaten inte i den positiva utsträckning man hade trott.
Till skillnad mot i år.
Förklaringarna är flera, men jag vill trycka på en faktor – eller snarare tre – som har fått Västervik att växa flera snäpp.
Jag talar om heatledarna. Förarna som ska leda laget, förarna som ska kliva fram i de tuffaste heaten på slutet.
I fjol hade Västervik Peter Ljung, Jacob Thorssell och Jonas Davidsson som tänkta heatledare inför säsongen. Ljung motsvarade absolut förväntningarna. Men för Thorssell och Davidsson var det tyngre. Thorssell var absolut inte dålig, han var godkänd. Men lyftet som hade behövts kom inte. Davidssons 2015 har jag berört tidigare och låt oss nöja oss med att konstatera att det var blytungt och att han inte alls blev vad dåvarande lagledaren Patrik Hag hade hoppats och trott.
I år är det Ljung, Thorssell och Mikael Max som bär de tyngsta västarna (1, 3 och 5) i laget – och som de gör det. Det är alltså bara en förändring namnmässigt, men skillnaden är ändå monumental.
Ljung har på intet sätt nått några stora höjder hittills, men en okej Ljung är lika med en riktigt skarp allsvensk chaufför. Max har visat att han är långt ifrån slut, och visat stor klass redan från start.
Och så har vi Thorssell. Den största nyckeln enligt mig. Åtvidabergssonen är den svenske förare som har gått framåt allra mest i år. Han levererar bra i England, Polen, Rospiggarna och Västervik.
Det är uppenbart att Thorssell stördes rejält i fjol av att han inte fick köra i Vetlanda. När han nu har ett hektiskt och kontinuerligt schema, då lyser han av självförtroende vilket speglar av sig på poängskördarna.
Jacob Thorssell är Västervik Speedways snabbaste förare just nu. Fortsätter han på inslagen väg, så är han aktuell som en av fyra förare i den svenska uppställningen i lag-VM. Inte minst med tanke på att semifinalen går på Stena Arena och alla frågetecken kring Antonio Lindbäck.
Det såg man inte komma förra året.
Att vinna fyra raka matcher är starkt i sig. Västervik har dessutom vunnit tre av dessa på bortaplan, varav torsdagens derbytriumf borta mot Vargarna är den som imponerar allra mest.
Förra året var Masarna en oslagbar maskin i Allsvenskan och vann rubbet. Det är givetvis långt kvar innan Västervik kan upprepa bedriften, men efter vinsten borta mot Vargarna – som är den svåraste matchen – är det inte att sväva iväg för mycket att påstå att Västervik har en realistisk chans att klara av det.
Visst, det kommer ett slutspel – och innan grundserien är slut ska Västervik till Hagfors och Nyköping för tuffa bortafighter – så det finns fallgropar.
Men jag blir inte ett dugg förvånad om Västervik vinner varje match. Att de redde ut det prekära läget mot Vargarna är ett kvitto på att att de är kapabla till allt.
Oavsett hur välgjord vargfällan är.
Inför säsongen skrev jag att det är Västervik och Vargarna som kommer att vara bäst i serien. Efter den här inledningen har jag ingen anledning alls att ångra mig.
Om inte skador ställer till det allt för mycket, så kommer det att bli Västervik och Vargarna som gör upp i den allsvenska finalen.
Det var en försmak av den festen vi fick uppleva på Kråkvilan i torsdags.
Ljudet från motorerna kommer att dåna ända från Kolmården till Gotlandsbåten.
Finalen i höst kommer att bli fantastisk.