Att springa långt är inga konstigheter för Karl Rönnby. Det har han gjort ända sedan barnsben.
– När jag var liten anmälde jag mig i vuxenklassen i stället för min rätta åldersklass. Jag ville springa en mil i stället för tre kilometer, säger Karl Rönnby.
Fast när han anmälde sig till Lapland Ultra, som loppet över tio mil heter, då var det dags för hans längsta distans någonsin. Det skulle bli en prövning, både mentalt och fysiskt.
23-årige Karl klarade det galant. Och gick i mål först av alla. Tiden var magnifikt bra: 8:24:41. Det ger en snittid på 5:03 per kilometer.
– Loppet startade klockan 22 på kvällen, bara det var något jag aldrig varit med om tidigare, så jag försökte vrida på dygnet några dagar innan, säger Karl.
– Det kändes dock bra genom i stort sett hela loppet. När jag hade sprungit två-tre mil kände jag mig väldigt stark. Jag vågade dock inte tänka för mycket på det ifall jag skulle springa rakt in i väggen senare.
Någon vägg sprang Karl Rönnby aldrig in i. I Lapplandslandskapet – terrängen var hälften asfalt, hälften grusväg – hade han sällskap av en annan löpare i två mil, resterande åtta genomförde han helt på egen hand. Han slapp att famla i mörker, midnattssolen gav honom ljus.
– Min bästa prestation någonsin, säger han.
Hans mamma serverade honom med egengjord sportdryck i form av en blandning av vatten, socker och salt under loppet. Som tilltugg blev det chokladkakor och brödbitar.
– Det var en gångklass som startade fyra timmar innan oss. Det var bra för mig, för när jag kom ikapp dem gav det mig energi. Jag satte hela tiden upp delmål att springa om nya personer, säger Rönnby.
Hur mådde du efter loppet?
– Jag var väldigt, väldigt sliten. Jag hade ont i vaderna och knäna och fick halta mig fram. Direkt efteråt ville jag inte tänka på vatten eller mat, men efter ett tag hade jag en vattenflaska med mig hela tiden. Jag vägde mig inte den här gången, men när jag springer sextimmarslopp brukar jag tappa sex-sju kilo, så jag gick nog ner sju-åtta kilo den här gången. Det handlar dock mestadels om vatten, så det tar man igen rätt snabbt.
VT-Sporten träffar Karl Rönnby i hans föräldrars hus i Gamleby lördagen efter Byrundan. Karl har bott själv där i två år, då föräldrarna ännu inte haft möjlighet att flytta dit och Karl pluggar i Linköping. Från början härstammar Karl från Södertälje, men hade tidigare spenderat en del tid i Tjust då släkt fanns här.
– En billig studentlägenhet brukar jag säga, säger Karl och ler.
– Jag trivs jättebra här i Gamleby. Det är mycket lugnare än i Södertälje och Stockholm vilket jag tycker är skönt. Rent träningsmässigt är det bättre förutsättningar, det finns betydligt fler vägar som inte är hårt trafikerade.
Tar det inte emot att träna ibland?
– Det kan kännas lite halvjobbigt om jag kommer hem sent från plugget och måste ge mig ut. Men bara jag knyter skorna och börjar springa, så släpper allt. Det händer att jag går av tåget tidigare, typ i Falerum, och börjar springa där. Då brukar det gå lättare att komma igång.
Just Byrundan brukar Karl alltid ställa upp i. I år gick det inte, kroppen hade – en vecka efteråt – inte återhämtat sig tillräckligt för att han skulle kunna göra sig själv rättvisa.
För att hålla Karl Rönnbys höga nivå krävs det förstås hård träning. Han brukar ligga på sex-åtta löppass i veckan av olika form. Inför Lapland Ultra sprang han exempelvis ett maraton i veckan.
– Jag minns när jag sprang mitt första maraton i livet som 18-åring 2009. Då kändes det som nästan max för mig. Nu är det fullt överkomligt.
– Man måste vara 18 år för att vara med i Stockholm Maraton. Så en rolig grej är att jag sprang mitt första Ultralopp, som var på fem mil, innan mitt första maratonlopp.
Ultradistanserna är lopp som, kort och gott, är längre än de 4,2 milen som ett maraton erbjuder. Och det är åt de distanserna som Karl dras till.
Framtidsvisioner finns det gott om.
– På kort sikt vore det jättekul att komma med i ultralandslagets träningsgrupp. Man får kvala in dit på tider. Det krävs att man gör 100 kilometer på åtta timmar och 80 kilometer på sex timmar. Jag känner att jag är på god väg att fixa det, säger Karl Rönnby.
– Jag är ändå ganska oerfaren som ultradistanslöpare, men har fått lägga upp träningsschemat själv. Det skulle hjälpa mycket om jag fick vara med på läger med landslaget och lära mig ännu mer.
Karl är en kille som älskar att utmana sig själv. Ytterligare ett kvitto på detta ges när han får spinna vidare på andra målsättningar längre fram.
I tankarna finns SM över tio mil nästa år (Karls tid i Lapland Ultra hade räckt till ett brons i år). Där finns Comrades Marathon i Sydafrika på nio mil där temperaturen kan skifta mellan nollgradigt och 30 – och ett lopp i schweiziska alperna med, som ni förstår, extremt backig terräng.
Den sista drömmen sticker ut mest:
– Att springa Spartathlon i Grekland, en sträcka mellan Aten och Sparta. Det är 24 mil långt och tar mellan 24 och 30 timmar. Det vore häftigt.