Malin Belfrage: VT-sporten provar cross cardio

Vi var åtta uppumpade tjejer den här onsdagen runt lunchtid. På förmiddagen hade jag laddat med en fullkornssmörgås med steakfyllning från restaurangen under redaktionen.

Trots att jag lite kaxigt tänkte: "jag har ju varit heltidsproffs i basket, hur svårt kan det vara" var jag en aning nervös. Det har ju trots allt gått fyra år sen jag tränade regelbundet. Hade jag haft minsta lilla aning om hur det här cross cardio-passet såg ut innan hade jag nog skickat Rikard Nilsson eller Kenny Wiis istället.

Efter att ha värmt upp på crosstrainern, en slags blandning av löpband och trappmaskin, var det dags. Instruktören Åsa Johnsson gick igenom alla stationer och visade hur man skulle göra medan jag stod med öppen mun och tittade på. Det är beundransvärt vad en människa kan göra med kroppen.

Under 30 sekunder skulle vi jobba stenhårt på varje station innan vi direkt, utan vila, skulle gå vidare till nästa.

"Hur ska jag kunna göra chins i 30 sekunder", undrade jag.

Jag kunde inte ens dra mig upp och göra en när jag var som mest vältränad.

Det var där gummibandet kom in i leken.

"Nu, mina vänner, ska här göras chins", tänkte jag.

När jag väl hade lyckats höja upp benet i midjehöjd och krånglat in foten i gummibandets ögla hann jag kämpa upp hakan ovanför stången en gång innan det var dags att byta station.

Kasta medicinboll upp mot väggen, det är min grej. Jag kan till och med jonglera med medicinbollar efter alla basketövningar genom åren.

Men böja på benen, det är däremot inte min grej. Mjölksyran kom och hälsade på ganska snabbt och vägrade sen att försvinna.

Tredje stationen var den sjukaste. Man skulle stå på en stor träpall, ta tag med händerna i en stång ovanför huvudet och sen sparka med båda fötterna på en stång som hängde en bit framför, i samma höjd som den man höll händerna om.

Även om det såg löjligt lätt ut när Åsa visade så förstod jag att man var tvungen att vara en cirkusartist för att lyckas med det där. Eller också vara lite mer vältränad än jag.
Jag svingade loss i ett par desperata försök, sen fick jag rådet att hänga rakt och dra upp benen mot magen istället.

Stående, explosiva armhävningar, mot något som såg ut som en modern ribbstol, var en övning jag faktiskt klarade galant. I alla fall enligt mig. Det jobbigaste där var att det satt en stor bild på outtröttliga Carolina Klüft precis framför, och då kändes det extremt mesigt att visa hur halvdöd man kände sig.
Ett par andra övningar värda att nämnas var det klassiska utfallssteget och den med romerska ringar som hängde ner ifrån taket. Med fötterna eller knäna i golvet och armarna mot kroppen skulle du långsamt föra ut armarna framåt och uppåt, hållandes i ringarna, så långt du kunde utan att säcka ihop. Det är dessa stationer jag anklagar mest för att inte kunna ta mig upp ur sängen självmant, skratta eller andas djupt på två dagar.

30 minuter gick fort. Jag stretchade, kände mig mör i kroppen och lycklig i huvudet. Det är ju både kul, jobbigt och roligt att träna. Och även om jag hade världens träningsvärk i två, tre dagar så vet man ju att det är av en bra anledning.
Ett av de nya passen är avklarade. Kvar är ”body attack” och ”grit styrka” och nästa gång är jag förberedd, i alla fall mentalt.