Nere på banan pågår ett heat för fullt, på parkeringen står mängder av husbilar, minibussar och släp parkerade, inte sällan med en motocrosshoj bredvid.
Det är stämning, det är förväntan, och det är ren motorglädje. Till Västervik har det kommit folk från alla möjliga delar av Sverige, ett exempel är Huskvarna där Klas-Håkan Johansson hör till.
I dag är han i Västervik och trivs.
– Fast jag brukar hamna bland de sista. Jag tar det lite lugnare än de flesta. Jag har ont i knäna och ena foten är helt lealös i stort sett. Har jag stövlarna på mig funkar det dock bra att köra. Det här är så roligt, säger Klas-Håkan som började åka motocross och enduro "på allvar" på grund av en födelsedagspresent:
– När jag fyllde 50 fick jag en plats i Gotland Grand National i present. Så det var bara att köpa en cykel och börja träna, säger han och ler.
En som sticker ut i vimlet är Bert-Ove Olofsson. Med sina 78(!) år är han äldst av alla på plats, sannerligen imponerande att hålla på med motocross vid en sån respektingivande ålder.
– Jag började som ung, men sedan skaffade jag kärring och barn, så det blev ett uppehåll på 15 år innan jag började köra igen 1975. Sedan dess har jag hållit igång, säger Bert-Ove Olofsson som härstammar från Västerbotten men nu är bosatt i Enköping.
– Några gånger har jag sålt cykeln och tänkt att lägga av. Men det slutar bara med att jag blir sugen och köper en ny efter ett tag.
Bert-Oves redskap under tävlingen i Västervik var inte heller så pjåkig åldermässigt. Hans motorcykel är från 1969, och håller bra än om man tar hand om den.
Det är en skön, avslappnad stämning här, är det så ute vid banan också?
– Så fort jag håller i styret, då åker tävlingsdjävulen fram. Så lätt ska de inte få besegra den här gubben (skratt). Lite så är det, men visst, de här veteranarrangemangen är väldigt trevliga och något mer lättsamma än de vanliga tävlingarna.
Bert-Ove är inte ensam om att sticka ut från mängden. Det kan man verkligen säga även om Kim Envall från Västerås – hon är nämligen enda kvinna på plats och kör.
Det dröjde länge innan hon började, men när hon väl tog steget, då var hon fast.
– Min man har ju kört länge, så jag har ofta hängt med honom på tävlingar. Jag var sugen på att testa själv länge, men undrade väl vad alla skulle tycka om det. Till slut, som 44-åring för fem år sedan, provade jag. Det var bara att ta ett banklån och köpa en egen cykel, jag tyckte att det var så kul, säger Kim Envall.
Kim tränar runt två gånger per vecka och deltar i ett tiotal tävlingar per år. Det är inte direkt någon mild sport, ifall olyckan är framme, han sysslar med.
– Jag har brutit det mesta känns det som, kroppen är ganska sargad. Men det hindrar absolut inte mig från att fortsätta, man blir lite beroende av det här, säger Kim Envall.
Några cykellängder bort sitter Henrik Eklöf, Askersund, och pustar ut efter hans första heat för dagen.
– Det var tufft. Jag tappade förgasaren, men det är sånt som händer, det är bara att fixa i ordning den inför nästa heat nu, säger han.
Henrik är en sann motorsportsfantast.
– Jag har testat det mesta förutom speedway. Det är något speciellt med det, säger Eklöf som på veterantävlingarna kör en cykel från 1981.
– Visst, det krävs en hel del skruvande. Men det är det värt så fort man får åka ut och gasa på banorna.