I närheten av Brantestad, mitt ute i skogen hålls återigen Tjustritten. Solskenet lyser med sin frånvaro, men regnet håller sig borta och temperaturen tillåter att man inte behöver bara en jacka.
Överallt: förväntansfulla ryttare, hästar, medhjälpare, hästtransporter – och en och annan dos hästbajs.
Den första klassen av fyra, som går över 80 kilometer, har redan släppts iväg. Om en halvtimme börjar den andra klassen, 50 kilometer. En av tävlingsledarna, Elisbeth Hjortvid, har haft genomgång av banan och alla deltagare i klassen står med sina hästar och gör de sista förberedelserna inför uppgiften.
En som sticker ut är Lars Andersson – han är den enda mannen i klassen, ja faktiskt bland alla 30 ryttare i hela tävlingen.
– Det är ganska ofta som jag är ensam man, berättar han.
Lars är från Östra Ryd utanför Söderköping. Han har sysslat med distansritt i sex år. Just i dag är hans målsättning given:
– Min häst Niewrock, eller Silver som vi brukar kalla honom, är en riktigt tävlingshäst och brukar vara het. Han vill gärna vara först, så jag ska försöka hålla honom så lugn som möjligt. Det är viktigt att disponera loppet rätt, säger Lars Andersson.
Något han har helt rätt i. En veterinär undersöker hästen innan, efter halva loppet och efter målgång. Hästen måste vara i bra skick. Det är grunden i distansritt – att ryttaren ska känna sin häst så pass bra så den vet hur hårt den kan gå.
– Ska man vinna en sån här tävling bör man nog ligga runt 17–19 kilometer i timmen i snitt. Jag tänker dock hålla ett lugnare tempo, målet är att klara sig i mål utan anmärkningar på veterinärbesiktningarna, säger Lars.
Ett stenkast längre bort står ett helt gäng kring hästen Lune och Ellen Elvung från Åfors i Glasriket.
– Jag har bra stöttning, säger Ellen och skrattar.
Ellen fick smak för distansritt i Sydafrika.
– Jag var nere där och jobbade på ett stall och ställde upp i ett lopp. Det blev två till, ytterligare ett i Sydafrika och ett i Namibia. Jag tyckte direkt att det var roligt, säger hon och fortsätter:
– När jag kom hem till Sverige fick min gamle travare börja med distansritt. Och det visade sig att den klarade av det bra. Det bästa med det här är att man spenderar så mycket tid med hästen och verkligen lär känna den.
I 50 kilometersklassen utom tävlan (clear round) är det Karin Gomér och Beatrice Gomér – mor och dotter – som försvarar Tjust Distansklubbs färger.
För Beatrice är det tävlingsdebut som väntar. Nervös? Inte alls.
– Jag är mest hungrig faktiskt. Och jag är hellre hungrig än nervös, säger Beatrice som rider på Zaphir ox.
– Jag och mamma kommer att rida tillsammans hela vägen. Jag kanske ska försöka vinna över henne på upploppet, men det blir svårt. Det ska i alla fall blir roligt att testa en tävling, säger Beatrice.
Även om fem mil är en kort sträcka – det finns åtta, tolv och 16 mil – så är kroppen mör efter målgång. Det kan Alexandra Lejon från Eriksmåla intyga. Hon ska rida på PL Sajale.
– Det känns ju i benen efteråt. Men ju fler tävlingar man gör, desto mer vänjer man sig, säger Alexandra som ser fram emot dagens sträcka:
– Att komma ut och se all natur och vara med hästen är så härligt. Det här är min första tävling för säsongen, så vi får se hur det går. Jag hoppas och tror att det går bra.
Två minuter till start ropar en funktionär ut. Ekipagen tar några avslutande varv vid startplatsen, värmer upp det sista. Sedan släpps de iväg. Resan på fem mil börjar.
När deltagarna som VT pratade med hade kommit i mål var det Alexandra Lejon som hade lyckats bäst. Hon kom trea på tiden 3:48:11. Ellen Elvung blev femma på 4:05:40. Lars Andersson blev inte godkänd vid besiktningen.
För mor och dotter Gomér gick det som planerat. De gick i mål en sekund efter varandra efter drygt fem och en halv timmes ritt.