Vi går genom Linköping – staden där Västervikssonen Irman Smajic mest håller hus för att träna på Kampsportcentret. Våren har precis börjat ta fart på riktigt och det är den tiden på året då det är lätt att ta på sig en för tunn jacka under den varma dagen för att sedan börja frysa framåt kvällen. När vi kliver in på ett fik i de centrala delarna hälsar en kille glatt på Irman och när vi kommer fram till kassan lyser även killen bakom disken upp.

– Det är du som är MMA-killen va, säger han glatt.

Det har gått fort framåt för Irman Smajic. När han kom ner för trappan på Kamsportcentret för första gången var han en överviktig 30-åring som ville komma igång med träningen. Det ena ledde till det andra och när han vunnit sitt första SM-guld var han helt plötsligt uttagen till landslaget och fick tampas om VM- och EM-medaljerna. Under en femårsperiod vann han allt som går att vinna på amatörnivå och suget efter en proffsdebut blev allt starkare.

Artikelbild

| Smajic har både EM- och VM-medaljer hemma.

–  Första gången jag samlades med landslaget var jag i extas och trodde att jag var med i dolda kameran eller något sånt. Tre år senare tycker man fortfarande att det är trevligt, men det har blivit mer en vardag. Jag har sett det här som grädden på moset. Men nu vid 35 tog vi beslutet att se hur långt jag kan nå, säger Smajic.

Efter att Irman tillsammans med tränarna Johan Jorup och Anders Ohlsson letat efter en första proffsmatch blev allting till slut klart. På Superior Challenge 18 stod Malik Jahmaze som motståndare i buren, en annan proffsdebutant. Efter en jämn första rond var det Smajic som säkrade segern via teknisk knockout.

– Jag skrev på kontraktet innan det ens var klart vem jag skulle möta. Vi kunde inte gå runt och leta motståndare utan tackade ja direkt. Vi fick reda på att motståndaren slog typ hårdast i Sverige, men det var också mycket annat som vi såg att vi kunde plocka ner honom på. Samtidigt gick ju tankarna om man verkligen ville kliva upp i den första proffsmatchen och bli knockad två sekunder senare, säger Smajic och skrattar.

– Men vi följde planen till punkt och pricka. Det kändes skitbra. För mig var det något jättestort, men det slår fortfarande inte att vinna ett VM-guld.

Artikelbild

| Han avslutade Malik Jahmaze på teknisk knockout i den andra ronden i proffsdebuten.

Från att vara ett underkort på Superior Challenge 18 går nu Smajic in som huvudkort på Linköpings nya MMA-gala Excellence Fighting Championship. Som motståndare står serben Ivan Vicic som är tungviktmästare på sin hemmaplan och har 7–13 i matchfacit som proffs.

– När man är tungviktare kan man inte välja och vraka. Jag är inte personen som sätter mig på Instagram och börjar utmana folk och snacka skit. Det blir pinsamt om man får käka upp orden efteråt. Jag är tacksam över att han tog matchen och nu är han bara i vägen för min framgång så det är bara att utmana och göra det bästa man kan, säger Smajic.

Artikelbild

| Irman Smajic.

När vi klev in här på fiket var det två killar som kände igen dig tack vare din MMA-fighting. Hur känner du pressen över att matchen ändå går på hemmaplan?

– Jag har aldrig haft några problem med nervositeten när jag ska fightas tidigare, men då har jag varit på ställen som Bulgarien eller i Las Vegas... nu kan ju syrran komma och kolla, säger Smajic och skrattar.

– Nej, men det är jättekul. Någonstans kliver man in i sin bubbla och ser inte vad som händer runt omkring. Men lite prestationsångest kommer jag nog ändå ha.

Förutom träningarna i Linköping åker Smajic ofta till Stockholm och tränar med bland annat Alexander "The Mauler" Gustafsson och Ilir Latifi för att ta nästa steg.

– Där är de bästa som vi har i Sverige. Bara känslan av att ha de strikta passen med ett strikt schema och den mentala träningen det innebär är jäkligt skön. När man är där i tre dagar är man inne i det till 100 procent. Bara att kliva in i en sal med dessa fighters ger en extra boost.

Vad har du för målsättningar nu?

– Jag vill ta mig till UFC, så långt det bara går. Tyvärr har jag inte tiden på min sida. Samtidigt är man som bäst när man är mellan 35 och 40 i min viktklass. Som tur är startade jag lite senare och har inte åkt på de värsta skadorna. Om jag får till fyra-fem bra matcher inom de närmaste åren och har lite flyt så tror jag nog att jag kan hamna i UFC.