– Tjena ”Hugge”, är det comeback på gång?, säger Morgan Andersson.
– Det stämmer. Jag ska köpa tre GP-motorer och ta tag i det här, säger Jörgen Hultgren.
– Martin Smolinski säljer sina, de kan du köpa, säger Morgan.
– Perfekt, säger Jörgen.
Dialogen i Västervik Speedways klubbhus följs av leenden. 42-årige Jörgen Hultgren ska inte göra comeback. Han har faktiskt inte kört ett enda varv sedan han lade släpskon på hyllan 2006.
Jörgen Hultgren var en riktig profil i Västervik. 1988 gjorde han – som 17-åring – sin första säsong i klubbens A-lag.
– Jag var lite svajig på cykeln i början. Jag minns att Lindblad (Sven-Åke) skrev att jag såg ut som ett höstlöv på en motorcykel, säger Jörgen och ler.
Han hann med otaliga speedwayvarv under den långa karriären, och med det kom också upplevelser.
Nio år var Jörgen när han provade på speedway för första gången.
– Jag var inte rädd för att gasa på och kom in i det ganska snabbt, berättar Hultgren.
– Fast det var lite klurigt ibland. Jag var kortväxt och tanig. Vi fick fixa cykeln så att jag kunde nå ner till marken vid starten. Men jag fick stå på tårna ett tag.
Tiden som knatte var lyckad. Han vann alla stora tävlingar – utom RM-finalen (svenska mästerskapet för ungdomar).
– Tvåa kom jag ett år. Anders Bruce från Gnistorna vann. Jag hade ett stopp i tävlingen vilket förstörde mycket.
Jörgen Hultgren ingår i den grupp Västervik Speedway-profiler som var stommen i laget genom flera år. I den gruppen återfinns också namn som Jörgen Johansson, Patrik Olsson, Joakim Karlsson och Robert Rosén (då Johansson).
I den eran var Elitserien väldigt annorlunda mot vad den är i dag. Merparten av förarna i truppen bodde på orten.
– Vi hade en härlig sammanhållning och tränade ihop, både på vintern och sommaren. Det var ju kamp om platserna i laget under träningarna på banan, berättar Hultgren.
– Vi jobbade ju allihopa om dagarna också. När man hade varit i Hagfors och kört och kom hem runt halv fyra, var det segt att gå upp till jobbet.
Under i stort sett hela 90-talet, när Hultgren var som allra bäst, var det inte mer än en eller två utländska förare per match i lagen. De första att ansluta till Västervik var Craig Boyce, Todd Wiltshire och Sam Ermolenko.
– Det var ju häftigt och väldigt inspirerande. Det enda problemet var att min engelska var så dålig, men det blev bättre, säger Jörgen och skrattar.
Sam Ermolenko gjorde ett starkt avtryck på alla speedwaysupportrar. Även Hultgren minns amerikanen med glädje.
– Han var enormt överlägsen stundtals, ibland kunde han göra som han ville kändes det som. Sedan var han även väldigt hjälpsam i depån, Sam var dåtidens Greg Hancock på det sättet, säger Hultgren.
– Jag hade en säsong där jag körde mycket ihop med Sam. Det blev många femettor då.
Jörgen Hultgrens två mest framträdande ögonblick individuellt i karriären är guldet i junior-SM 1991 och femteplatsen i SM-finalen på Ljungheden 1994.
I JSM vann han ett omkörningsheat om guldet mot Stefan Andersson. Bakom dem skuggade Mikael Max och Niklas Klingberg.
– Jag jobbade ju ihop med Stefan då och vi var kompisar, så det var stor prestige, säger Jörgen.
– SM-finalen i Västervik var en fantastisk upplevelse. Jag minns att jag började tävlingen med att köra om Jimmy Nilsen och kände mig riktigt snabb. Jag var dock ojämn, och plockade 3, 0, 3, 0, 3. Jag är den Västervikare som har placerat sig högst i en SM-final, det är jag stolt över.
– Jag blev även sexa i junior-VM 1992. Jag tror att Mark Loram vann den tävlingen. Tomasz Gollob och Joe Screen var också med där uppe.
990 poäng på 179 matcher blev Jörgens skörd i Västerviksvästen, med det är han sjunde poängstarkast genom tiderna för klubben.
Jason Crump är en av världens bästa förare genom tiderna. Förutom tre VM-guld kan han stoltsera med en annan bedrift.
– Under alla mina år slog jag alla världsstjärnor åtminstone en gång. Det är jag nöjd över med tanke på att min årsbudget låg på runt 100 000 kronor, stjärnorna hade en-två miljoner. Men Jason Crump, han rådde jag aldrig på.
När klubben bärgade sin första SM-medalj i form av ett brons 1993 var Hultgren högst delaktig. Och när det andra bronset togs 2001, gjorde han sju matcher under säsongen.
Vi vandrar runt i klubbhuset där det hänger massor av bilder från förr. Många minnen väcks för Jörgen.
Ett specifikt heat han kommer ihåg väl är från en hemmamatch mot Getingarna på 90-talet. Matchen skulle avgöras i det sista heatet. Hultgren och Sam Ermolenko ställdes mot toppförarna Per Jonsson och Jimmy Nilsen.
– I första försöket blev det en krasch med efterföljande rabalder i depån. Per Jonsson var på Jan-Erik Johansson, det var riktigt arga miner.
– I omstarten rundade jag Per Jonsson i sista kurvan och blev matchhjälte, det var en härlig känsla. En av mina styrkor var det mentala, jag brydde mig inte om vilka som stod bredvid på startlinjen.
Någon utlandskarriär blev det aldrig för Jörgen Hultgren. Han var över en kort tid i England, men det stannade där.
– Jag blev blixtinkallad en gång 1995 och jag var i form. Jag skulle dock köra en match mot Indianerna innan och där sprängde jag min bästa motor, så jag fick åka med reservmotorn till Ipswich (Chris Louis var lagets stjärna och en ung Scott Nicholls ingick också i laget) där jag skulle köra, berättar Jörgen.
– Det kändes bra när jag kom och banan såg fin ut. Men när en kvart innan matchen började så åkte en traktor ut och harvade upp hela banan. Den blev tjock och med grymt fäste vilket aldrig har passat mig. Det gick inte alls bra. Jag ledde ett heat, men på tredje varvet kom jag helt fel i en kurva och tappade allt.
– Totalt blev det tre matcher i England innan jag bestämde mig för att skippa det. Jag ångrar inte att jag inte satsade mer utomlands, det var inte min grej.
Jörgen Hultgren var med i vevan där Elitserien ändrade skepnad. Från att svenska förare hade varit i majoritet blev de en minoritet på bara några säsonger.
Det blev också starten på ett minskat antal matcher i Västervik för Hultgren. 2002 var sista säsongen som han hade en bofast plats i startsjuan.
– Speedwayen ser helt annorlunda ut i dag jämfört med förr. Jag tycker att det var roligare när många förare bodde i staden och kunde ses på stan. Men det handlar också om att få ett så slagkraftigt lag som möjligt, säger han.
Mellan 2003 och 2006, innan Jörgens karriär var över, gjorde han 15 matcher i Västerviksvästen. 2005, när klubbens hittills enda SM-guld vanns, körde han ingenting.
– Klart att det var jättekul för föreningen och staden. Men jag kände inte samma stora glädje eftersom jag inte var delaktig.
För många idrottsmän blir det en rejäl omställning när man lägger av. Hultgren hanterade dock det på ett bra sätt.
– Jag hade börjat tappa motivationen mer och mer på slutet, jag hade ju varit med så länge och var färdig med sporten.
– Första året följde jag inte Västervik Speedway mycket alls. Men efter det har jag gått på så många matcher som möjligt. Det är fortfarande roligt att titta, och som gammal förare tänker man mer på tabbar som förarna och lagledarna gör.
– Jag tycker att de gjorde rätt som tog klivet ner i allsvenskan. Det blir en nystart nu, och laget ser spännande ut.