Det är ett högt ställt mål, men Joel Andersson är en sådan som kan klara det.
– Jag älskar att köra speedway, det är det roligaste som finns, säger han med han lutar sig tillbaka medan hans långa hårsvall syns tydligt.
– Jag har inte klippt mig på två år, säger han och ler.
Det långa håret gör att Joel Andersson sticker ut på speedwaybanan. Men det är långt ifrån bara det, den stora potentialen han besitter är uppenbar, något han fick visa under förra säsongen då han verkligen blomstrade, framför allt under den andra halvan.
– Att köra speedway när allt stämmer, det är magiskt. Ingenting går upp emot det, säger Joel Andersson som är född 1996.
Speedway har legat Joel varmt om hjärtat länge. Hans kusin, Freddy Godlund, körde själv så Joel var ofta med och tittade som liten när Godlund körde.
Som nioåring provade Joel på att köra själv – och fastnade direkt.
– Jag hade kört en del motocross innan. Jag var rätt kass på det, men speedwayen funkade mycket bättre från start, säger han.
– Intresset fanns ju sedan tidigare. Jag minns att jag såg alla Indianernas matcher. När jag började gå hade de förare som Matej Ferjan och Kaj Laukkanen i laget, vilka legender. Dessutom så slog Fredrik Lindgren igenom i den vevan, säger Joel Andersson som var bänkad framför teven varje gång det vankades GP-tävling.
Där och då föddes en gnista inom Joel. Att en dag själv nå den högsta nivån.
Han är inte där ännu, men han har påbörjat en intressant resa dit. Debuten i Elitserien, med moderklubben Indianerna, skedde 2014.
– Jag minns att jag var skitnervös innan tävlingen och att det gick skitdåligt, säger Andersson.
Joel deppade dock inte ihop för det, utan fortsatte att jobba vidare. Något han har gjort sedan knattetiden, där han inte tillhörde den absoluta toppen och har en femteplats som bästa placering på ett USM.
– Jag var aldrig med i VM, lag-VM eller såna grejer. Men det var bara att kämpa på, det fanns inget annat, jag tyckte ju det var jätteskoj att köra.
Efter ett hundår i Elitserien 2014 lossnade det alltså ordentligt 2015 för Kumlasonen.
– I början i Elitserien tänkte jag nog lite för mycket på vilka jag mötte och spände mig. Med tiden började jag fokusera enbart på mitt eget och inte bry mig om vilka som stod bredvid mig vid tejpen, förutom min medförare då, säger Joel Andersson.
– Att komma upp i Elitserien är stort som junior. Man får möta förare man bara har sett på tv innan. Det tar sin tid att komma in i det. Det är bara ett fåtal, som Pawlicki och Woffinden till exempel, som går in och tar stora poäng direkt.
Hur mycket handlar om det mentala inom speedwayen?
– Jättemycket. Jag skulle säga 80 procent. När det flyter på, då går allt ens väg. Precis lika motigt kan det vara andra gånger. Men det handlar mycket om huvudet. Ta till exempel inställningar, klart att det är viktigt, men det går inte att skylla allt på det hela tiden. Det viktigaste är att man själv tror på sina inställningar och motorer, då går det bra. Några gånger förra året, så var jag inte nöjd efter första heatet och bad pappa ändra massa grejer. Han sa att han gjorde det, och det gick bra för mig i heatet efter. I vintras berättade han dock att vissa gånger inte ändrade nånting. Det säger ändå något.
I och med att poängen slank in på ett bättre sätt för Joel Anderssons del i Indianerna blev det också mer tillskott till kontot. En ack så viktig parameter för en speedwayförare.
– Helt plötsligt kunde jag köpa nya grejer och bredda mitt material. Innan dess hade man knappt råd med en bult vissa gånger, säger Joel och ler.
Förutom framstegen i Indianerna var Joel Andersson också en viktig del i Masarnas lag i fjol – ett lag som vann varenda match och gick upp till elitserien.
– En kanonsäsong, vi hade ett jättebra lag. En stor nyckel var att det inte kändes som att komma till ett jobb, det kändes som att komma till ett kompisgäng. Att ha en sån harmoni i ett lag är oerhört viktigt. Jag tror och hoppas på något liknande i Västervik, säger Joel.
Joel Andersson ville få ett kontrakt med ett lag i engelska Elite League till i år. Det blev dock inget. Däremot fick han ett kontrakt med det polska laget Opole.
– Jag ville verkligen utomlands, det behövs för att utvecklas.
Debuten i Opole blev finfin med 9+2 inkörda poäng på fem heat. Han fick uppleva speedwayfebern i Polen från den positiva sidan.
– Det var ballt. Efter matchen var det helt smockat med folk mellan depån och omklädningsrummet. De ville ta bilder och få autograf. I Sverige är det oftast en liten pojke eller flicka som ber om sådant, i Polen kom det 65-åriga gubbar, säger Joel Andersson.
Du kan vara ganska hetlevrad om det går dåligt va, jag vill minnas att du efter ett mindre lyckat heat i Västervik i fjol kastade hjälmen och skrek ut ett par väl valda ord?
– Jo, så är det, jag är nog lite som Nicki Pedersen. Jag låter dock aldrig ilskan gå ut över någon annan, det är mig själv jag är förbannad på. Och samtidigt blir jag hur glad som helst om det går bra, då leker livet.
Som ett led att ta sin speedwaykarriär framåt har nu Joel Andersson en heltidsanställd mekaniker från Polen.
– Jag har aldrig varit mycket för att mecka. Och tvätta cyklarna ska vi inte tala om, det är grymt tråkigt. I år slipper jag att göra det själv och det underlättar ju massor, jag kan fokusera helt på körningen, säger han.
– Det var inga problem med att hitta en mekaniker heller. Jag skrev på Facebook och tio minuter senare hade fem stycken hört av sig. Många polacker vill gärna ha speedwaymekaniker som jobb.
Joels plan den här säsongen är att få frekvent körning i Västervik, Indianerna och Opole. Plus alla individuella tävlingar så klart.
– Det blir en del resande, och just resandet är den stora nackdelen med sporten. Men det får man ta. Jag har som tur är lätt för att somna. Om jag inte kör själv, och har en resa på 16 timmar, då kan jag sova i tio-tolv timmar, säger han.
Hur la du upp träningen under vintern?
– Jag är tyvärr en rätt lat person som gärna ligger i soffan med en påse chips. Så nu i vinter började träna ihop med en PT. Det har varit perfekt. Han har pushat mig varje pass, det är precis vad jag behöver. Jag känner mig i god form och är redo för säsongen.
Vad tänker du kring Västerviks lag i år?
– Det ser mycket lovande ut. Vi har tre starka toppar i Ljung, Max och Thorssell. Och bakom där ser det också bra ut, vi har ett jämnt lag. Det känns kul att vara med i Västervik som är en klubb på väg framåt.
Om vi ser i det längre perspektivet, vad är ditt stora mål inom speedwayen?
– Att bli världsmästare. Vägen dit är lång, men det är dit jag strävar. Att ta sju VM-guld och bli bättre än Tony Rickardsson vore inte så pjåkigt, då borde jag få Bragdguldet. Till att börja med vill jag gärna kunna livnära mig på ett bra sätt på speedwayen, så att jag kan bygga ett hus och så vidare. Men det gäller att ta det steg för steg i utvecklingen, kolla bara på Iversen, han var bra länge innan han till slut tog steget till att fightas om VM-medaljer.