16-åriga Alice har alltid varit en aktiv tjej. Hon har simmat i Västerviks SS, hon har cyklat Tjusttrampet, sprungit både Göteborgsvarvet och Karhu Run, och tyckt om att åka mycket skidor på vintrarna.
När hon hörde talas om klassikern där man åker Vasaloppet, cyklar Vätternrundan, simmar Vansbrosimmet och springer Lidingöloppet tänkte hon:
– Varför inte? Jag och pappa pratade om att det skulle vara en rolig grej att göra tillsammans. Inte för att tävla, utan för att ta det i vår egen takt och se hur långt det skulle räcka. Jag visste ju att konditionen sitter eftersom jag är grundtränad, berättar Alice som även orienterar och spelar tennis.
Sagt och gjort. Alice anmälde sig till Vasaloppet och fick som debutant starta i tolfte ledet.
– Jag hade ju inte seedat upp mig i något skidlopp innan, vilket jag skulle ha gjort, för det fanns inga spår kvar för oss längst bak. Det blev väldigt jobbigt, men det gick. Mycket tack vare den härliga stämningen och inramningen med mycket folk som hejade på.
90 kilometer och tio timmar senare, när mörkret fallit över Mora, gled Alice över mållinjen.
– Jag var jättetrött, men glad. Vilken häftig upplevelse. Nästa år ska jag se till att få starta längre fram för jag vet att jag kan åka mycket snabbare.
Nästa test blev den 30 mil långa Vätternrundan, och uppladdningen var inte den bästa. Dessutom fick Alice och hennes pappa starta mitt i natten.
– Det var skolavslutning på dagen, och min syster tog studenten, men det vara bara att bita ihop, säger 16-åringen som gav sig iväg med nattlampan runt pannan i det ihärdiga regnet.
– Det gjorde så ont i ansiktet av regnet, och när vi kom fram till Jönköping efter tio mil och var helt dyngsura då var jag helt slut och inte långt ifrån att bryta. Jag var tvungen att vara så himla koncentrerad hela tiden eftersom jag körde på en tävlingscykel med smala däck utan fotbroms där fötterna satt fast. Då var jag verkligen glad att pappa var med för där var det riktigt jobbigt mentalt. Utan honom hade jag aldrig klarat det. Vi tog en mil i taget efter det.
Den taktiken lyckades och de kunde tillsammans cykla över mållinjen i Motala 16 timmar efter starten.
– Då rös jag. Det var superhärligt att komma i mål inför så mycket folk, speciellt med tanke på hur jobbigt det hade varit mentalt. Efter det hade jag mest träningsvärk eftersom jag suttit statiskt i samma ställning i 16 timmar.
Efter det kom den lättaste biten för Alice; nämligen Vansbrosimningen på tre kilometer.
– Eftersom jag har simmat i VSS tidigare var det inte så svårt. Dessutom var det ovanligt varmt i vattnet i år också. Tyvärr krånglade min våtdräkt genom att dragkedjan i ryggen släppte så att jag fick be funktionärer om hjälp att dra upp den emellanåt. Det innebar att jag kom fem minuter efter mina systrar, men jag kom i alla fall i mål tio minuter före pappa, säger Alice med ett leende.
– Men jag hade hoppats på en bättre tid än en timme.
Sist ut var tre mils löpning i Lidingöloppet.
– Där startade inte jag och pappa tillsammans då han har sprungit på 2,04 en gång när han var ung och hamnade i startgrupp 2 med eliten, haha. Men jag hade mamma med mig och vi startade i den elfte och sista gruppen.
Eftersom Alice var så pass långt bak tvingades hon, precis som på Vasaloppet, ta sig fram i väldigt långsam takt på grund av trängseln de första kilometerna.
– Min plan var att ligga runt 5,35–5,45 per kilometer och första två milen gick bra där jag höll tiden. Men sen blev jag väldigt trött sista milen där musklerna började säga emot. I Abborrbacken fick jag gå för att ta mig upp, terrängen på Lidingöloppet är väldigt kuperad.
Varje målgång har varit speciell, men då Alice sprang i mål på Lidingöloppet innebar det inte bara att hon klarat av de tre milen på 3,25, utan att hon även fixat en äkta svensk klassiker.
– Det var jättestort, och jag var så glad. Det fanns en liten scen där det stod "jag har klarat en svensk klassiker" som man kunde gå upp och ställa sig på och ta bilder. Det gjorde jag så klart. Jag har gjort inte en halv- och inte en tjej-, utan en hel äkta svensk klassiker. Jag är så stolt över mig själv
De flesta kanske hade nöjt sig här, men Alice Erlandsson fick mersmak.
– Jag gjorde klassikern på 30 timmar. Nästa år siktar jag på att göra en superklassiker, det vill säga alla fyra grenar på max 24 timmar. Jag tror att jag kommer att klara det, avslutar en av Västerviks tuffaste 16-åringar.