IFK Norrköping
AIK och IFK Göteborg är med och slåss om SM-guldet ända in på mållinjen.
Ja, men det hade de flesta kunnat räkna ut innan säsongen. Det är inga konstigheter eller sensationer alls – snarare tvärtom.
Det finns dock ett svårt får i trelagsracet om den åtråvärda titeln: IFK Norrköping.
Vem hade kunnat tro det?
Inte många, framför allt inte jag, och trodde ens tränaren Party-Janne Andersson att det skulle gå så här hiskeligt bra?
Tillåt mig tvivla.
Det är otroligt häftigt att följa Norrköpings framfart i år. Jag har hela tiden tänkt att snart kommer de tappa, de har bara flyt, motgångarna väntar runt hörnet, ja ni vet alla de där grejerna.
Jag har varit ute och cyklat mer än vanligt.
För ingenting verkar kunna stoppa "Peking".
De har bara tre förluster i Allsvenskan varav två av dem kom 13 och 20 april. IFK Norrköping är på riktigt, och det kommer krävas väldigt bra saker från Göteborg och AIK för att bräcka östgötarna.
Det är inte bara IFK:s bländande form som talar för dem. Läs bara det här:
Det var alltså 26 år sedan Norrköping vann SM-guld senast. Hur lång tid gick det då mellan det guldet och det som togs innan?
26 år så klart.
1989 var det dessutom Malmö FF som besegrades i säsongens sista match.
Vilka avslutar IFK seriespelet mot i år?
Malmö FF så klart.
Ja, ni förstår – nu känns det nästan sensationellt om Norrköping inte vinner.
GP-serien 2016
Endast två deltävlingar återstår av årets GP-serie.
Det krävs en genomklappning modell större för att Tai Woffinden inte ska lägga beslag på sin andra VM-titel.
Där bakom känns Greg Hancock lika gjuten på silverplatsen – och bronset kommer med stor sannolikhet att hamna hos Nicki Pedersen.
Jag vågar även påstå att det är klappat och klart vilka förare som kommer topp 8 och därmed säkrar varsin biljett till nästa års GP-cirkus.
Efter den nämnda topptrion blir det Niels-Kristian Iversen, Matej Zagar, Jason Doyle, Maciej Janowski och Chris Holder som redan nu kan börja ladda inför en ny säsong i finrummet.
Åtta av 15 platser är därmed belagda. Och här och nu tänker jag redogöra för hur de återstående sju platserna ska besättas.
Tre extra platser är förvisso redan fyllda, detta genom GP Challenge som kördes tidigare i september.
Där tog sig den unga, polska duon Bartosz Zmarzlik och Piotr Pawlicki vidare. Jag välkomnar dem till GP-serien med öppna armar. Det är två supertalanger som har bevisat i år att de hör hemma och kan hävda sig bra på den absoluta högsta nivån.
Den tredje platsen från GP Challenge blev jag inte alls lika glad över. Ärligt talat, så kändes det rent bedrövligt – men med distans till det finns det även en gnutta komik i det hela.
Chris Harris kom trea, och fortsätter därmed i GP-serien. Harris är inte i närheten av att tillhöra de 15 bästa förarna i världen och han tillför absolut ingenting till GP-tävlingarna. Nu får vi utstå en till säsong där britten kommer att vara blek så gott som varje deltävling och hamna långt ner i den totala resultatlistan.
Tycker han ens själv att det är roligt?
Nåväl, det är bara att acceptera läget för oss tittare. Om Harris tar medalj nästa år lovar jag att stjäla Peter Ljungs cykel, och köra på den till Portugals sydkust – iförd endast en Chris "Bomber" Harris-keps.
Åtta plus tre är elva, vi har därmed fyra platser till att fylla i GP-serien och det är nu det verkligt roliga börjar. Dessa fyra platser kommer att tillsättas via wild cards från arrangören BSI, och jag har min åsikt solklar om hur de bör agera.
Jag hade gett mina vilda kort till följande förare:
Jaroslaw Hampel
– Inget att snacka om. Jarek Hampel är världsklass. Han har tre VM-medaljer sedan tidigare och hade säkerligen nosat på en fjärde om inte det olyckliga benbrottet i början av juni hade spolierat hans säsong.
Peter Kildemand
– Den frejdige dansken tog Hampels plats i serien och har gjort det med den äran. Trots att Kildemand har kört tre deltävlingar färre än Andreas Jonsson har han tre poäng mer i nuläget. Om det säger mest om Kildemand eller Jonsson låter jag vara osagt, men det är intressant. Kildemand är i VM för att stanna.
Antonio Lindbäck
– Många säger att Sverige är ett så pass stort speedwayland, så att vi bara ska ha minst två platser i VM-serien. Jag håller inte med, man ska ha så många platser man förtjänar och svenskarna är inte bättre än en plats som det ser ut nu. Och den platsen är ingen kvotering, utan Lindbäck har med tydlighet visat i år att han är redo för en återkomst på heltid på den här nivån. Nu tror jag att chansen/risken är ganska stor att Sverige får en plats till genom Andreas Jonsson eller Fredrik Lindgren och det kommer jag till längre ner i texten.
Emil Sajfutdinov
– Behövs det någon motivering ens? Den lille ryssen har varit briljant hela året och ledde Vetlanda till SM-guld och Leszno till guld i polska ligan. Som grädde på moset tog han en komfortabel guldmedalj i EM-serien. Jag vill hemskt gärna se Sajfutdinov i GP igen, men det verkar som att han självmant avstår för att han vill kunna spendera mer tid med sin familj i hemlandet. Man får acceptera hans beslut, men visst är det oerhört tråkigt.
Och det är just på grund av Sajfutdinov-gate som det blir helt öppet kring den sista wild card-platsen. Det blir ruggigt intressant att se vem BSI väljer, men eftersom Danmark har tre förare (Nicki, Iversen och Kildemand) och Polen fyra (Janowski, Hampel, Zmarzlik och Pawlicki) känns en svensk onekligen nära till hands, om man ska gå lite på hur BSI har resonerat tidigare årgångar.
Någon Thomas H Jonasson blir det inte i alla fall. Han har varit alldeles för blek i år och bör försvinna från GP-serien tillsammans med Michael Jepsen Jensen, Troy Batchelor och Krzysztof Kasprzak från årets startfält. Jepsen Jensen har förvisso gjort det bra sett till förväntningarna, men för mig saknas det fortfarande något hos honom.
Jag kommer i alla fall att hålla tummarna för att Emil Sajfutdinov ångrar sig.
Om han står fast skulle jag ge min avslutande biljett till slovaken Martin Vaculik.
Mycket hellre än pigg Vaculik än en trött Jonsson.
Bedrövliga supportrar
Hammarbys Erik Israelsson knockades medvetslös i samband med att han gjorde 1–0 för Hammarby mot AIK.
Han blev hämtad med ambulans, förd till sjukhus, och det visade sig senare att han ådrog sig en kraftig hjärnskakning.
Att det inte blev värre än så tackar vi för.
Eftersnacket har dock kretsat kring vad delar ur AIK-klacken skrek mot Israelsson när han låg liggande på gräset.
"Låt han dö" hördes från flera håll.
Att det finns inslag i supporterkulturen som är tvivelaktiga visste man sedan tidigare. Men att det kunde vara på en sån här låg nivå är inget annat än vidrigt.
Vad är det för typ av människor som skriker sånt?
De är bevisligen inte helt friska i huvudet.