Åtvidabergs FF
I helgen blev det som känts som en tidsfråga under hela hösten till slut helt klart:
Åtvidabergs FF åker ur Allsvenskan.
Klart det är tråkigt för alla supportar, ja hela orten. Men jag tycker att de ska sträcka på sig och vara stolta för vad deras kämpar har presterat under den senaste allsvenska sejouren som blev fyra raka år.
Bara att lilla Åtvidaberg har lyckats få fram ett allsvenskt lag i dagens läge är oerhört starkt. Extremt starkt är också det faktum att de innan årets tunga år hade tre raka åttondeplatser i Allsvenskan.
För det har föreningen min fulla respekt, även om jag inte kan påstå att jag sörjer deras uttåg.
Det som har hänt är givetvis jobbigt för alla i truppen, men jag lider extra mycket med Kristian Bergström och Daniel Hallingström.
Två ikoner som nu slutar sina spelarkarriärer – som har bjudit på så mycket ÅFF-glädje – på det här tråkiga sättet.
41-årige Bergström har man trott skulle lägga av inför varje säsong de senaste fem-sex åren, men han har bara tuggat på och gjort det med den äran.
Det hade på något sätt känts värdigare för den elegante yttermittfältaren att få avsluta "på topp" i stället för att runda av en gedigen karriär med degradering.
För Daniel Hallingström är det lite annorlunda. Mittbacken är "bara" 34 år och jag trodde att han skulle spela en eller två säsonger till, oavsett om det blev i Allsvenskan eller Superettan.
Jag blev förvånad när han i september aviserade att detta var hans sista säsong. Och för Gamlebysonens del, som har varit ÅFF trogen ända sedan han lämnade Gamleby 1999 förutom en vända i Kalmar FF 2001, måste det också kännas oerhört bittert att allt slutar så här.
Med två såna här kulturbärare borta, och säkerligen stora ändringar i övrigt i truppen, är ÅFF ett stort frågetecken inför Superettan 2016.
De kan mycket väl bli ett topplag.
Men de kan också falla igenom och bli ett bottenlag som Mjällby och Brommapojkarna har varit i år.
Danmark
Jag hoppades på Norge, men det blev Danmark som Sverige får möta i play off-spelet till EM.
Det känns omöjligt att utse någon favorit. Sverige har förvisso en tung period bakom sig, men Danmark har inte heller glänst, bara det faktum att de hamnade bakom Albanien i sin grupp säger det mesta.
Som jag skrev i förra veckans lista: mer 50/50 än så här blir det knappast.
Jag vet inte alls hur det kommer sluta – men jag vet att det kommer bli fruktansvärt nervöst.
Att besegra stora nationer som Frankrike, Spanien och Holland då och då i all ära – men det är segrarna mot Danmark som smakar allra bäst.
Eftersom Danmark och Sverige alltid (så måste det väl ha varit?) har varit de två bästa nordiska fotbollsnationerna har gjort det naturligt att känna störst rivalitet med dem.
På samma sätt som en match mot Finland i ishockeyn smäller mycket högre än mot Danmark eller Norge.
Eller att man helst vill se de svenska skidåkarna mycket hellre besegra norrmännen än finländarna på mästerskapen.
Det är med skräckblandad förtjusning jag ser fram emot play off-drabbningarna i november.
Inget lag är skönare att slå än Danmark.
Men inget lag är jobbigare att förlora mot.
Att missa ett EM genom ett uttåg mot danskarna vore hemskt.
Slår vi å andra sidan ut dem, vore det något att minnas och glädjas åt under lång tid framöver.
Om du ska få fram lite shining – så är det ett jättebra läge för det nu, Hamrén.
Västerviks FF
För herrarna slutade säsongen i moll.
För damerna i dur.
Låt oss börja med herrarna. Redan efter två kvalmatcher är deras hopp om avancemang till division 3 borta.
Inför säsongen skrev jag att Real VFF – ja, jag kallade dem det – kunde gå igenom elitfyran direkt. För två månader sedan skrev jag att det var en flopp om de missade kval när de krigade om en plats just där.
Jag har haft höga förväntningar på VFF hela säsongen – aningen för höga med facit i hand.
Vad blir då domen efter att de rykt i kvalet?
Ja, det är godkänt så klart. Man får inte glömma att de var nykomlingar. Och även om det var en speciell nykomling som satsade friskt, så är det inte lätt med en ny, tuffare serie.
Mer än godkänt är det emellertid inte.
Damerna imponerade när de hade kniven mot strupen inför säsongens sista matchen. Inte satt kniven mindre tätt inpå när trion Clara Adolfsson, Malin Andersson och Lisa Karlsson saknades på grund av att de befinner sig i Australien.
Framför allt Adolfsson och Andersson – VFF:s stora offensiva stjärna respektive trygga försvarsklippa – var blytunga avbräck.
Men på något sätt hittade VFF kraft att kvitterade underlägen två gånger vilket räckte till att hänga kvar i division 2.
Jag kan tycka att de borde ha undvikit kval, men nu blev det inte så och det viktiga är att de hängde kvar.
Säsongen är godkänd, inte mer.
Mohammed Ali Khan
Det var ett helt galet självmål som Halmstads Mohammed Ali Khan bjöd AIK på i söndags. Jag har aldrig sett något liknande i ett sådant känsligt läge.
Målet fick två direkta följer: AIK är fortsatt med i kampen om SM-guldet, och Halmstad är nu helt klart för Superettan nästa säsong.
Bara det är dramatiskt nog, men det som skulle följa är ännu värre.
Ali Khan har fått utstå mängder av hot efteråt, från upprörda fans. Bland annat så har han och hans familj hotats till döden via telefon.
Klart att det var ett hjärnsläpp som Ali Khan fick – att det ska behöva gå så långt som till dödshot är bara för jävligt.
Fotboll berör, den saken är säker, men för att man ska hota någon till livet så krävs det att man är riktigt störd.
Det var dock synd att det här skedde i den tredje sista omgången och inte i våras, då hade de inte fått i närheten av samma konsekvenser.
Jag hoppas nu att Mohammed repar sig och att han blir lämnad ifred till den värsta stormen har lagt sig.