Allsvenska guldstriden
Och så är de bara två kvar.
AIK har visserligen en teoretisk chans på SM-guldet, men att det ska hända är så orimligt och det blir omöjligt.
Då har vi rett ut det.
Kvar har vi nu de båda IFK-lagen; Norrköping och Göteborg.
Allt kommer avgöras i sista omgången på lördag.
Oj, vad häftigt det kommer att bli.
Att IFK Göteborg är en kandidat till titeln hade jag räknat med.
Att IFK Norrköping är en kandidat fanns inte på min världskarta.
Att det är dessa två som gör upp om guldet är fullständigt rättvist.
Kolla bara in det här:
Norrköping har vunnit flest matcher (19) och gjort flest mål (58).Göteborg har förlorat minst matcher (3) och släppt in minst mål (20).
Statistik som säger en hel del. IFK-gängen har hållit en hög nivå säsongen igenom och inte givit favoriten Malmö FF någon chans att komma ikapp.
Jag måste erkänna att jag trodde på MFF en lång bit in på hösten.
Nu återstår ändå den stora frågan: vilket lag vinner SM-guldet?
Jag är tämligen övertygad och sätter mina slantar på änglarna från västkusten.
Jag kan nämligen inte se att Göteborg – mot ett Kalmar FF som säkrade kontraktet i förra omgången – inte lyckas vinna sin sista match.
Samtidigt står IFK Norrköping inför ett enormt tufft prov, Malmö FF borta.
MFF har visserligen varit en besvikelse i Allsvenskan den här säsongen, men kvalade in till Champions League igen och kommer göra allt för att vinna sin sista match.
Jag hittar åtminstone fyra starka anledningar:
1) För att avsluta snyggt inför hemmafansen.
2) För att säkra fjärdeplatsen vilket ger MFF högre chanser att nå fortsatt europaspel.
3) För att de säkerligen inte lockas tanken av att se ett annat lag fira guldet i deras hemmaborg.
4) En vinst vara nyttigt för självförtroendet inför de sista matcherna i deras CL-grupp.
Det känns på något sätt konstigt att inte tro på Norrköping, de har onekligen bevisat gång på gång att de är sjukt bra i år, samtidigt som MFF faktiskt har haft vissa problem.
Men nej, jag tror att den fina sagan om IFK Norrköping 2015 får ett olyckligt slut.
De får max med sig ett kryss mot Malmö.
Vilket innebär att guldet går till IFK Göteborg.
Succélagen
I SHL och Hockeyettan har det varit ungefär som förväntat hittills tycker jag.
Frölunda, Skellefteå och Färjestad är bra, likaså VIK, Södertälje och Tranås.
Karlskrona, Modo och Malmö är bleka, likaså Grästorp, Sollentuna och Mörrum.
Det är mot Hockeyallsvenskan vi måste rikta blickarna för att hitta något som sticker ut, i både positiv och negativ riktning.
Och där finns det en hel del att hämta.
Vem hade trott att Oskarshamn, Pantern och Tingsryd alla tre skulle inleda säsongen så här piggt?
Och vem såg i spåkulan att storlag som Leksand och Björklöven skulle gå så tungt som de har gjort?
Framförallt Björklöven, som var väldigt uppskrivet på förhand, har hamnat i en djup svacka och jag tror inte att det är några glada miner i Umeå där fansen drömmer om en återkomst till SHL och såg en hyfsat rimlig chans den här säsongen.
Laget jag är allra mest imponerad av är IK Pantern. Deras resa är smått otrolig. Från att tvingats kvala sig kvar i Hockeyettan våren 2014, har de därefter tagit sig upp till Hockeyallsvenskan och ett kval upp till SHL känns mer och mer gjutet.
Det är fantastiskt.
Pantern måste vara det laget i hela hockeysverige som får ut mest av varje spelare i sitt system.
Ett lag i ordets rätta bemärkelse.
Westerviks IBK
Förra säsongen hade de som mål att slåss om avancemang till division 1.
Det slutade med att de fick slita sig kvar i division 2 via kval.
Inför den här säsongen hade WIBK en betydligt mer lågmäld målsättning, de skulle helt enkelt rädda kontraktet, vilket lät sunt.
Det har börjat lika tungt för det. Fem raka förluster är ett jobbigt facit för ett WIBK som har stora problem.
Nu har visserligen WIBK haft ett tämligen tufft spelprogram inledningsvis, men det är bara att konstatera att laget med stor sannolikhet går en segerfattig vinter till mötes.
Det positiva är att laget verkar medvetet om sina brister, och att stämningen i gruppen fortsatt är god – det är vitalt.
För det finns potential bland viktiga pjäser i truppen som behöver blomma ut ännu mer om WIBK ska börja plocka de livsnödvändiga segrarna som kommer att krävas.
Jag tänker på Martin Tedborns direktskott som måste bli mer pricksäkert.
Jag tänker på Niklas Strömstens gedigna backspel som måste höjas ännu en nivå.
Jag tänker på Jakob Dahlqvists rutin som han måste använda till att ta kloka beslut på planen och därmed visa vägen för de unga.
Nu tror jag definitivt inte att WIBK åker ner till gärdsgårdsserien division 3.
Men om det mot förmodan skulle ske, så är det ett hårt slag mot den förra popklubben som skapade innebandymagi i sporthallen.
Osynliga turneringar
Stockholm Open i tennis avgjordes i förra veckan, räck upp en hand ni som hade koll på det.
Tack, ni få som räckte upp handen kan ta ner den nu.
Hur som helst, så var det tjecken Tomas Berdych som vann finalen efter 7–6, 6–2 mot Jack Sock (har aldrig hört talas om honom för övrigt).
Berdych är en väldigt duktig spelare, om hans vinst i det svaga startfältet finns inget att säga mer än att det var väntat.
Min poäng är i stället att det är frapperande hur pass mycket Stockholm Open går under radarn nu för tiden.
Intresset är klent.
Samma sak var det när bordtennisens World Cup spelades i Halmstad för några veckor sedan. Det är den tredje största bordtennisturneringen i världen efter OS och VM.
Hur mycket syntes den i media och i Twitterflödet?
Not so much.
Allt det här är så talande för den sorgliga utvecklingen av svensk tennis och pingis.
Åren där Borg, Wilander, Edberg, Waldner, Appelgren och Persson berörde en hel nation är svunna tider. Sverige har tappat slagkraft något enormt i dessa ädla racketsporter.
Det är naturligt att intresset inte är på topp då. Men jag tycker ändå att det är sorgligt, då jag tycker att båda dessa sporter är fantastiska.
Det som behövs är en stjärna, en frontfigur, för att väcka draget till liv igen.
Tyvärr lär det dröja minst fem–sex år, och då är jag optimistisk.