Bragdguldet
Det kan inte ha undgått någon att Sarah Sjöström tilldelades Bragdguldet 2015.
Jag är inte överraskad.
Och jag tycker inte att det är rätt.
Märk väl, jag gillar Sarah Sjöström otroligt mycket. Jag är nog lite småkär i henne. Hon är fantastiskt på alla sätt och vis.
Något jag var tydlig med i förra veckans lista. Jag står fast vid att Sarah bör få Jerringpriset.
Låt mig däremot få förklara varför jag anser att Sjöström inte borde ha fått Bragdguldet.
Jag hade i stället gett det till U21-landslaget i fotboll efter deras EM-guld i somras.
För mig är en bragd när någon eller några har gjort det oväntade, slagit ut underläge och vunnit.
Det har inte Sarah Sjöström gjort. Hon pallade i stället trycket, tog sina guld och satte sina världsrekord, vilket är en styrka jag har den djupaste respekt för.
Angående U21-landslaget så kan man verkligen kalla deras prestation en bragd i årets rätta bemärkelse.
John Guidetti och hans lagkamrater slog för det första ut Frankrike i den sista kvalmatchen till mästerskapet – ett möte där nästan alla trodde på fransmännen.
De hade ingen anledning att ändra sig efter att Frankrike vann med 2–0 på hemmaplan.
Svenskarna svarade sedan för en monstervändning i Halmstad och gick upp till 3–0.
I 87:e minuten kom dock 3–1. Frankrike var vidare på fler gjorda bortamål.
Inte kunde väl svenskarna resa sig en gång till?
Klart de kunde.
Mittfältsterriern Oscar Lewicki gjorde 4–1 bara en minut senare och extas utbröt.
Väl i EM hamnade Sverige i en stentuff grupp med Italien, Portugal och England.
Förväntningarna: här skulle det väl ändå ta slut.
Nä, Sverige krigade sig vidare.
Givetvis gjordes det avgörande målet i 89:e minuten av Simon Tibbling i den sista gruppspelsmatchen.
I semifinalen kördes sedan Danmark över med 4–1.
Och i finalen besegrade Sverige Portugal efter en dramatisk straffläggning som fick hela landet hänfört.
En otrolig resa fick ett otroligt lyckligt och oväntat slut.
Allt det där som kännetecknar en bragd.
Guldbollen
Att Allis Winqvist fick Diamantbollen för Västerviks kommuns bästa damspelare i år är inget att snacka om.
Allis var tämligen självklar efter en fin säsong där hon har levererat stadigt på VFF-mittfältet.
På herrsidan var det inte alls lika givet.
Det stod mellan VFF-polarna Albin Bytyqi och Andreas Ekberg om priset och med minsta möjliga marginal segrade mittbacken Bytyqi i omröstningen.
Jag hade personligen gett Guldbollen till Ekberg. När jag pratade med vinnaren själv, Albin Bytyqi, tyckte han likadant.
Jag är övertygad om att de flesta hade räknat med att Ekberg skulle vinna.
Men jag vill understryka att jag kan unna Bytyqi priset också. När nu Ekberg inte vann, så var Bytyqi solklar tvåa på min lista.
Båda två är oerhört skickliga spelare och superviktiga grundstenar i Västerviks FF.
Tacklingar i damhockey
Det är väldigt märkligt egentligen.
Det här med att tacklingar inte är tillåtet inom damishockey.
I dag är kroppskontakt tillåtet när spelarna färdas i samma riktning, mot pucken, men det är strikt förbjudet med tacklingar rakt framifrån eller från sidan.
Snudd på bisarrt, enligt min mening.
Damhockeyn har fruktansvärt svårt att locka publik. Den här säsongen har Riksserien haft ungefär hälften av sina publiksiffror under 100.
Genanta siffror.
Jag tror att ett stort steg i rätt riktning är att införa samma tacklingsregler som på herrsidan. Ishockey är en fysisk kontaktsport i grunden och är som allra roligast när det smäller lite, på ett schysst sätt.
När förbudet mot tacklingar infördes 1994 var det för att stormakterna Kanada och USA ansågs "för fysiskt överlägsna" sina motståndare.
Visst, de nordamerikanska länderna är fortfarande överlägset bäst helhetsmässigt. Men rent fysiskt har länder som Sverige, Finland och Ryssland närmat sig ordentligt.
Låt de tackla på varandra. Som det är nu, så verkar det som att förbundspamparna anser att kvinnor, ja de är så sköra och klena och ska inte tacklas.
Så är det givetvis inte.
Jag menar, i herrhockeyn så är ibland vissa spelare två meter långa och väger 100 kilo, medan vissa är 1,75 och väger 75 kilo – i samma match.
Att tacklingar skulle tas bort på grund av det är en fullständigt orimlig tanke.
Nej, gör om gör rätt.
Låt tjejerna få tacklas.
Då skulle draget kring damhockeyn kunna växa.
Och inte bara ådra sig nationellt intresse i samband med OS-turneringarna var fjärde år.
Seriesegrare i flick- och pojkfotboll
En debatt har blossat upp och pågått under den senaste veckan.
Den rör huruvida det ska krönas segrare i fotbollscuper och liknande för barn under 13 år.
Vissa säger, här ordsatt av Sportbladets Jennifer Wegerup: ska vi bädda in dem i bomull – eller lära dem hantera verkligheten?
Vissa säger, här ordsatt av samma tidnings Kristoffer Bergström: Fler fortsätter spela – och svensk fotboll får fler potentiella proffs.
Jag ställer mig bakom Wegerup.
Visst, Bergström har en poäng med att fler lär spela vidare.
Men efter att de har fyllt 13 då? Ska de helt plötsligt bli knäckta när resultaten räknas och de inte vinner jämt och lägga av som 14-15-åringar i stället?
I så fall spelar det ingen roll.
Jag är övertygad om att det är nyttigt för barn att tävla. Jag tror att de flesta vill det.
Att det sedan kommer svidande förluster är bara bra. Ett led för dem att lära sig att livet inte är någon dans på rosor.
Och just fotboll – där de kan dela deppigheten med sina lagkamrater – är en extra skonsam sport att förlora i dessutom, precis som alla lagidrotter.
Annat är det i individuella sporter där du blir ensam om bördan.
Låt barnen bli jublande glada vid vinster – och kanske gråta en skvätt vid tunga nederlag.
Eller vad blir nästa steg?
Ska vi sluta helt med betyg och omdömen i skolan för elvaåringar?
Löjligt.
Det här daltandet tjänar ingen på i slutändan.