EM-fezten
Jag var i Stockholm på Friends Arena när första matchen spelades i lördags. Det var en gulblå folkfest, vi enades för att stötta vårt allra mest älskade landslag. Det var helt fantastiskt.
Fram till Danmark gjorde 2–1 på slutet.
2–0 blev 2–1.
Mucho skillnad.
Från att, enligt mitt sätt att se på det, ha haft 80 procents chans till avancemang var det nu 50/50 inför returmötet på Parken i Köpenhamn.
Klart jag var orolig.
Blotta tanken på att Sverige skulle ryka mot Danmark var hemsk. Och den var med mig i mitt medvetande hela vägen fram till i tisdags kväll.
Jag var på gymmet och lattjade lite efter jobbet i tisdags. Det var svårt att fokusera. Jag var svagare än normalt i kroppen – och de 30 minuternas löpning jag genomförde efter styrketräningen kändes nästan som det dubbla.
Jag kunde inte fokusera ordentligt. Alla tankar gick åt till Matchen med stort M.
Min magkänsla precis innan avspark: halvdålig.
Det skulle nog bli ett Europamästerskap utan Sverige. Sommaren skulle sakna en oerhört viktig ingrediens för mig – och hela Sverige.
Ack, så fel jag hade.
Sverige klev ut och gjorde en alldeles bedårande insats. Och framför allt så var det Kung Z, Ibra, Zlatan Ibrahimovic som spelade huvudrollen.
Som så många gånger tidigare.
En läcker hörnvariant och en superb frispark sänkte danskjävlarna (som Mikael Persbrandt kallade grannlandet i sitt roliga men ändå lätt märkliga klipp).
Zlatan njöt. Jag njöt. Hela Sveriges befolkning – utom de udda som inte brydde sig – njöt.
Det blev en fest i Köpenhamn – som gav oss en inbjudan till en ännu större fest i Frankrike.
Jag vill inte spekulera i Sveriges eventuella chanser nu. Låt oss suga på den här karamellen ett tag först. Det kan vi alla behöva.
Jag har dock sett seedninsgrupperna, och har kommit fram till följande för Sverige när lottningen sker 12 december:
Min drömgrupp i EM: Portugal, Ukraina, Albanien.
Mardrömsgrupp: Tyskland, Italien, Turkiet.
Men som sagt, låt all glädje och lättnad sjunka in nu. För det här kommer att ge oss en långsiktig belöning.
Om Sverige hade åkt ut hade sommaren 2016 blivit bra.
Nu kommer den att bli alldeles fantastisk.
Lönetak
NHL är givetvis en ruskigt bra liga, men jag får ta och erkänna att jag inte är den som följer den direkt ingående.
82 omgångar i grundserien får mig att drunkna i matchantal.
Men det är inte det som är poängen här. Jag tänkte nämligen hylla NHL för en sak som de har använt i flera år.
Lönetaket.
I dess nuvarande form kom lönetaket till inför säsongen 2005/2006 och syftar till att göra ligan så jämn och rättvis som möjligt.
Ett kanonbra system som genomgående har fallit väl ut. Det gör att stjärnspelarna fördelas jämnare över de 30 olika lagen, att inte en handfull lag med störst ekonomiska muskler kan värva ihop ett drömlag och i stort sett ta vilka spelare de vill.
Det blir mer öppet och ovisst, fler möjliga kandidater som kan vinna titeln varje säsong.
Annat är det i fotbollens värld. Det kryllar av ligor där endast två-tre lag så gott som prenumererar på ligatiteln.
Självklart finns det undantag vilket är tur, men de är få, och det är ingen vågad gissning att de kommer bli ännu färre i framtiden.
Klart att det är häftigt med de riktiga storklubbarna och deras glans, men det måste också kännas hopplöst för lag som Southampton eller Everton i Premier League för att ta ett exempel.
Det är två bra klubbar, men de är helt chanslösa till att vinna ligan. Det spelar ingen roll hur hårt eller rätt de tränar, det är pengarna som styr och de har inte råd att värva ihop de spelarna som krävs.
De spelarna är abonnerade av jättar som Manchester City, Arsenal och Chelsea (även om de sistnämna har det tungt nu, så kommer de tillbaka snart, tro mig).
Tanken på ett lönetak i Premier League är spännande tycker jag. Och det säger jag inte enbart för att jag så hemskt gärna vill ha en ligatitel till Liverpool. Liverpool är ändå ett av lagen strax under den absoluta toppen, och bör rimligtvis förlora kortsiktigt på ett lönetak.
Tänk er Mesut Özil och Cesc Fabregas i Norwich.
Kevin De Bruyne och Juan Mata i Newcastle.
Alexis Sanchez och Sergio Aguero i West Bromwich.
En jämnare fördelning av stjärnorna med andra ord.
Jag tycker det skulle vara uppfriskande.
Men det lär aldrig bli verklighet.
Darcy Ward
Det har varit tyst kring Darcy Ward en längre tid.
Tills häromdagen.
Då gick han i en intervju med engelska Daily Mail ut och berättade hur det ligger till för tillfället.
Det var ingen munter läsning.
"Det ser inte bra ut. Det har sjunkit in nu att jag kanske aldrig kommer kunna gå igen", sade Ward som ändå hade ett visst hopp kvar vilket var skönt att se:
"Jag har aldrig varit den som fokuserat på det negativa. Allt är möjligt. Med tekniken och medicinerna som rör sig framåt kan saker förändras. Jag måste fortsätta att vara positiv och hantera det här".
Hela speedwayvärlden stöttar Ward i hans jobbiga process, och vi hoppas så klart på det bästa.
Innan kraschen såg jag Darcy Ward som en kommande världsmästare, fler än en gång.
Nu är det jättebra om han överhuvudtaget kan gå för egen maskin igen.
Livet är skört.
Det här är en brutal påminnelse om det.
Bedrövliga människor
Fotbollen har gjort sitt för att hedra offren i terrorattacken i Paris.
Tysta minuter har hållits överallt, och det har varit fina markeringar.
Förutom på två platser, där två lags supportrar betedde sig ytterst ynkligt.
Först ut var bosniska fans som buade under den tysta minuten inför bortamatchen mot Irland.
Det var inte slut där, utan dagen efter gjorde Turkiets fans samma sak under en tyst minut inför en träningsmatch mot Grekland.
Jag vet inte vad felet är hos människorna som gjorde sig skyldiga till det här.
Det är hur som helst fullständigt bedrövligt och respektlöst.