Teemu Laine
HV71:s finländske forward Teemu Laine blev historisk häromdagen.
Han blev den första någonsin att anmälas till disciplinnämnden – för filmning.
Jag tycker att det är bra att SHL tar krafttag mot filmningar, för min uppfattning är att filmningar förekommer mycket oftare inom hockeyn nu än för 10–15 år sedan.
Ja, backar vi 20–25 år existerade det knappt känns det som.
Nu är inte hockeyn på fotbollens nivå när det gäller sånt här (vilket de ska vara glada för), men det är bra att ligan tar det på allvar redan i det här skedet.
Var det då en regelrätt filmning som Teemu Laine stod för i Smålandsderbyt mellan HV och svenska mästarna Växjö i andra omgången?
Efter att ha granskat händelsen ett par gånger är min bedömning som följer:
Det är ingen filmning. Visst, Laine faller lätt, men jag vill inte säga att han filmar, han förstärker inte fallet på det sättet, och det är kontakt med en Växjöspelare.
Laines dom blev 5 000 kronor i böter – en piss i havet för honom, och jag kan nånstans köpa det utfallet.
Det viktiga är att signalen nu är tydlig: SHL kommer att jobba hårdare mot filmningar framöver.
Det är ett otyg som måste bekämpas.
Snittstormen
Först sänktes snittaket i Elitserien från 10,250 till 9,500.
Redan då var debatten i full gång.
Senare blev det klart att Peter Ljung inte var önskvärd hos Vetlanda. Hans fina säsong hade gett honom ett för högt snitt som inte passade in.
Då tilltog debatten ytterligare.
Det är alltid rörigt i speedwayens värld. Alltid är det någon het potatis som ska stötas och blötas. Nu handlar det om snitten.
Ett stort argument från förbundet för att sänka snittaket så rejält är att sänka kostnaderna. Det har alltid varit den givna slutsatsen, ju lägre taksnitt, desto sämre förartrupp och lägre löneutbetalningar.
Det där kan absolut stämma till viss del. De absoluta toppförarna, stjärnorna, blir färre i Elitserien och det är klart att de kräver en hög ersättning.
Jag är dock inne på samma linje som många andra; någon direkt stor skillnad behöver det inte bli.
Det är snarare ganska tveksamt att det blir så.
För det går liksom inte att komma ifrån att, på grund av snittet, blir vissa förare mer eftertraktade än andra. Såna som passar perfekt in och som har förutsättningar att göra en kanonsäsong sett till ingångssnittet.
I min värld är det gå ganska självklart att de kan kräva en väldigt hög lön. De vet om sitt värde. En förare med 1,500 i snitt kan mycket väl tjäna lika mycket som en med 1,900 hade kunnat göra.
Det är onekligen ingen lätt gåta att lösa det här.
Men allt bottnar i att rädda svensk speedway som länge har befunnit sig i en uppförsbacke med skenande kostnader, konkurser och svag återväxt.
Jag sitter inte inne på universallösningen, det påstår jag inte. Jag har dock ett förslag som åtminstone bör lyftas upp till diskussion:
Ta bort taksnittet hela och hållet, och höj antalet svenskar i startsjuan från tre till fyra.
Vi får ta att Elitserien blir lite sämre tills vidare.
Det är dags att tänka långsiktigt.
Supersub Lewandowski
Bayern München låg under med 0–1 i paus i toppmötet hemma mot Wolfsburg.
Tränaren Pep Guardiola bytte då in Robert Lewandowski i ett försök att få igång laget.
Hur det gick?
Tja, helt okej får man lov att säga.
Den polska anfallaren behövde bara sex minuter för att göra sitt första mål – och det vara början på något helt vansinnigt.
När matchuret visade 60 hade Bayern inte bara tagit ledningen, de hade också gått ifrån till 5–1.
Lewandowski gjorde alla mål.
Han nätade alltså fem gånger på nio minuter.
Det måste vara världsrekord inom toppfotbollen.
Uttrycket Supersub har tagits till en ny nivå.
NHL-tröjor
Jag har all respekt för klassiska lag som Detroit, Montreal och Chicago som alltid har samma klubbmärke på bröstet.
Det får de gärna fortsätta med. Historia ska bevaras.
Jag har emellertid en förkärlek för tröjor som sticker ut, för experiment, och för skapelser som blir så där fulsnygga.
Här får ni min personliga ranking över de fem skönaste NHL-tröjorna som jag kan komma ihåg:
1) Anaheim Mighty Ducks
– På lågstadiet när det började bli populärt med en keps eller ryggsäck med ett NHL-motiv var det Anaheim som majoriteten ville ha. Inget konstigt med det, Mighty Ducks-filmerna gjorde succé och logon – föreställande en ankformad hockeymask – var jäkligt häftig. Deras vanliga tröja höll bara den skyhög klass, men så kom denna och tog allt till ännu högre höjder. För mig nu är det här fulsnyggt exemplifierat, och som barn var det hur coolt som helst. Jag vill minnas att tröjan blev kortvarig, och ganska avskydd. Men för mig är den odödlig. Nu vill jag se Corey Perry och Ryan Getzlaf lira i den.
2) Vancouver Canucks
– Inte alls lika omogen och extrem som Mighty Ducks-loggan, men jag gillar den nästan lika mycket. Det kan bero på att Sedinbröderna sedan ett par år lirar med en horribelt ful logga på bröstet (hur tänkte klubbledningen där?) Jag är svag för kombinationen svart med rött och gult, och logon med den gamla skridskon som till synes åker i en rasade fart är av högsta retrokvalitet.
3) New York Rangers
– Rangers nuvarande tröjor nu är inte pjåkiga, det ska sägas. Jag kan dock tycka att det är lite halvtråkigt med bara bokstäver och inget märke på tröjan. Därför var det här konstverket uppfriskande. Just frihetsgudinnan var ett klockrent motiv. Mark Messier måste ha burit den med stolthet.
4) Boston Bruins
– Man trodde ett tag att Boston – som också är ett jätteklasiskt lag – var fastetsad vid att ha sitt stora B på tröjan. Så var det inte, och de har vid vissa tillfällen provat lite nya vägar. Den vägen jag fattade mest tycke för var denna. Kort och gott slängde de in en stor brunbjörn på tröjan. Egentligen var det inte speciellt snyggt, men det är också det jag gillar.
5) Washington Capitals
– Märket som Nicklas Bäckströms gäng har kört med de senaste säsongerna är otroligt lamt och intetsägande. Jag tycker att de förtjänar bättre. Det har förvisso inte alltid varit så blekt hos Capitals. Den här tröjan tilltalar mig ordentligt. En örn känns helt naturligt eftersom det är USA:s nationalfågel, en stor symbol för landet – och att Washington är dess huvudstad.