krönika Visst händer det grejer kring VIK. Föreningen är en aldrig sinande källa av uppseendeväckande händelser, vare sig det kommer i form av en succénykomling, blåsväder eller av en hemvändande tränare som skriver kontrakt på isen.

På ett par sätt lider jag med VIK. För två år sedan var de fruktansvärt bra och slutade alltså trea som nykomling. Det får de sota för nu. Verkligheten kom ikapp (som den alltid gör) och sanningen är att VIK nu, och förra säsongen, är på den nivå man kan förvänta sig. Om ens det. Kolla bara på namnen i laguppställningen för två säsonger sedan: Fredric Andersson, Mats Fröshaug och Dan Pettersson som topp tre centrar. Det abstrakta vi brukar benämna klubbhjärta i spelare som Joacim Hedblad, Pierre Gustavsson, Emil Georgsson och Joakim Englund. Spets i Olle Liss, Jonas Fransson, Oskar Drugge och Victor Öhman. Det var kulmen på ett flerårigt arbete vi såg och givetvis ohållbart över tid. Förväntningarna skruvades upp och när succén landade i en kaosartad fjolårssäsong gick mycket av den hockeyhype som fanns i Västervik till spillo även om ett steg tillbaka till normen var väntat.

Karlin är tillbaka men i den ständigt föränderliga hockeyvärlden var det inte bara för honom att bra plocka upp där han slutade ett år tidigare. Det har tjatats om i många forum men det tar tid att etablera sig på nivån. Tre år är, i sammanhanget, ingenting.

VIK har, det har också ältats, inte de bästa förutsättningarna. Det vill säga mindre pengar, mindre arena, helt enkelt färre morötter att locka spelare med. Det är den verklighet VIK har att förhålla sig till. Jag kan inte förstå hur det kan bli ett problem: det är knappast någon nyhet för någon i eller runt laget. Ett problem blir det först om man använder det som en ursäkt eller gömmer sig bakom det. Där hoppas jag inte VIK hamnar utan istället hittar nya vägar att, utifrån sina förutsättningar, maximerar prestationen. I slutändan är det avgörande – påverka det du kan påverka i så stor grad som möjligt. Hata slumpen – minimera den.

Statistiskt är VIK påväg mot samma öde som ifjol. Då hade man nio poäng efter tio matcher, tre segrar varav två på full tid. Nu är vi tio matcher in i denna och VIK har ingen trepoängare ännu och står på åtta poäng. Någon kris är det inte tal om (eller?) men jag förstår om läget är frusterande. Råvarorna är bra och det finns kompetens i laget men det genererar liksom inget. Karlin behövde lite tid på sig förra vändan och det finns ingen anledning att tvivla på det arbete han och övriga ledare runt laget gör den här gången. Men kanske något måste hända för att låsa upp knutarna?

Karlin ger, som alltid, ett lugnt och samlat intryck. Han visar inga tendenser på gnäll utan han vet vad han har att förhålla sig till och han arbetar utifrån det. Det är det mest positiva med VIK just nu.