"Jag kommer inte ihÄg sÄ mycket, jag var nog bara glad att nÄgon annan fattade beslut Ät mig. Och det blev vÀldigt bra", sÀger Louise om tiden dÄ hon blev familjehemsplacerad.
Hemma vid Louise och Isabelle Stillers köksbord har det suttit tonÄrskillar höga pÄ droger. De har haft tonÄrstjejer boende hos sig som inte vetat hur man anvÀnder en tops eller sÀtter pÄ spisen. Och barn som bara har med sig klÀderna de har pÄ sig.
â Man mĂ„ste ner i det allra minsta. Du mĂ„ste finnas för nĂ„gon som kanske inte ens fĂ„r mat, sĂ€ger Isabelle.
Det kommer ju ett trasigt barn.
Louise Stiller
Louise och Isabelles dörrar har stÄtt pÄ vid gavel lÀnge. Det Àr sÄ de beskriver det. Sedan de blev ett par i tidiga 20-ÄrsÄldern har de som jourfamilj, kontaktpersoner och familjehem i olika perioder fÄtt ta emot barn som behövt stöd, eller nÄgonstans att bo.
â Det kommer ju ett trasigt barn och jag kan inte med att det inte finns nĂ„gon som tar hand om de hĂ€r barnen, sĂ€ger Louise.
Kanske Àr det hennes egna erfarenheter som driver henne. Hon blev sjÀlv familjehemsplacerad nÀr hon var 16 Är.
â Jag vet hur det kĂ€nns nĂ€r man inte vet vart man ska.
Genom Ă„ren har Louise och Isabelle haft ett tiotal barn hos sig. NĂ€stan alltid har det handlat om akuta placeringar.
Som nÀr de en fredagskvÀll fick ta emot ett spÀdbarn som blivit omhÀndertaget av socialnÀmnden. Barnet skulle bara vara dÀr över en helg. Men det drog ut pÄ tiden, och han blev kvar i flera veckor. NÀr barnet lÀmnade dem kom sorgen.
â Vi var sĂ„ oförberedda pĂ„ att kĂ€nna sĂ„ mycket för ett barn som bara skulle vara hos oss en stund. Man knyter an och det var sĂ„ jobbigt att slĂ€ppa, sĂ€ger Isabelle.
NÄgonstans vÀxte en lÀngtan efter egna barn fram.
SĂ„ samtidigt som de pĂ„började en IVF-process sa de till handlĂ€ggaren pĂ„ socialen att de var redo för barn. Men pĂ„ ett villkor, de ville att barnet skulle fĂ„ vĂ€xa upp hos dem â utan avbrott. Att lĂ€mna ifrĂ„n sig en bebis hade varit för jobbigt förra gĂ„ngen.
â Vi gick helt enkelt bĂ„da spĂ„ren. Jag hade ingen lĂ€ngtan efter att vara gravid, men vi visste inte nĂ€r det skulle komma ett barn som behövde en familj â och varför skulle just vi bli tilldelade det ansvaret?, sĂ€ger Louise.
Isabelle och Louise blev ett par 2011, och nÄgra Är senare blev de stödpersoner och familjehem för barn som behöver det. "Man fÄr bolla och stötta varandra precis som man gör i vilket förÀldraskap som helst. Vi vet var vi har varandra, och Àr trygga i varandra", sÀger Isabelle.
NÀr Louise ringde Isabelle för att berÀtta att de skulle bli förÀldrar i 18 Är, missuppfattade Isabelle och trodde att hon menade att de skulle ta hand om en 18-Äring. "Nej, nej, det Àr en bebis, den behöver en familj", fick hon förklarat för sig.
SÄ en fredag i november 2020 börjar Louise ta IVF-sprutor för att förbereda kroppen pÄ att bli gravid. Men pÄ mÄndagsmorgonen ringer telefonen.
â Det ligger en ensam bebis pĂ„ BB som behöver en familj. Kan ni Ă„ka?
Det Àr Louise och Isabelles familjehemskontakt som ringer. Som sÄ mÄnga gÄnger tidigare gÄr det snabbt och kommer utan förvarning. Och barnet kommer aldrig att kunna bo med sina biologiska förÀldrar fÄr de förklarat för sig.
â DĂ„ vĂ„gade vi och Ă„kte, sĂ€ger Isabelle.
Louise fortsÀtter:
â Direkt nĂ€r vi klev in pĂ„ förlossningen blev vi förĂ€ldrar. Det fanns inget annat. Han fick allt, frĂ„n att han var helt sjĂ€lv fick han en familj.
NÀr andra förÀldrar oroade sig för lite feber, var Louise och Isabelle rÀdda att Julius inte skulle fÄ stanna hos dem. "Vi visste att han inte skulle överleva dÄ", sÀger Louise.
NÀr de tog hissen ner frÄn förlossningen tvÄ dagar senare kÀndes det nÀstan kriminellt. Louise ringde IVF-kliniken för att avsluta behandlingen: "Vi har redan fÄtt en bebis".
Elva mÄnader efter att bebisen som fÄr namnet Kian föds kommer en lillebror. Inte heller han kan vara kvar hos sina biologiska förÀldrar, och Louise och Isabelle blir nu mammor till ett barn till. Pojken fÄr namnet Julius.
För paret var det sjÀlvklart att ocksÄ han ska bli en del av familjen. De ville ge sina söner varandra, för att de ska ha nÄgon att dela sin historia med.
â Med vĂ„ra barn handlade det ju om att vi ville ha en familj. Det Ă€r ingen samhĂ€llsinsats. Men det föds barn i Sverige i dag som inte har nĂ„gon. Kian var sjĂ€lv, och det Ă€r sjukt tycker jag, sĂ€ger Louise.
"Kian sÀger sjÀlv att han kom frÄn himmelen och ner till oss" berÀttar Louise.
NÀr paret Stiller klev in pÄ förlossningen stod personalen uppradade inne i salen. "Det var sÄ jÀkla frÀsigt nÀr vi kom och knackade pÄ. De stod alla dÀr och vÀntade pÄ oss, för Kian lÄg ju dÀr sjÀlv pÄ en liten bÀdd", sÀger Isabelle.
Hon tÀnker pÄ den gÄngen de var med Kian pÄ besök hos socialtjÀnsten, fjorton dagar efter hans födsel. DÀr fick de frÄgan om de skulle lÀmna tillbaka honom om det visade sig att han hade nÄgon funktionsnedsÀttning nÀr han blev Àldre.
â Vi bara tittade pĂ„ varandra. Nej, det hĂ€r Ă€r vĂ„rt barn ju, vĂ„rt allt. Det var en jĂ€ttehemsk frĂ„ga, sĂ€ger Louise.
â Tydligen finns det de som svarar ja pĂ„ det, annars skulle de inte stĂ€llt frĂ„gan, sĂ€ger Isabelle.
De frÄgade om vi skulle lÀmna tillbaka honom om han hade nÄgon funktionsnedsÀttning nÀr han blev Àldre.
Isabelle Stiller
Innan Isabelle trÀffade Louise visste hon inte hur mÄnga barn som behövde nÄgon typ av familjeinsats. Hon trodde att det bara fungerade.
â VĂ€lfĂ€rds-Sverige liksom, men det Ă€r sĂ„ mĂ„nga som behöver hjĂ€lp. Och om det finns förutsĂ€ttningar för att det ska bli bra, varför ska det dĂ„ bli dĂ„ligt först?, sĂ€ger hon.
Hon syftar pÄ lagstiftningen. De första Ären av barnens liv Àr det fortfarande de biologiska förÀldrarna som har vÄrdnaden. Det gjorde det krÄngligt för Louise och Isabelle. Julius som har epilepsi behövde mycket sjukvÄrd som bebis, men Louise och Isabelle kunde inte komma Ät hans konto pÄ 1177. Och för att hÀmta ut hans medicin pÄ apoteket krÀvdes en fullmakt.
Lagstiftningen
Eftersom Kian och Julius biologiska förÀldrar inte kunde ta hand om dem, blev pojkarna omhÀndertagna av socialtjÀnsten enligt lagen om vÄrd av unga (LVU) samma dag som de föddes. DÄ fick de bo hos Louise och Isabelle, och beslut gÀllande sönerna gjordes av socialtjÀnsten.
NÀr det omhÀndertagna barnet blivit tvÄ Är övervÀger socialtjÀnsten om en vÄrdnadsöverflytt ska göras. Det innebÀr att familjen som barnet bor hos fÄr ta över vÄrdnaden över barnet och att LVU:n avslutas.
NÀr en vÄrdnadsöverflyttning ska genomföras kontaktar socialtjÀnsten de biologiska förÀldrarna. I Louise och Isabelles fall hann bÄde Kian och Julius bli tre Är innan vÄrdnadsöverflytten gick igenom hos tingsrÀtten, dÄ det var svÄrt att fÄ tag pÄ de biologiska förÀldrarna.
"Lagen Àr riktigt rutten, det Àr sÄ mÄnga barn som far illa pÄ grund av den", sÀger Isabelle.
"Barnen vet att de inte legat i vÄra magar. Vi har tecknade böcker som förklarar hur det gÄtt till, och de vet ju inget annat", sÀger Louise.
â Det var vĂ€rdelöst, vi satt med bakbundna hĂ€nder. Jag fattar att det ska finnas kontrollfunktioner, det Ă€r viktigt sĂ„ att saker inte gĂ„r fel. Men om du vet att det inte gĂ„r, varför ska man dĂ„ fĂ„ chans pĂ„ chans pĂ„ chans, sĂ€ger Isabelle.
Louise Àr inte lika kritisk.
â Jag tycker inte att samhĂ€llet ska ingripa i överkant heller, sĂ„ nĂ„gonstans mĂ„ste det hĂ€r finnas. Men det Ă€r klart att det kan vara pĂ„frestande, sĂ€ger Louise.
Idag bygger familjen Stiller hus en bit frĂ„n Ă
tvidaberg. Det Àr bara ett stenkast frÄn huset som Louise familjehemsförÀldrar bor i idag.
I dag har Louise och Isabelle full vÄrdnad om sina barn.
Och nÀr pojkarna har blivit större tÀnker familjen fortsÀtta att ta emot barn som behöver stöd.
â Vi vill vara dĂ€r för barnen, för det Ă€r ingen som stĂ„r upp för de hĂ€r stackarna, sĂ€ger Isabelle.