"Jag kommer inte ihåg så mycket, jag var nog bara glad att någon annan fattade beslut åt mig. Och det blev väldigt bra", säger Louise om tiden då hon blev familjehemsplacerad.
Hemma vid Louise och Isabelle Stillers köksbord har det suttit tonårskillar höga på droger. De har haft tonårstjejer boende hos sig som inte vetat hur man använder en tops eller sätter på spisen. Och barn som bara har med sig kläderna de har på sig.
– Man måste ner i det allra minsta. Du måste finnas för någon som kanske inte ens får mat, säger Isabelle.
Det kommer ju ett trasigt barn.
Louise Stiller
Louise och Isabelles dörrar har stått på vid gavel länge. Det är så de beskriver det. Sedan de blev ett par i tidiga 20-årsåldern har de som jourfamilj, kontaktpersoner och familjehem i olika perioder fått ta emot barn som behövt stöd, eller någonstans att bo.
– Det kommer ju ett trasigt barn och jag kan inte med att det inte finns någon som tar hand om de här barnen, säger Louise.
Kanske är det hennes egna erfarenheter som driver henne. Hon blev själv familjehemsplacerad när hon var 16 år.
– Jag vet hur det känns när man inte vet vart man ska.
Genom åren har Louise och Isabelle haft ett tiotal barn hos sig. Nästan alltid har det handlat om akuta placeringar.
Som när de en fredagskväll fick ta emot ett spädbarn som blivit omhändertaget av socialnämnden. Barnet skulle bara vara där över en helg. Men det drog ut på tiden, och han blev kvar i flera veckor. När barnet lämnade dem kom sorgen.
– Vi var så oförberedda på att känna så mycket för ett barn som bara skulle vara hos oss en stund. Man knyter an och det var så jobbigt att släppa, säger Isabelle.
Någonstans växte en längtan efter egna barn fram.
Så samtidigt som de påbörjade en IVF-process sa de till handläggaren på socialen att de var redo för barn. Men på ett villkor, de ville att barnet skulle få växa upp hos dem – utan avbrott. Att lämna ifrån sig en bebis hade varit för jobbigt förra gången.
– Vi gick helt enkelt båda spåren. Jag hade ingen längtan efter att vara gravid, men vi visste inte när det skulle komma ett barn som behövde en familj – och varför skulle just vi bli tilldelade det ansvaret?, säger Louise.
Isabelle och Louise blev ett par 2011, och några år senare blev de stödpersoner och familjehem för barn som behöver det. "Man får bolla och stötta varandra precis som man gör i vilket föräldraskap som helst. Vi vet var vi har varandra, och är trygga i varandra", säger Isabelle.
När Louise ringde Isabelle för att berätta att de skulle bli föräldrar i 18 år, missuppfattade Isabelle och trodde att hon menade att de skulle ta hand om en 18-åring. "Nej, nej, det är en bebis, den behöver en familj", fick hon förklarat för sig.
Så en fredag i november 2020 börjar Louise ta IVF-sprutor för att förbereda kroppen på att bli gravid. Men på måndagsmorgonen ringer telefonen.
– Det ligger en ensam bebis på BB som behöver en familj. Kan ni åka?
Det är Louise och Isabelles familjehemskontakt som ringer. Som så många gånger tidigare går det snabbt och kommer utan förvarning. Och barnet kommer aldrig att kunna bo med sina biologiska föräldrar får de förklarat för sig.
– Då vågade vi och åkte, säger Isabelle.
Louise fortsätter:
– Direkt när vi klev in på förlossningen blev vi föräldrar. Det fanns inget annat. Han fick allt, från att han var helt själv fick han en familj.
När andra föräldrar oroade sig för lite feber, var Louise och Isabelle rädda att Julius inte skulle få stanna hos dem. "Vi visste att han inte skulle överleva då", säger Louise.
När de tog hissen ner från förlossningen två dagar senare kändes det nästan kriminellt. Louise ringde IVF-kliniken för att avsluta behandlingen: "Vi har redan fått en bebis".
Elva månader efter att bebisen som får namnet Kian föds kommer en lillebror. Inte heller han kan vara kvar hos sina biologiska föräldrar, och Louise och Isabelle blir nu mammor till ett barn till. Pojken får namnet Julius.
För paret var det självklart att också han ska bli en del av familjen. De ville ge sina söner varandra, för att de ska ha någon att dela sin historia med.
– Med våra barn handlade det ju om att vi ville ha en familj. Det är ingen samhällsinsats. Men det föds barn i Sverige i dag som inte har någon. Kian var själv, och det är sjukt tycker jag, säger Louise.
"Kian säger själv att han kom från himmelen och ner till oss" berättar Louise.
När paret Stiller klev in på förlossningen stod personalen uppradade inne i salen. "Det var så jäkla fräsigt när vi kom och knackade på. De stod alla där och väntade på oss, för Kian låg ju där själv på en liten bädd", säger Isabelle.
Hon tänker på den gången de var med Kian på besök hos socialtjänsten, fjorton dagar efter hans födsel. Där fick de frågan om de skulle lämna tillbaka honom om det visade sig att han hade någon funktionsnedsättning när han blev äldre.
– Vi bara tittade på varandra. Nej, det här är vårt barn ju, vårt allt. Det var en jättehemsk fråga, säger Louise.
– Tydligen finns det de som svarar ja på det, annars skulle de inte ställt frågan, säger Isabelle.
De frågade om vi skulle lämna tillbaka honom om han hade någon funktionsnedsättning när han blev äldre.
Isabelle Stiller
Innan Isabelle träffade Louise visste hon inte hur många barn som behövde någon typ av familjeinsats. Hon trodde att det bara fungerade.
– Välfärds-Sverige liksom, men det är så många som behöver hjälp. Och om det finns förutsättningar för att det ska bli bra, varför ska det då bli dåligt först?, säger hon.
Hon syftar på lagstiftningen. De första åren av barnens liv är det fortfarande de biologiska föräldrarna som har vårdnaden. Det gjorde det krångligt för Louise och Isabelle. Julius som har epilepsi behövde mycket sjukvård som bebis, men Louise och Isabelle kunde inte komma åt hans konto på 1177. Och för att hämta ut hans medicin på apoteket krävdes en fullmakt.
Lagstiftningen
Eftersom Kian och Julius biologiska föräldrar inte kunde ta hand om dem, blev pojkarna omhändertagna av socialtjänsten enligt lagen om vård av unga (LVU) samma dag som de föddes. Då fick de bo hos Louise och Isabelle, och beslut gällande sönerna gjordes av socialtjänsten.
När det omhändertagna barnet blivit två år överväger socialtjänsten om en vårdnadsöverflytt ska göras. Det innebär att familjen som barnet bor hos får ta över vårdnaden över barnet och att LVU:n avslutas.
När en vårdnadsöverflyttning ska genomföras kontaktar socialtjänsten de biologiska föräldrarna. I Louise och Isabelles fall hann både Kian och Julius bli tre år innan vårdnadsöverflytten gick igenom hos tingsrätten, då det var svårt att få tag på de biologiska föräldrarna.
"Lagen är riktigt rutten, det är så många barn som far illa på grund av den", säger Isabelle.
"Barnen vet att de inte legat i våra magar. Vi har tecknade böcker som förklarar hur det gått till, och de vet ju inget annat", säger Louise.
– Det var värdelöst, vi satt med bakbundna händer. Jag fattar att det ska finnas kontrollfunktioner, det är viktigt så att saker inte går fel. Men om du vet att det inte går, varför ska man då få chans på chans på chans, säger Isabelle.
Louise är inte lika kritisk.
– Jag tycker inte att samhället ska ingripa i överkant heller, så någonstans måste det här finnas. Men det är klart att det kan vara påfrestande, säger Louise.
Idag bygger familjen Stiller hus en bit från Åtvidaberg. Det är bara ett stenkast från huset som Louise familjehemsföräldrar bor i idag.
I dag har Louise och Isabelle full vårdnad om sina barn.
Och när pojkarna har blivit större tänker familjen fortsätta att ta emot barn som behöver stöd.
– Vi vill vara där för barnen, för det är ingen som står upp för de här stackarna, säger Isabelle.