Kinna Lindersson och sambon Maria Bruzell bor på en gård med djur. De hade varit familjehemsföräldrar redan innan de två bröderna flyttade in hos dem.
Melvin och Gustav, som vi kallar dem i artikeln, kom till Kinna Lindersson och Maria Bruzell när de var i förskoleåldern. Paret tog omedelbart de två bröderna till sina hjärtan.
– När barnen kommer innanför tröskeln är de en del av familjen. Min dröm har varit att hjälpa så många barn som möjligt, och vi är beredda att ha dem här tills de är vuxna, säger Kinna.
Paret hade varit familjehemsföräldrar åt flera barn tidigare, och visste att det kan vara tufft. Många barn som placeras har varit med om svåra saker. Så var det även med det här brödraparet, men Maria och Kinna gjorde sitt bästa för att ge dem båda all kärlek och allt stöd de kunde tänkas behöva.
I två år och nio månader gav de pojkarna ett hem i den stora villan på landet utanför Gamleby. De hade sina egna rum, även om minstingen oftast valde att sova inne hos Kinna och Maria. Barnen hade ofta kompisar på besök, och huset var fullt av lek, liv och rörelse.
– De sprang ut och in, klättrade i bergen och vi grillade ofta korv ute. Här finns inget farligt, så barnen kunde springa fritt, vi såg dem inifrån köksfönstret. En frihet som ungarna älskade, berättar Maria.
Under hösten 2022 fick de veta att socialen ville utreda om Melvin fick den hjälp han behövde i familjehemmet. Vad som var grunden till utredningen var lite oklart, åtminstone för Kinna och Maria.
– Informationen var att de skulle utreda om vi kunde tillgodose hans behov, eller något sådant. Det var mycket svävande, inget konkret, och bara muntligt, säger Kinna.
En av dem sa att "ni har lovat att ändra på er" och jag bara, "vad är det vi lovat"? Vad är det jag ska ändra på? Är det min personlighet?
Kinna Lindersson
Det blev en intensiv tid för familjen. Socialsekreterare hämtade barnen på förskolan och skolan, åkte på utflykter med dem och gjorde observationer i hemmet.
– Ungarna var rätt slitna och trötta. Vi hoppades att utredningen snart skulle vara klar.
Till slut blev Maria och Kinna kallade på ett möte med socialen. Ett möte som blev chockartat, och parets minnesbilder av mötet är därför fragmentariska. De fick veta att de riskerade att "skada barnen på kort och lång sikt" och att barnen därför skulle tas ifrån dem.
De upplever inte att de fick någon riktig förklaring till varför.
– En av dem sa att "ni har lovat att ändra på er" och jag bara, "vad är det vi lovat"? Vad är det jag ska ändra på? Är det min personlighet?, säger Kinna.
När vi läser rapporten från de observationer som två socialsekreterare gjort i hemmet framgår att socialsekreterarna bedömer att Kinna och Maria inte tycker om storebror Melvin lika mycket som hans lillebror, och att de särbehandlas. De uppfattar att Melvin utsätts för kränkande behandling, och är oroliga att det ska leda till att han mår dåligt. "Om familjehemmet Mia och Kinna fortsätter med det ovan beskrivna förhållningssättet är risken stor att det kommer påverka x och y:s psykiska hälsa och utveckling negativt på kort och lång sikt", skriver socialsekreterarna i rapporten.
De ger några exempel på vad de anser är kränkande behandling. Vid ett tillfälle säger Kinna åt Melvin när han pillar bort tejp under en kartong i köket. Men när lillebror sätter sig på samma kartong och Melvin säger åt honom säger Kinna att "det gör ju ingenting, det är ju bara en kartong". Vid ett annat tillfälle sitter Melvin på en träningscykel och sjunger, varpå Maria tittar på socialsekreterarna och säger att "det är nog inte alla som tycker att det låter så bra". Vid ett annat tillfälle får Melvin skulden när syskonen hamnat i konflikt, utan att Maria tagit reda på orsaken till konflikten.
Men exemplen är tagna ur sitt sammanhang, menar Kinna och Maria. Tillsägelsen vid träningscykeln handlade dessutom enligt Maria inte om att Melvin sjöng, utan att han sjöng fula ord. Att de inte behandlade båda barnen exakt lika handlade inte om att de tyckte olika mycket om dem – utan om att de har olika behov. Melvins utmaningar gjorde att han behövde tydliga ramar och ett annat förhållningssätt än Gustav, som var mer anpassningsbar, enligt Kinna och Maria.
Vi dog inuti. Det kändes som att barnen dog, som att de aldrig funnits.
Maria Bruzell
Bara två dagar efter mötet med socialen, en torsdag, skulle barnen bli upphämtade och skjutsade till ett nytt familjehem. Vart fick paret inte veta. De skulle aldrig mer få träffa dem, eller ha kontakt med dem. För barnens skull försökte paret hålla skenet uppe under de sista dagarna – men inuti var de fullständigt hjärtekrossade.
De berättar om Gustavs tysta tårar när de sa hejdå, om hur Melvin "stängde av" och bara satte sig i bilen.
– Vi dog inuti. Det kändes som att barnen dog, som att de aldrig funnits.
– Man fick inte luft. Det var fruktansvärt.
Vi har bett om att få ta del av hela utredningen som lett till att Melvin och Gustav fick flytta men fått nej, med hänvisning till sekretess. Vi får heller inte veta vilka delar utredningen innehåller, utöver observationerna i hemmet.
Inte heller Kinna och Maria har fått någon mer skriftlig information än observationsrapporten.
Vi kan därför inte med säkerhet säga vad som var skälet till den snabba insatsen. Det kan alltså vara flera andra möjliga scenarios kopplat till familjehemmet, barnens historik eller den biologiska familjen som ligger bakom, men bilden vi får under vårt arbete med artikeln är att det är fler än Kinna och Maria som upplever att de inte förstår varför deras barn flyttats med kort varsel.
Kinna Lindersson och Maria Bruzell visar den del av utredningen som de själva fick ta del av.
Kinna berättar att de träffade en barnföljare och en socialsekreterare en tid efter att barnen flyttat. De skulle ge paret svar på varför barnen var tvungna att flytta. Några svar fick de dock inte den här gången heller, enligt Kinna.
– Men vi blev erbjudna att få prata med en psykolog.
Kinna och Marias berättelse är inte ovanlig. Det säger Sara Göransson, som själv är familjehemsförälder och har engagerat sig för familjehemmens situation i landet. Även hon har varit med om att socialtjänsten omplacerat barn som bott hos henne utan att få en vad hon upplever som rimlig förklaring.
– Först när jag läste om såna här berättelser har jag tänkt att det är för illa för att vara sant. Men sen var jag med om det själv. Jag kan inte se vad det var jag hade gjort fel.
Jag har hört otroligt många liknande berättelser.
Sara Göransson
Enligt Socialstyrelsen finns det fyra skäl till att avsluta en familjehemsplacering. Det kan vara att barnet inte har behov av det längre, att barnet, dess vårdnadshavare eller god man vill avsluta placeringen, att familjehemmet vill avsluta eller att familjehemmet inte längre anses vara lämpligt.
Enligt Socialstyrelsens handbok för placerade barn och unga krävs noggranna överväganden innan en omplacering. Rör det sig inte om allvarliga missförhållanden ska socialtjänsten försöka komma tillrätta med problemen i stället. I handboken beskrivs flera fall där olika kommuner brustit vid omplaceringar och fått kritik från Justitieombudsmannen. I ett fall var utredningen inte klar innan beslutet togs. I ett annat fall fick familjehem inte svara på de anmärkningar man fått.
Familjehemsföräldrar omfattas i regel inte av socialtjänstsekretess, eftersom de så långt som möjligt ska kunna fungera som "vanliga föräldrar" i vardagen. Trots det upplevs "otillräcklig information" inte sällan som ett problem för familjehem, enligt handboken.
Ingela Klint är enhetschef för familjeenheten i Norrköping, som valde att avsluta placeringen hos Kinna och Maria. Hon kommenterar inte det enskilda fallet, men säger att familjehem alltid ska informeras om varför barn behöver placeras om, så att det blir begripligt för dem. Sekretessbestämmelserna gör dock att de inte kan se det som dokumenterats i barnens akt, utan bara det som står i deras egen akt.
Ingela Klint på Norrköpings socialtjänst säger att man gärna ser att tidigare familjehem har kontakt med tidigare placerade barn om det är för barnets bästa. "Socialsekreteraren gör bedömningar i varje enskilt fall", skriver hon i ett mejl.
Hur lång tid barn får att förbereda sig för en flytt beror på ärendet och orsaken till att de ska flytta.
– Vi strävar efter att barn ska vara väl förberedda inför en flytt och att de ska vara delaktiga i den processen. (...) I de fall det är möjligt har vi en inskolningsfas som varierar mellan 5-14 dagar men det kan även förekomma inskolningar som är längre än så.
Vad krävs för att man ska anse att ett familjehem är så olämpligt att man måste flytta med kort varsel?
– Socialtjänsten kan genom anmälan eller på annat sätt få kännedom om missförhållande i familjehemmet där socialnämnden snabbt måste agera till skydd för barnet. Det är alltid en bedömning i det enskilda fallet som avgör hur skyndsamt åtgärder vidtas. Familjehem likt vilken förälder som helst kan drabbas av allvarlig sjukdom, missbruk eller psykisk ohälsa. Andra former av missförhållanden kan bland annat vara våld, kriminalitet, övergrepp, olämpliga uppfostrings- och gränssättningssituationer, kränkningar, med mera, skriver Ingela i ett mejlsvar.
Sara Göransson gjorde för några år sen en enkätundersökning med 176 familjehem. Nära 70 procent av dem hade varit med om att barn omplacerats, då oftast på initiativ av socialtjänsten eller det företag som socialtjänsten anlitat. Av dem svarade 38 procent att de "en eller flera gånger inte fått orsaken till uppsägningen beskriven".
Ur Sara Göranssons rapport "Hur mår du familjehem?" som hon gjort på ideell basis.
En stor del av familjehemmen vittnar dessutom om att omplaceringsbeslutet togs snabbt eller akut, och att själva omplaceringen gick väldigt snabbt.
– Jag har hört otroligt många liknande berättelser. Självklart är det ibland befogat med omplaceringar, men ibland tror jag att det kan finnas ekonomiska drivkrafter bakom, att det blir billigare för kommunen att ha ett annat familjehem. Ibland uppskattar inte socialtjänsten när man inte tycker som dem. Vissa handläggare kan ha svårt att hantera det, och då kan barn bli omplacerade på grund av vad de kallar samarbetssvårigheter, säger Sara Göransson.
Vad kan plötsliga omplaceringar få för konsekvenser?
– När det gäller barnen vet man ganska lite, men om man lutar sig mot psykologiska teorier så är ju anknytningen ofta något som redan pajat, och som är jätteviktig att bygga upp. Det gör man inte när man rycker upp barnen igen.
Och för familjehemsföräldrarna?
– Många hamnar i en ganska svår kris. Du förlorar ett barn som du i många fall tagit till dig som ditt eget. Sen är det extra jobbigt att du är så maktlös. Ofta får du inga argument, du vet inte vad som har hänt och kan inte göra något. Samtidigt kan det också få ekonomiska konsekvenser.
Många hamnar i en ganska svår kris. Du förlorar ett barn som du i många fall tagit till dig som ditt eget.
Sara Göransson
familjehemsförälder
Enligt Sara ser det väldigt olika ut i landet hur pass mycket stöd familjehemmen får från kommunen, både generellt och vid omplaceringar. I vissa kommuner erbjuds man, som i Kinna och Marias fall, att få prata med en psykolog. Men många av de som svarade i Saras undersökning hade inte fått något stöd alls.
– Själv har jag just nu två placeringar från en kommun där jag får jättefint stöd. Från en annan kommun var stödet obefintligt, den som skulle stötta mig blev i stället min motpart. Att det inte finns någon jämlikhet, vare sig när det gäller ekonomiskt stöd, utbildning eller stöd till familjehem, det tycker jag är ett problem.
Sara önskar att familjehem ska få bättre och mer jämlika förutsättningar – för att kunna jobba för barnens bästa.
– Att vara familjehem är ett fantastiskt uppdrag på många sätt. Om man skulle få bort de hinder som finns så tror jag att många fler skulle vilja vara det.
Ingela Klint på socialtjänsten i Norrköping säger att hon inte hört talas om att barn flyttas av ekonomiska skäl. Däremot, skriver hon i ett mejl, kan en omplacering bero på att familjehem inte längre har förutsättningar att tillgodose barnets behov, av olika anledningar. Ett annat skäl kan vara samarbetssvårigheter, att familjehemmet har svårt att samarbeta med de biologiska föräldrarna kring umgänget med dem.
– Det kan också handla om att man inte följer uppgjord genomförandeplan utan kör sitt ”eget race”.
Många familjehemsföräldrar har upplevt att barn omplacerats utan att de fått en tillräcklig förklaring, enligt den enkätundersökning som Sara Göransson genomfört.
Bilden är en genrebild och föreställer ingen av de personer vi intervjuat.
Marianne Lindström är ordförande för Faco, en intresseorganisation för familjehem, jourhem och kontaktfamiljer. Även hon bekräftar att det inte är helt ovanligt att barn flyttas med kort varsel, utan tillräcklig förklaring till familjehemmen.
– Faco jobbar för att det när det måste göras en flytt ska vara en mer transparent och förutsägbar process i samarbete med socialtjänsten, där kommunikationen är tydlig och det finns stöd för såväl familjehem som barn efteråt.
Hon betonar att familjehem behöver få rätt förutsättningar med information, stöd och handledning innan de tar sitt första uppdrag, och sen löpande under åren. Idag varierar det mycket i landet.
– Ibland får familjehemmet inte veta tillräckligt om barnets bakgrund, behov eller planering framåt – och det påverkar förmågan att ge rätt stöd till barnet och att skapa förutsättningar för att hålla som familjehem över tid. Bristerna i utbildning och handledning skapar en obalans i relationen, där familjehemmen förväntas ta ett stort ansvar utan att alltid ha tillgång till relevant information. Det är något vi lyft i våra dialoger med kommuner, riksdag och som vi aktivt arbetar för att ändra på.
Tillbaka till Kinna och Maria.
Paret vet om att de som familjehem inte har någon "rätt" till barnen som placeras hos dem, och att de kan tas ifrån dem när som helst. Men de hade aldrig trott att det skulle ske på det här sättet, så plötsligt, utan någon övergång. Varför klippa banden helt utan förvarning, varför inte låta Kinna och Maria hjälpa barnen att landa i den nya familjen?
– Man är så orolig för de här barnen. Det tog oss flera år att komma underfund med Melvin. Han behöver någon som förstår honom, säger Kinna.
För Kinna och Maria personligen var förlusten av barnen så smärtsam att det var svårt att gå vidare. Kinna flydde in i jobbet. De valde att inte ta på sig några fler familjehemsuppdrag och kunde länge inte prata om det som hänt. Först nu, flera år senare, har de börjat lyfta på locket.
– Man måste ju gå vidare också. Vi vill vara starka och hela om de någon gång vill komma tillbaka till oss. Det här är inte våra biologiska barn, men det är våra barn som vi älskar och bryr oss om. De tillhör vår familj.
Kinna Lindersson och Maria Bruzell.
Från andra som haft familjehemsuppdrag har Kinna och Maria fått veta att det inte är ovanligt att barn vars biologiska föräldrar inte kan ta hand om dem flyttas mellan olika hem. De frågar sig hur det påverkar barnen att ständigt ryckas upp och börja om.
Kinna och Maria bor på en gård på landet utanför Gamleby.
Gården är omgiven av skogar och hagar.