Johan Sandell är aktuell på Galleri Westring i Västervik, men även genom utställningar i andra delar av landet.
Nu får ni ursäkta ordvitseriet men man behöver varken gräva djupt eller vara skarpsynt för att få reda på varför namnet klingar extra bekant här i Västervik. Johan Sandell har nämligen varit både arkeolog på Västerviks Museum och optiker i egna firman Optiker Sandell, den tog han över av sin far. Som arkeolog fick han ofta uttala sig i VT, och som optiker har han haft otaliga kommunbor på besök. Därför verkar han nog bekant för många.
Men "rampljuset" var några år sedan nu, idag är det som konstnär Johan Sandell gör sig ett namn, och inte bara i Västervik.
Vi träffas ute på Norrlandet, nära Gamleby. Mitt i det gröna bor Johan och hustrun Birgitta i ett vackert rött hus, ett gammalt tillbyggt båtmanstorp. Här har han sitt arbetsrum men ingen regelrätt ateljé. Därför finns inte plats att ta emot hugade spekulanter, försäljningen sker genom utställningar, ganska många utställningar, ska det visa sig.
– Jag har väl alltid målat. Intresset började med min far, han satt och tecknade han med när jag satt och ritade. Och så liksom fortsatte det.
Meningen var att han skulle bli bildlärare. Men så kom intresset för arkeologi lite emellan, samtidigt som det blev aftonskola på Konstfack i Stockholm. Där hittade Johan Sandell hem bland penslar och färger.
– Det var uppbyggt så att det fanns ett rum för varje "gren" om man kan säga så. Ett rum för oljemålning, ett för akvarell, ett för skulptur. Meningen var att man på ett år skulle gå igenom de där olika klassrummen och öva på varje teknik.
Blek höstsol över sjön. Bilden är beskuren.
Lite extra fastnade han i akvarellrummet. Då på 70-talet var det väl lite som nu, akvarell och särskilt då landskapsmotiv var inte det coolaste man kunde hålla på med som konstnär, minns han. Men det struntade han i.
– Vi var några stycken som hjälpte varandra i det där och fortsatte, det är jag glad för idag.
Han läste konsthistoria med. Det blev en slags brygga över gapet mellan konst och det arkeologiska intresset.
– Det blev ju mycket om grekiska urnor och äldre konst, så kopplingen fanns med där hela tiden. En koppling som försvann lite när det blev nordiska förhållanden, konstlivet var ju inte lika utbrett här i norr.
Men så, efter ett år i lumpen, var liksom konsten...borta.
– Då hade arkeologin tagit över nästan helt, då var det plötsligt det som gällde för mig. Jag vet inte varför egentligen.
Måleriet blev lagt på den berömda hyllan, och det skulle dröja länge innan det plockades ner därifrån igen.
Varje målning planeras noggrant. Men slumpen har fått ta större plats på senare tid.
Man kan nörda ner sig i pigment hela livet. Men Johan har börjat behärska hur de beteer sig. Det har inte varit enkelt.
Johan började jobba som arkeolog kopplad till Västervik Museum under tidiga 80-talet, han hade också uppdrag för Riksantikvarieämbetet. Familjen flyttade hit från Stockholm. Rötterna fanns ju här, farfar Carl Nilsson var urmakare, Johans far var optiker. Det blev dags att ta över firman efter ytterligare studier till optiker. Arkeologins tid var förbi.
– Men så sålde jag till Synoptik 2001 och jobbade för dem ett tag i butiken.
Det varade inte jättelänge utan ledde till en tjänst som utvecklingschef på Synoptiks IT-avdelning i Danmark. Det blev veckopendling till grannlandet under 15 år. Det passade Johan.
– Ja men det trivdes jag med. Men jag som alltid gjort något med händerna började sakna att liksom hålla i någonting, och för att kunna koppla bort jobbet när jag var ledig så började jag måla igen. Det är väl ungefär sju år sedan nu som jag kom igång igen.
Och kom igång gjorde han verkligen. Som pensionär är det målning som gäller allt som oftast. Två målningar i veckan kan det bli, utställningar har han i flera delar av landet, just nu ställer han ut på Galleri Westring i Västervik.
– Men på Lofta Caffé ställer jag bara ut vartannat år, jag vill inte att folk ska tröttna på mig, de får inte bli mätta, säger Johan över en kopp kaffe och med ett leende.
Solen tittar fram. Bilden är beskuren.
Det är svårt att tröttna.
Hans akvareller är skickligt utförda, han har fått med flera i jurybedömda tävlingar, bland annat i Bologna och Malaysia. Motiven är bekanta, det är mycket småländska landskap, skog och kulturlandskap blandat med Stockholmsmotiv. Det är vackert, stilla, nostalgiskt. Han målar det ha "kan".
Målar du alltid så, naturalistiskt och ljust?
– Jag har nästan slutat försöka med något annat. Jag har testat att måla mörk och dramatiskt. Men det är inte jag, jag blir djupt otillfredställd, jag mår nästan dåligt. Jag vill hålla min linje men har väl också börjat ta ut svängarna lite.
Det har varit mycket tekniklära. Han har lärt upp sig själv målmedvetet, tränat på att bli bättre på detaljerna, hur ljuset faller, hur löv egentligen ser ut, hur vatten beter sig när det blåser och går vågor. En strävan efter att få det exakt som han vill.
– Men samtidigt, ska det se ut exakt som i verkligheten kan jag lika väl ta ett foto. När jag målar från Stockholm och det är mycket hus med kan jag känna mig mer som en arkitekt än som konstnär.
Åkerby Sjögata. Bilden är beskuren.
Motiven är noga utvalda, många från Västerviks kommun och trakterna kring Oskarshamn och Vimmerby. Som gammal arkeolog är det "gamla Sverige", kulturlandskapen, som är intressanta.
– Jag gillar när man ser människors slit. En stenmur som man förstår vilket jobb som ligger bakom, slitet på åkern. Eller när jag målar vinterlandskap, när man känner hur kallt det är, hur kallt det måste varit att gå ut till korna och mjölka.
Motiven finns alltid på riktigt.
– Vi åker väldigt mycket och går mycket, jag och min fru. Jag kan återkomma till en plats vid fyra, fem tillfällen för att få rätt förutsättningar för det foto jag tar på platsen. Fotot blir referensfoto för målningen sedan. Jag vet att: "vid klockan 18 ikväll kommer ljuset vara perfekt" när jag ser en plats. Då får jag återkomma dit då istället.
Tekniken blir han egentligen aldrig nöjd med. Därför är det viktigt att våga göra misstag, en insikt som kommit på senare tid, och som nog inte varit helt lätt att komma fram till. Det tog emot.
– Om jag gör en sak på pappret här och så flyter det ut på ett sätt jag inte förutsett, så har jag börjat låta det ske, låta det misslyckas. Då får jag lära mig till nästa gång. Men jag försöker använda mig av det där misslyckandet. Det finns nu i varje målning. Helt perfekt och tillrättalagt får det inte bli, då känner jag mig som en gåramålare.
Det låter som du har ett strukturerat sätt att se på din konst, nästan beräknande?
– Det finns ett danskt talesätt som jag gillar: vilket är det bästa sättet att äta en elefant på? Svaret är: bit för bit.
– Jag övar på detaljerna för att få till en helhet jag är nöjd med, jag tar det i steg. Jag har en plan när jag börjar att måla. Men det tar tid att komma till den här nivån, det är mycket jobb bakom, man måste öva på varje detalj för att få till helheten. Just nu lär jag mig hur vatten fungerar.
Johan Sandell är en konstnär med medvind. Försäljningen går bra, och ha utvecklas åt det håll han vill.
Impressionist blir du aldrig?
– Nej.
Han är erkänt skicklig och har fått med tavlor i utställningar där flera tusen skickat in i samma kategori, topp fem har det blivit i sådana utställningar. Ibland nästan för många utställningar...
– Det är så klart skitkul, det sporrar mig att utvecklas hela tiden. Jag blir ibland bokad ett år i förväg, de vill att jag ska återkomma. Men då måste jag tänka till, har jag tavlor så att det räcker till två? Jag får börja att räkna.
Han brukar ha flera målningar igång samtidigt, torktiden gör att man kan jobba parallellt med flera verk.
– Och så ställer jag dem där borta och så kommer jag tillbaka och tittar på dem. Då finns det något att rätta till, något att förändra. Men sakta blir de klara.
Höst vid sjön. Bilden är beskuren.
Hur vet man när man är klar?
– Tillslut måste man vara det. Det kommer en gräns när man inte kan dutta mer, när det syns att man förändrat och lyft bort färgen. Då blir det bara slabbigt.
Just nu går det också bra för Johans konst. Han räknar med att sälja 50 målningar i år, ungefär. Två i veckan hinner han färdigställa, många säljs. Det verkar som att han hittat något som tilltalar många.
– Landskapsmåleri i akvarell är väl ingen konstkritiker bryr sig så mycket om. Men folket gillar det. För att det ska vara intressant för mig så vill jag åt en känsla, och det verkar jag har lyckats med.
– Det är många som tittar på en tavla och säger: på den där skogsvägen har jag gått, den gick jag barfota till min mormor när jag var liten. De kommer ihåg hur det luktade av värme och skog. Sen att målningen är målad någon annanstans spelar inte så stor roll. Då har jag lyckats nå fram.
Öva, öva och öva. Bitarna ska bli en helhet. Men jakten på perfektion har han lagt bakom sig.
Johan Sandell
Bilder från platsen blir referensfoton. Men att bli helt naturalistisk är inte längre målet.