I september 2024 ryckte de värnpliktiga i Helikopterflottiljens andre pluton in för nio månaders utbildning. Från att ha varit totala nybörjare har det militära livet nu blivit deras vardag.
Vid inryckningen hade gruppcheferna tilldelats en lista med efternamn, utan att veta något om personerna bakom dem. När en efter en droppade in visade det sig att plutonen till 95% består av kvinnor. Elena Fredriksson, stabschef på Helikopterflottiljen, beskriver det med ord som "unikt" och "ett extremfall".
– På tre år har andelen kvinnor som gör värnplikten hos oss fördubblats. Jag tycker att det är väldigt positivt att vi ser den här utvecklingen, säger Fredriksson, som brinner för att Försvarsmakten ska bli mer jämställd.
Corren har följt plutonen genom flera utbildningsmoment.
Högvakten i Stockholm: 18 februari
Ett tunt snölager ligger på kullerstenen vid Kungliga slottet i Stockholm. Februaridagen bjuder på sol, men minusgraderna biter i kinderna. Den här dagen vaktas slottet av en pluton från Helikopterflottiljen. En pluton som domineras av kvinnor.
I tvåtimmarspass står de värnpliktiga i sina tilldelade positioner, uniformerade enligt flygvapnets klädkod och bärande på laddade vapen med bajonett, dygnet runt. Har de nattpass sover de fullt påklädda med kängorna på under sina pauser, för att vara redo att snabbt inta position.
Shannen Irakoze från Motala och Norma Max från Väderstad är två av dem.
– Det är inte alla som får möjlighet att stå högvakt, så det är klart att man har sett fram emot det här. Det är lite pirrigt, säger Shannen.
I vanliga fall tilltalar de varandra med efternamn, och det är också så de presenterar sig. Förnamnen tar mindre plats i de värnpliktigas vardag. Ibland händer det att den vanan följer med även i det civila livet.
Vad är mest utmanande med att stå högvakt?
– Vi är ju här för att vakta slottet, så det är att vara trygg i hur man skulle agera och hur man skulle ta kontakt om något skulle hända. Sen är det ju kylan också, svarar Shannen och Norma fyller i:
– Fingertopparna är värst, det blir snabbt väldigt kallt.
I plutonen tar alla till lite olika knep för att hålla fokus. Vissa räknar fönster, andra fäster blicken på en klocka och följer visarnas tickande. Shannen och Norma förklarar att det för många är lite av en höjdpunkt när förbindelseprov dras, och de får höra tiden och temperaturen. De som har nattpass får ofta en gåta att klura på.
– Sen har vi också dagens bibelvers, och det tycker många är skönt. Då blir man lite mer fri från det vi gör här, det blir något nytt att tänka på, säger Shannen.
Under samtalet har solen gått i moln och stora snöflingor faller från himlen. Det har blivit dags för vaktavlösning, en ceremoni som lockat mängder av turister trots kylan. Mobilkamerorna hålls högt när en röst förkunnar att det den här veckan är andre plutonen från Helikopterflottiljen som vaktar slottet.
– Det är coolt att få vara med om det här, och att det är en hel pluton med nästan bara tjejer. Det är ju historiskt.
Året de ryckte in var bara en dryg sjättedel av alla som påbörjade militär grundutbildning över landet tjejer. Här utgör de en tydlig majoritet.
Tillbaka på Malmen: 20 mars
En månad passerar. På Malmen i Linköping, där plutonen mer ofta är till vardags, ligger våren i luften. Det är där och på Kvarn i Motala som de värnpliktiga har haft sin bas. Grundutbildningen är avslutad, och befattningsutbildningarna är i full gång. Den här dagen är det soldaterna som ska bli sjukvårdare som är på plats. På agendan står HLR-utbildning, och förberedelser inför en stundande kompaniövning i fält.
Det innebär bland annat att tältinventering, packning av vårdväskor och att lasta allt som behövs till en förbandsplats i en container.
– Vardagen är sig aldrig lik. Det är alltid något nytt, samtidigt som man har väldigt tydliga rutiner. Det tycker jag är väldigt skönt, säger Ebba De Geer, värnpliktig sjukvårdsgruppchef, och förklarar att just det här är en av de lugnare dagarna de haft sedan inryckningen. Vissa dagar är betydligt mer intensiva och stressiga.
Tillsammans med de tretton andra i sjukvårdsgruppen har Ebba precis avslutat förmiddagens sysslor, och ska röra sig i led mot lunchserveringen där det vankas ärtsoppa och pannkakor. Det är torsdagstradition sedan gammalt.
Det är Plikt- och prövningsverket som har avgjort de värnpliktigas placering. Att könsfördelningen ser ut som den gör i andre plutonen på Helikopterflottiljen grundar sig i beslut från dem. Sammansättningen är inget som kompaniledningen har något med att göra.
– Lagen säger att vi ska välja den som är bäst lämpad. Vi tar inte hänsyn till kön, utan tittar strikt på resultaten på mönstringen, Försvarsmaktens behov och närheten till förbanden när vi gör inskrivningen, säger Per Andersen Helseth, tf kommunikationschef på myndigheten.
Han förklarar att alla som mönstrar får lämna önskemål om placering, men att det aldrig är en garanti för att man får den plats man helst vill. Elena Fredriksson på Helikopterflottiljen tror att det delvis kan vara en förklaring till varför just den här plutonen har en stor andel kvinnor.
– Vi ser att vissa utbildningsinriktningar traditionellt sett har tilldelat kvinnor mer, som exempelvis sjukvård och logistik. Det vill jag påstå handlar om en lite felaktig förväntansbild om hur hård utbildningen ska vara, men rent fysiskt är sjukvårdsbefattningen en av de tyngsta vi har, säger hon.
Plutonens utformning var det ingen av de värnpliktiga som visste något om innan de ryckte in. Lova Frodin, även hon sjukvårdsgruppchef, berättar att hon noterade att det dök upp tjej efter tjej på inryckningsdagen, men inte tänkte så mycket mer på det sen.
– Det spelar ingen roll egentligen. Alla kommer in med olika perspektiv och kvaliteter och det är det som betyder något, säger Lova Frodin, även hon sjukvårdsgruppchef och får medhåll från gruppen, som konstaterar att det mest är folk utifrån som tenderar att göra det till en stor grej.
– Sen är det såklart kul att det känns som att tjejerna har steppat upp i Försvarsmakten, fyller Ebba De Geer i.
Det spelar ingen roll för oss vilket kön man har. Här vi är alla soldater. Det är personlighet, handlingar och inställning som faktiskt är viktigt.
Kraven är desamma för alla som gör värnplikten, oavsett kön och ålder. Redan i informationen kring mönstringen framgår det att grundutbildningen är tuff både fysiskt och psykiskt, men vad det faktiskt innebär och hur man reagerar på omställningen det innebär att rycka är, enligt de värnpliktiga, svårt att föreställa sig innan man själv testar.
– Inget är riktigt som man tänkte att det skulle vara, det var svårt att föreställa sig. Man är lite i en bubbla här och måste nog vara i den själv för att på riktigt förstå hur det är. Det är kul, men ofta tufft med långa dagar, säger Lova Frodin.
Den uppsluppna stämningen från lunchrasten byts mot fokuserad tystnad när det är dags för HLR-utbildning. En helikopter som startar i bakgrunden gör att borden skakar i den klassrumsliknande salen, samtidigt som den teoretiska genomgången börjar. Termer som traumatiska hjärtstopp, flimmer och arytmi ska repeteras innan det är dags för praktisk övning.
– Vi har lärt oss väldigt mycket på kort tid, och det svåraste med allt vi gör är att greppa att det kan bli på riktigt om det skulle bli krig och skarpt. Samtidigt känns det fint att man har det förtroendet och faktiskt kan hjälpa till, säger Lova Frodin.
Under utbildningen används till viss del dockor för att öva på att ge vård, men målade skademarkörer, riktiga människor, används också för att göra övningarna mer realistiska.
– På något sätt måste vi försöka avpersonifiera skadorna och tänka att det är en uppgift som ska lösas, även om det låter dramatiskt. Vi måste nog tänka så för att det ska gå att hantera, säger Ebba De Geer.
Man kommer varandra nära för att man utsätts för så sjukt jobbiga saker. Vi är ju väldigt bekväma med varandra, kanske lite för bekväma. Man är aldrig ensam.
Lova Frodin
Värnpliktig sjukvårdssoldat
Bataljonsövning på Bråvalla: 11 april
De värnpliktigas befattningsutbildningar börjar lida mot sitt slut. Plutonen befinner sig nu på Bråvalla utanför Norrköping. Där har de, tillsammans med anställda soldater, fått i uppgift att drifta en flygbas, men exakt vad som kommer att hända under övningen vet de inte. Uppgiften är att agera i sin befattning och anpassa sig efter situationerna som uppstår.
För sjukvårdsgruppen innebär det att de plötsligt behöver hantera ett simulerat skadeläge, där en av de sårade avlider. De påminns om hur det går till med dödförklaring, identifiering, dödsbesked och hantering av kroppen, samtidigt som adrenalinet pumpar. Några soldater blir märkbart berörda av situationen och av stundens allvar.
– Samtidigt som det blir stressigt i såna här lägen är det också roligt att få öva. Det är ju det här vi är här för, även om det såklart alltid kommer vara annorlunda om det blir på riktigt. Det går inte att föreställa sig, säger Alva Dahlin, värnpliktig sjukvårdssoldat.
Hon känner stolthet över vad hon och resten av gruppen har åstadkommit tillsammans hittills. Nyligen fick de sina bindlar och märken utsmyckade med rött kors – ett kvitto på att de snart är i mål med utbildningen.
– Man har absolut prövats, mer mentalt än jag hade trott. Samtidigt är det nog det jag är mest tacksam över nu, det är det som gjort att man känner sig starkare, säger Alva Dahlin.
På andra delar av övningsområdet jobbar andra soldater med sitt. Några vaktar grindarna, vissa sover och andra lagar mat, ovetande om nästa utmaning. Vid ett av de gröna tälten står flottiljchef Niklas Blomberg och blickar ut över vidderna.
– Det är superkul att vi har en pluton med så många tjejer. Vi har haft kvinnor i försvarsmakten jättelänge, men just att sätta samman en hel enhet på det här sättet tror jag på. Det blir en annan gruppdynamik, säger han.
Arvet efter Alma
I januari släppte Sveriges Radio dokumentären "Almas död i lumpen". Den handlar om nittonåriga Alma Sigvardsson, som avslutade sitt liv efter fem månader som värnpliktig vid just Helikopterflottiljen i Linköping. En utredning som Försäkringskassan har gjort visar att det var värnplikten som orsakade Alma Sigvardssons dåliga mående.
Värnpliktiga i plutonen som Corren har följt nu berättar att de är medvetna om händelsen, och att det har pratats om det internt sedan familjens berättelse offentliggjordes. När avsnittet släpptes blev det ett ämne som luftades.
Hur har de värnpliktigas vardag förändrats sedan dess?
– Den har inte förändrats jättemycket egentligen, upplägget på utbildningsdelen är som den är. Däremot är det en svår händelse som såklart gjort att vi funderat på hur vi kan bli bättre. I vårt fall har det lett till eftertanke, mer utbildning och tydligare styrning och krav kopplat till grundutbildningen. Förväntningarna och kravbilden gentemot soldaterna måste vara otvetydiga, säger Niklas Blomberg, som tillträdde först i början av året, och alltså inte var flottiljchef när Alma var under utbildning.
Så dagarna är lika långa?
– Det kan de vara. Vissa skeden i utbildningen innebär långa dagar.
Upplever du att det skett någon kulturförändring i organisationen?
– Jag tror att det alltid är så att svåra händelser gör att organisationen kommer samman ännu mer. Jag tycker att det funnits en öppenhet hela tiden i att prata om det här, lära sig av det, fundera, stötta och hjälpa varandra, och tror att det är ett bra klimat.
Enligt Niklas Blomberg har Försvarsmakten på högre nivå i närtid tagit fram en preventionsplan för suicid.