Minnesplatsen vid tågspåret finns fortfarande kvar. Nu för tiden är Nina sällan här. "Jag hatar det här stället. Jag mår dåligt här. Det är så förknippat med olyckan."
Dagen då Filip dör är varm.
Han har nyss börjat på sitt sommarjobb och är på väg hem på cykeln. Det är eftermiddag och hans mamma Nina väntar på altanen i Hjulsbro.
Men han dyker inte upp. Svarar inte i telefon. Nina ringer till Filips kompis och till storebror Oscar, som är och badar, för att höra om de sett Filip. Oron börjar krypa i kroppen. Det är en mammas påtagliga känsla av att någonting har hänt hennes yngsta son.
Därför skriker hon rakt ut när nyhetsnotisen syns på mobilen.
"Person påkörd av tåg".
En liten grupp av unga män står framför graven på Landeryds kyrkogård. Det är några av Filips närmsta vänner. Det är 8 februari i år och svinkallt. Ett och ett halvt år har gått sedan deras vän dog på järnvägsövergången i Hackefors. De går fram och kramar om Nina som också är här.
Plötsligt hörs klirr av glas. Vännerna ställer sig tätt och höjer varsin liten flaska Jägermeister mot himlen. De dricker, sväljer och frustar till.
Idag skulle deras vän ha fyllt 18 år.
– Det var liv och fart i Filip. Det gick inte att ha tråkigt med honom, säger en av killarna.
Vännerna är ofta vid graven. Varje gång Filip missar något stort i det liv som pågår här på jorden samlas några av dem här. Snackar och skrattar. Gråter ibland. Minns en vän som var full i fan, glad, driftig och omtänksam. Vars energi sprakade. Som alltid var klädd i linnebyxor och skjorta.
– Hans skratt när något var skitkul, minns ni det? Hans garv blev ett ljud, ett märkligt läte, säger en av dem och får de andra att skratta av igenkänning.
Veckorna före sin död var Filip glad. Han var 16 år och ett långt sommarlov låg framför honom. Nina och Filip hade en deal: han skulle alltid tala om var han var. Via en app kunde hon se var hennes impulsive son befann sig. En dag visade mobilen att Filip satt på en restaurang på Stora torget.
– Då var han där och drack öl i solen. 16 år gammal. Jäkla unge.
Hon säger det med värme. Livet har sedan tidigare lärt henne att livet är kort. Lika bra att ha kul längs vägen. Dagarna före Filips död låg de bredvid varandra i soffan. Pratade om högt och lågt. Plötsligt sa Filip:
– Jag älskar livet så som du älskar livet, mamma.
Ninas minnesbilder från dagen då Filip dog är rakbladsvassa.
Niklas och Oscar, Filips pappa och bror, blev handlingskraftiga när pushnotisen om tågolyckan kom. Tillsammans åkte familjen till olycksplatsen för att ta reda på om det var deras Filip som blivit påkörd. Tågolyckan gjorde att trafiken stod still. De parkerade en bit bort och sprang längs fälten utmed järnvägen.
Andfådda kom de fram till en tom och tyst järnvägsövergång.
Ambulansen hade redan åkt. Då ringde Ninas mobil. Samtalet gjorde att hon föll till marken. Det var akutmottagningen på US som sa att familjen borde komma dit. I ett avskilt rum berättade polisen det Nina redan visste.
Filip hade blivit påkörd av tåget och dött av sina skador.
Om själva olyckan vet familjen detta:
Filip cyklade. Längs järnvägen stod en lastbil parkerad. Det gjorde att han endast hade några meter på sig att se om tåget kom. Han hade tidigare beklagat sig över det lilla gupp som finns där cykelvägen korsar rälsen. Kanske tog han sats.
I öronen: nya brusreducerande airpods.
Filip dog direkt och led inte. Hans kropp hittades hel. Det har ambulanspersonalen berättat för Nina. Det är en viktig detalj för henne.
Att Filip var död spreds fort bland hans vänner. Intill järnvägsövergången dök ljus, blommor och banderoller upp. Halsdukar med Filips favoritlag Hammarby och LHC lades ut på marken. Över 200 vänner och bekanta kom till minnesceremonin vid rälsen som hölls ett dygn efter olyckan. En del av dem stannade hela juninatten. Filips närmsta vänner spenderade sommarlovet där.
Folksamlingen fick tågen att köra i reducerad hastighet förbi platsen i flera veckor.
– Det var alltid människor vid rälsen. Det var helt galet. En natt ställde jag alarmet på fyra för att få vara där ensam, men nej. Det var fint att se, säger Nina.
Några dagar efter olyckan hittade familjen de vita airpodsen ute på fältet.
Platsen där Filip dog är en av 3 500 järnvägsövergångar i Sverige som både saknar både bommar och ljussignaler. Här cyklar många barn och Saabanställda. I en utredning konstaterar Trafikverket att inga fel begåtts från deras sida. Veckorna före hade myndigheten klippt ned buskar vid plankorsningen för att förbättra sikten.
En sen kväll i juni tog en bekant till familjen med sig röjsågen till spåret. I den ljusa sommarnatten mejades buskarna som återstod ned.
Övergången ska få bommar och ljus 2028. Åtgärden är enligt myndigheten inte ett resultat av Filips död, utan att lokförare ända sedan 2019 larmat om att cyklister inte följer stopplikten på platsen.
Tiden efter dödsolyckan är suddig för Nina. Filips gudmor hjälpte familjen att planera begravningen. Tanken på att lämna Filip ensam i kyrkan efter ceremonin skavde hos Nina och Niklas. De bestämde sig för att fråga sex av Filips närmsta vänner om de ville bära ut kistan ur kyrkan.
Men kanske var det för mycket begärt av tonårskillarna som nyss förlorat sin bästa vän?
– Vi kom överens om att strunta i idén om de tvekade en sekund.
Alla sex svarade ja direkt.
Begravningen var fullsatt. Vaktmästaren slutade räkna antal besökare efter 200. Efter ceremonin vandrade släkt och vänner i ett långt lämmeltåg till gravplatsen. Längst fram gick Filips vänner bärandes på kistan iklädda linnebyxor och ljusrosa skjortor.
Det var svårt för Nina att börja jobba igen. I över sju år har hon arbetat på Östenssons i Ullstämma. I mötet med kunderna blev hon varje arbetspass påmind om sin sons död.
Vissa var ohyfsade. När hon stod och packade upp paprikor, tomater och gurkor kunde de fråga rakt ut om hon inte var mamman till den där pojken som blev påkörd av tåget. Andra visade omtanke, men krävde inget. La en hand på hennes arm, beklagade och gick vidare. Nina föredrog de mötena.
– Sen fanns det andra som sa att de inte visste vad de skulle säga. Men det visste inte jag heller. Min son var död. Vad fanns det att säga?
Det värsta var de som låtsades att de inte såg henne. Som gick omvägar i butiken för att slippa mötas.
– Det gjorde märkligt ont.
Nyligen bytte Nina jobb. För henne är förändringen ett försök att komma vidare i sorgen efter Filip. Hon tycker att den psykologhjälp hon fått inte har hjälpt. Att prata om hans död med oss är också ett sätt att bearbeta. Efter hans död hörde flera tidningar av sig och frågade om intervju. Men då var hon i chock.
– I dag har sorgen övergått i saknad och tomhet. Filip och jag var lika. Han var min bästa vän. Nu finns han inte mer.
I juni 2025 tar Filips kompisar studenten. Filip kommer inte att vara där.
Men det kommer Nina, Oscar och Nicklas.
Även Oscars flickvän Vilma ska springa ut. Hon och Oscar träffades av en slump vid minnesplatsen intill rälsen, den där sommaren när Filip dog, och blev förälskade. I dag är de oskiljaktiga.
Genom sorgen har Filip och Oscars kompisar betytt allt för Nina. Hon har svårt att sätta ord på det. Killarna skickar sms, pratar om Filip och ger Nina en kram när de ses. Flera av dem har tatuerat in datumet då han dog.
– Det är så fina grabbar. Vi minns honom tillsammans. Filip, jag vill bara krama dig.