I dag är Lowe fyra månader. Här ligger han hemma i trygga Norrköping.
Norrköpingsbon Nathalie Molanders dotter Clara blev bara fyra dagar gammal. Hon dog efter en mardröms-förlossning. I ett tidigare reportage i NT berättade vi om den bottenlösa sorgen, hur Nathalie själv mirakulöst undvek döden och hur hon förlorade sin livmoder.
När hon inte längre kunde föda egna barn tog hon och maken hjälp av en surrogatmamma.
Deras barnlängtan tog dem till Colombia – via en skräckfylld omväg till Ukraina.
Januari 2024, Bogotá, Colombia: Ett barn är fött
Nathalie Molander skrubbar händer och armar. Hon tar på sig sjukhuskläder och ett munskydd. Hon gör sig redo. Hon är sekunder ifrån att få se sin nyfödda son för allra första gången.
Hennes hjärta slår.
En sköterska leder henne in i den nedsläckta sjukhussalen. Blott en liten lampa är tänd. Den lyser över en kuvös, den lyser över Lowe.
Colombianskan Mariana födde Lowe åt Nathalie. Norrköpingstjejen ser det som att kvinnorna har hjälpt varandra. Hon fick ett till barn. Mariana fick en ekonomisk ersättning som ger hennes familj en bättre och tryggare vardag i Colombia.
Nathalie kan inte sluta gråta när hon öppnar den lilla luckan och sticker in sin hand och för första gången rör vid sin son.
– Jag såg direkt att det var mitt barn. Han var så lik sin syster och pappa.
Men hon har själv inte burit honom. Det har en colombiansk surrogatmamma gjort.
Det är här, tusen mil från hemmet i Norrköping, som drömmen om ett syskon till femåriga dottern Maja blev sann.
Det är fyra år sedan hon förlorade sin nyfödda dotter Clara. Efter en lika lång och smärtsam kamp ligger nu belöningen framför henne.
2405 gram. 45 centimeter.
– En läkare stannade till och frågade mig om jag var ok. Jag kunde inte prata. Jag bara grät för han var det finaste jag någonsin sett.
Efter dödsfallet – en starkare längtan
Det sägs att det inte handlar om hur hårt du kan slå. Snarare om hur många smällar du kan ta emot och ändå resa dig upp och kämpa vidare.
Nathalie Molander har tagit emot fler smällar än någon människa ska behöva utstå. Claras förlossning höll på att döda henne. Nathalie drabbades av det dödliga tillståndet fostervattenemboli. Hon besegrade oddsen och överlevde.
Det gjorde tyvärr inte Clara, hennes liv blev bara fyra dagar långt.
Nathalies dotter Clara blev bara fyra dagar gammal. Ett reportage om mardrömsförlossningen publicerades i ett tidigare reportage i NT.
Nathalies starka dröm om en kärnfamilj bottnar i hennes egen uppväxt, som var komplicerad. Hon kände tidigt att hon ville erbjuda sina framtida barn andra och bättre förutsättningar i livet. Sådana som hon själv inte fick.
När första dotter, Maja, föddes blev övertygelsen och längtan efter den stora familjen bara starkare. Men när andra dottern, Clara, dog slets drömmen ifrån familjen på ett brutalt sätt. I en sådan svår stund är det enkelt att ge upp. Det är lätt att välja att sluta drömma.
Men istället blev det tvärtom.
– Min barnlängtan blev bara ännu starkare. Maja förtjänar och ska få ett till syskon.
Tanken på att någon annan ska bära mitt barn gjorde det här väldigt svårt. Men längtan efter ett till barn och ett syskon till Maja övervägde.
Att Colombia ligger 1 000 mil bort, att världen drabbas av en coronapandemi eller att ryssen invaderar Ukraina knäckte inte viljan.
Inget kunde döda drömmen om Lowe.
Men vägen till glädjetårarna vid den svagt upplysta kuvösen i Bogotá var inte bara slingrig. Den var fylld av återvändsgränder – och smärtsamma fallgropar.
Februari 2021, Norrköping: ”Du kan få min livmoder”
Det är åtta dagar efter beräknat födelsedatum. Nathalie bönar och ber på förlossningen om att få bli igångsatt. Smärtan är olidlig. Hon klarar inte mer.
Hon skickas hem från Vrinnevisjukhuset. Tre dagar senare spricker hennes livmoder och opereras sedan bort i samband med förlossningen.
Därmed kan hon inte längre bära barn. Det gör att hon och maken börjar undersöka andra vägar.
Förlossningen på Vrinnevisjukhuset (arkivbild).
”Jag har fött mina barn. Du kan få min livmoder”. En nära vän till Nathalie erbjöd sig att hjälpa familjen att växa. En annan erbjöd sig att bära barnet själv efter en IVF-behandling (provrörsbefruktning).
– Det går knappt att förstå vad mina vänner skulle göra för mig. Det var så fint.
Men att en nära vän skulle bära barnet kändes inte bra, vid närmare eftertanke. Att operera in kompisens livmoder valdes också bort. Sådana operationer är ovanliga, även om Sverige är världsledande. Nathalies kropp var dessutom så sargad av det som hon gått igenom.
Trots det fanns fortfarande möjligheten till ett genetiskt barn med hjälp av Nathalies ägg och spermier från maken. Därför blev valet till slut surrogatmödraskap.
– Tanken på att någon annan ska bära mitt barn gjorde det här väldigt svårt. Men längtan efter ett barn till och ett syskon till Maja övervägde.
Men i Sverige får inte en kvinna bära en annans barn. Därför blickade paret utomlands. Ukraina, USA eller Colombia? Priserna i USA var tre gånger så höga. Ukraina låg närmast, därför kändes det bra.
Men valet blev istället en mardröm.
Nathalie Molander bodde på ett hotell intill Maydantorget i centrala Kiev. Kort efter att de landat
Januari 2022, Kiev, Ukraina: Ryssen kommer
Nathalie och hennes make gjorde sin research. Hon fastnade i en blogg och kom inte ur den förrän allt var läst och natten hade blivit dag. Juridiken studerades grundligt. Paret var noga med att aldrig bryta mot några lagar.
En svensk surrogatagentur hjälpte till med allt praktiskt. Och en vinterdag i Kiev påbörjades hormonbehandlingen. Blodprov togs och Nathalie genomgick olika tester. Nu var hon äntligen igång med sin process.
Coronan höll alltjämt världen i sitt grepp. Nathalie smittades aldrig själv av covid under de två åren som pandemin hade pågått. Men nu skedde det – mitt under påbörjad surrogatprocess.
Det fanns inga alternativ. Hon och maken tvingades lämna kliniken, återvända till hotellrummet och vänta ut hennes feber och lätta förkylning.
Det var då som mejlet från Utrikesdepartementet kom. Uppgifter talade för att Ukraina stod inför en rysk invasion. Alla svenskar uppmanades att lämna landet.
– Vi förstod ingenting. Kan det stämma?
Nathalie Molander vill att surrogatmödraskap ska vara möjligt i Sverige. "För vissa par kan det här vara det enda sättet att bilda familj", säger hon
Kliniken i Kiev förstod heller ingenting när paret frågade. Enligt dem startade kriget mot Ryssland redan 2014.
– De sa ”titta ut på gatan, ser det ut som att det är krig i landet?”. Och det gjorde det inte.
Dagarna inne i hotellrummet kom och gick. Ångesten växte mellan de fyra väggarna. Nathalies tankar marinerades av en oro som var en kombination av behandlingen hon var mitt uppe i - och huruvida ryssen var på väg att invadera landet hon befann sig i.
Då kom nästa mejl. Budskapet: om kriget bryter ut kunde ingen säkerhet garanteras. Flyg ut ur landet bör bokas omgående.
– Jag kände en sådan hopplöshet och förtvivlan. Det kändes som om en högre makt inte ville att vi skulle få ett barn till.
Även om paret bestämde sig för att flyga hem återstod ett problem. Nathalie bar på coronaviruset – och då fick man inte ens sätta sin fot på flygplatsen i Kiev. Kontrollerna utanför var rigorösa.
Hur tar man sig från Kiev till Sverige på bästa sätt - med bil? (Arkivbild, tagen i ett annat sammanhang).
Ett alternativ nu var att fly landet genom att köpa en bil och sätta full fart mot Sverige. Vilken väg genom Östeuropa är i så fall säkrast? Paret printscreenade kartbilder på mobilen – i fall att ett krig skulle slå ut internetkommunikationen.
Väntan fortsatte. Ovissheten växte. Efter sex dagar på hotellrummet visade till slut coronatestet negativt. Paret kunde nu boka flyget hem. Tankarna snurrade kring covidtesterna vid flygplatsen. Självtestet sa att hon är frisk. Men kunde man lita på det?
Taxin rullade fram till hotellet intill Maydantorget. Det var här som protesterna skedde 2013 – 2014 mot den dåvarande regeringens önskan att knyta närmare band till Ryssland. Det var en av gnistorna till konflikten länderna emellan.
Nathalie tittade ut genom bilfönstret när de åkte igenom Kiev. Vinterdagen var solig och vacker. Där hon satt syntes inte det minsta tecknet på att ryssen var på väg.
En påminnelse om att inte glömma covidtestet på flygplatsen (arkivbild).
Utanför flygplatsen stod folk i kö för att testas. Ingen släpptes in utan en kontroll. Vid minsta tecken på feber var det bara att vända i dörren och vandra tillbaka till ovissheten. En ung kvinna i uniform lade termometern mot Nathalies panna.
Sekunderna kändes som timmar. Sedan kom svaret. Ingen feber – välkomna in i terminalen.
– Efteråt frågade vi oss om det var dumt att åka dit. Alla här hemma var jätteoroliga för oss när media började rapportera om ett eventuellt krig. Men när vi lämnade Sverige kunde vi inte veta att det här skulle hända.
Hemma i Norrköping följde Nathalie nyhetsrapporteringen från Ukraina. Under inslagen från Maydantorget kunde hon se något bekant i bakgrunden: Hotellet paret satt isolerade i.
Här, åter på ruta ett, hade de nu ett val att göra. Ge upp drömmen om Lowe eller fortsätta att kämpa?
Svaret på frågan blev Colombia – ett land 1 000 mil hemifrån.
"Jag såg direkt att det var mitt barn. Han var så lik sin syster och pappa", säger Nathalie Molander.
Fredagen 13:e kom mardrömsbeskedet
Den första resan till Bogotá blev misslyckad. Trots sprutor för att stimulera hormonerna kunde kliniken bara plocka ut sex ägg från Nathalie. Det dubbla är ett normalt antal men en kvinna kan producera över 20 vid en sådan här behandling.
Äggen ska sedan befruktas med makens spermier för att skapa flera embryon. De återförs sedan in i surrogatmammans livmoder. Av de utplockade äggen lyckades man bara få fram ett embryo, en enda chans till en graviditet.
Dagen före julaftonen 2022 kom den ultimata julklappen till villan i Norrköping. Beskedet: allt hade gått bra. Surrogatmamman var gravid.
– Jag blev helt golvad av samtalet. Jag la mig på golvet och bara grät av lycka. Det var den bästa julen någonsin.
Men Nathalie gjorde misstaget att ta ut glädjen för tidigt. För under en dag på hennes jobb i januari fick hon ett helt annat typ av samtal. Fostret i magen var dött, inga hjärtljud kunde registreras.
Det finns kvinnor som vill hjälpa ofrivilligt barnlösa par. Att förbjuda dem är att neka kvinnors rätt till sina egna kroppar.
Datumet var lätt att komma ihåg: Fredagen den 13:e.
Paret hade inga fler embryon att använda. Nu tvingades man göra om proceduren. Men inte heller den andra resan till Bogotá blev lyckad. Återigen lyckades läkarna bara få fram ett embryo. Men det överlevde inte upptiningen från frysen när det skulle återföras in i surrogatmamman.
– Det är tyvärr ganska vanligt. Men ofta har man flera embryon att prova med, men vi fick bara ett per gång. Nu hade vi åkt till andra sidan jordklotet två gånger för det här. Både jag och min man var helt förkrossade.
Lowe, fyra månader, vilar i hemmet i Norrköping.
Nathalie slutade aldrig att söka lösningar på problemen. Svaret den här gången blev en äggdonation från en annan kvinna.
– Först förlorade vi Clara, sedan blev jag av med min livmoder och sedan tog vi beslutet att inte använda mina egna ägg. Det kändes jättejobbigt.
Paret läste igenom äggdonatorernas profiler. De valde med omsorg eftersom de ville att syskonet skulle bli så likt Maja som möjligt. Den åtta år yngre kvinnan lyckades producera 21 ägg. Av dem blev 15 befruktade med makens spermier. Det gav till slut nio embryon.
Den här gången vilade inte hoppet på ett enda försök.
Dagarna i Colombias huvudstad Bogotá var fyllda av oro.
på bilden till vänster ser ni sjukhuset som paret Molander spenderade en stor del av sin tid i.
Vill att det ska tillåtas i Sverige
Surrogatfödslar är omdebatterat. Kritiken mot det handlar främst om risken för att kvinnor i fattigare länder utnyttjas till att föda andras barn.
Kvinnan som födde Lowe heter Mariana. Hon är 32 år gammal, är gift och har den femåriga dottern Levi Isabella sedan tidigare.
Nathalies bild handlar absolut inte om något utnyttjande. Snarare att hon och Mariana är två kvinnor som har hjälpt varandra. Nathalie fick ett barn till. Mariana fick en ekonomisk ersättning som ger hennes familj en bättre och tryggare vardag i Colombia. Bland annat underlättar ersättningen för dem att skaffa familjens andra barn.
– Mariana sa att hon ville hjälpa just mig efter att hon hade läst om allt som jag hade gått igenom. Är inte det den renaste formen av kärlek?
En fyra månader gammal hand.
Hur vet du att Mariana inte utnyttjades?
– Surrogatagenturen vi anlitade hade hjälpt över 100 barn att komma till världen. Vi visste att Mariana hade genomgått noggranna medicinska och psykologiska tester för att bli godkänd som surrogatmamma. För att bli godkänd måste man ha en bostad, en stabil inkomst och man ska ha fött minst ett barn tidigare. En kvinna får alltså inte vara beroende av den ekonomiska ersättningen som hon får.
Vad säger du till de som är emot surrogatmödraskap?
– För vissa par kan det här vara det enda sättet att bilda familj. Det finns kvinnor som vill hjälpa ofrivilligt barnlösa par. Att förbjuda dem är att neka kvinnors rätt till sina egna kroppar. Svenska kvinnor får fatta egna beslut om abort, preventivmedel och donation. Det här är inte mer konstigt än att donera blod, ägg eller ett organ. Svensk lagstiftning och samhällsmoral hänger inte med i de medicinska framstegen som görs.
Reste 1000 mil - så fort det bara gick
Nathalie och Mariana pratade med varandra två gånger digitalt. Under det andra videosamtalet kunde hon se en putande mage på andra sidan jordklotet.
Födelsedatumet var beräknat till den nionde februari. Samma beräknade datum som Clara fick fyra år tidigare.
– Jag får rysningar när jag tänker på det. Jag tror inte på slumpen. Det här var Claras sätt att visa sin närvaro.
Lowe, fyra månader, vilar i hemmet i Norrköping.
Familjen gjorde sig redo att åka till Colombia för tredje gången. Bebiskläder tvättades och väskor packades.
Babygymmet togs fram och lades ut på golvet i vardagsrummet.
– Jag blev snuvad på Claras förlossning så jag ville inte missa en till, och Mariana ville att vi skulle vara med.
Men redan 12 januari fick de ett samtal. Under en kontroll hade man märkt att Marianas fostervatten var lågt. Därför hade hon just blivit inlagd på sjukhuset med dropp.
Glöm nionde februari, Lowe skulle födas mycket tidigare. Nu gällde det att ta sig till Colombia så fort det bara gick.
Men paret hann inte fram. Redan samma kväll föddes Lowe efter ett kejsarsnitt – fyra veckor före beräknad tid. När Nathalie vaknade upp på morgonen såg hon orden i den gemensamma chatgruppen från kliniken i Bogotá.
”Baby Lowe is born.”
"Jag blev snuvad på Claras förlossning så jag ville inte missa en till. Och Mariana ville att vi skulle vara med", säger Nathalie Molander.
”Jag tackade henne – vi grät tillsammans”
Nathalie sitter och håller sin nyfödda son i handen. Hon har rest 1 000 mil. Hon har inte sovit på 20 timmar. Men det senaste dygnet är ingenting jämfört med de fyra tuffa åren som hon har kämpat för just det här ögonblicket.
Men hon får bara spendera 30 minuter med Lowe. Eftersom han ligger på avdelningen för tidigt födda är personalen restriktiv. De gör allt för att hindra infektioner från att spridas.
Efter sin halvtimme lämnar hon salen med glädjetårarna rinnandes. När Nathalie stänger dörren bakom sig ser hon hur hissdörrar framför henne öppnar sig. Ut kommer en kvinna.
Det är Mariana.
Ingenting var planerat. Tajmingen på deras första möte var bara helt perfekt.
– Det kändes som att jag känner henne väl. Jag sprang och kastade mig i hennes famn. Jag tackade henne och vi grät tillsammans.
Lowes första tid i Colombias huvudstad Bogotá blev en mardröm.
”Jag skulle inte klara av att förlora ett barn till”
Det här hade kunnat vara slutscenen i filmen. Det här hade kunnat vara punkten då alla bekymmer var över och en lycklig bebisbubbla hade kunnat börja bildas.
Men så blev inte fallet.
Paret Molanders prövningar var inte över. Under Lowes första dagar drabbades han av en farlig bakteriesjukdom och lunginflammation. Totalt fick de spendera 19 dagar på sjukhuset med sin son.
Lowe drabbades av en infektion och lunginflammation under sina första dagar i livet. Här körs han med ambulans till ett av sjukhusen i Bogotá.
Nathalie åkte i ambulans till sjukhuset i tiomiljonersstaden. Hon sitter nästan ett helt dygn på en plaststol intill kuvösen på en akutavdelning.
– Han var uttorkad och fick dropp. Det var kritiskt. Jag kommer ihåg hur jag kände att jag inte skulle klara av att förlora ett barn till. Jag skulle inte kunna åka hem till Sverige utan honom.
Läkarnas insatser fungerade till slut. Lowe bekämpade infektionen och lunginflammationen. Tids nog var han stark nog att resa till Sverige. Innan det träffades alla parter för att skriva på papper och för att ses en sista gång innan de skildes åt.
Mariana fick hålla i Lowe. Nathalie såg att hon blev rörd av det.
– Hon sa att hon och hennes familj hade bett för oss när Lowe var inlagd på sjukhuset. Hon var så glad över att han nu var frisk. Hon sa att den här processen hade gjort att hon och hennes man nu ville bli gravida igen. Ersättningen de fick för det här skulle underlätta för dem. Det känns fint att kunna hjälpa dem med det.
Efter tårar av sorg och tårar av glädje kan Nathalie Molander till slut pussa Lowe.
En kritik mot surrogatfödslar är att mamman kan uppleva känslomässiga svårigheter att lämna över barnet, även om de från början är inställda på att inte behålla det.
Något sådant problem blev det inte mellan Nathalie och Mariana.
– Det är därför det är så viktigt att göra en noggrann psykologisk utvärdering för att se om kvinnan är lämplig att bli surrogatmamma. Vår surrogatmamma var mentalt förberedd på att se barnet som någon annans redan från början. Hon talade även om för sin dotter att det var en annan familjs bebis som hon hade i magen.
Dagarna i Bogotá innehöll endast oro och rädsla för att förlora ett barn till. Det var först när familjen landade i Sverige som de kunde slappna av.
– Att få komma hem var en sådan känslostorm så det går inte att beskriva. Det var först nu som vi kunde njuta av vårt barn.
21 februari 2021 var datumet då Clara föddes och Nathalie nästan omkom.
21 februari 2025 landade Lowe i Sverige. Nathalies fyra år långa kamp var nu över.
Babygymmet hemma i villan i Norrköping gapar inte tomt längre.
Lowe verkar trivas med tillvaron hemma i Norrköping.