Clara föddes efter ett urakut kejsarsnitt. Den nyfödda fördes till US i Linköping. Hjärtat slog men någon hjärnaktivitet gick inte att registrera.
”Varför skriker inte mitt barn? Just ja, hon är död.”
Nathalie ligger i en säng på förlossningen på Vrinnevisjukhuset. Kroppen är svullen och envist orörlig. Hon kan bara ligga stilla.
Hon lyssnar. Hon tvingas höra. Varje ljud av de nyfödda barnen träffar henne hårdare än smärtan hon känner i kroppen. För ljuden påminner henne om traumat som hon just har varit med om.
– Varför skriker inte mitt barn? Just ja, hon är död.
Nathalie överlevde Claras födsel. Det är här, på förlossningsavdelningen, som vägen tillbaka till ett normalt liv ska börja.
– De sa att det var här jag skulle få bäst vård.
Men miljön bryter ner henne psykiskt. Den styr hela tiden hennes tankar till dottern som bara fick leva i fyra dagar.
För den här platsen är kanske den sista en kvinna som just har förlorat sitt barn vill vara på.
Jag ville inte möta föräldrarnas blickar. Jag ville skrika rakt ut
Den förre basketspelaren Nathalie måste nu börja om från noll. Hon måste träna på förmågan att kunna gå igen. Det tar två orörliga veckor innan hon ens kommer upp ur sängen. De första, svaga stegen framåt tar hon i korridoren utanför – bland nyfödda bebisar och nyblivna, trötta men lyckliga mammor och pappor.
Att bli påmind gör så ont.
– Jag ville inte möta föräldrarnas blickar. De hade ingen aning om vad jag hade varit med om. Det kändes så orättvist. Jag ville skrika rakt ut men orkade inte. Jag var så psykiskt och fysiskt utmattad.
Nathalie överhör en sköterskas telefonsamtal med en gravid kvinna som vill in till förlossningen.
– Ta på dig en binda mot fostervattnet så ska ni snart bli föräldrar.
Då bryter hon ihop. För exakt samma ord hade sagts till henne när hon ringde in. Men så blev det inte den ödesdigra kvällen. Istället blev allt svart och Nathalie tvingades till en kamp mot döden.
Hur hamnade hon här? Vi tar det från början.
Hon har levt. Hennes hjärta har slagit.
Ett rop på hjälp – utan att få någon
Det 17 februari 2021. Snart tvååriga Maja ska få ett syskon när familjen väntar sitt andra barn.
Med betoning på väntar.
Nathalie är i vecka 41 plus ett, åtta dagar över beräknat födelsedatum, när hon står på förlossningen på Vrinnevisjukhuset och ber om att bli igångsatt.
I två månaders tid har hon haft förvärkar och sammandragningar som kommit och gått. Nu står hon inte längre ut med smärtan.
Hon får en tid till igångsättning – men först om fem dagar. Då skulle hon befinna sig i nästan två fullgångna veckor över beräknat födelsedatum. Förhoppningen då var att tiden inte skulle behövas, utan att förlossningen skulle sätta igång av sig själv innan dess. Det beskedet fick henne att gråta förtvivlat på plats. Hon ropade på hjälp – men fick ingen.
Tre dagar senare spricker hennes livmoder.
Nathalies Molander vill inte att hennes dotter ska ha dött förgäves. Nu, fyra år efteråt, orkar hon berätta sin historia för NT:s reporter Mattias Heikki.
Slumpen gav henne änglavakt
20 februari. Den ödesdigra kvällen började med att fostervatten kommer när Nathalie går på toaletten. Hon ringer till förlossningen. ”Ta på dig en binda mot fostervattnet så ska ni snart bli föräldrar.”
Kort därpå kommer en kraftig värk. Sedan en till. Smärtan av den är så stark att Nathalie faller ihop på sängen och börjar krampa.
Vad som hände sen minns hon inget av. För till slut blev allt svart.
Hennes man skulle egentligen ha varit på jobbet. Men något fick honom att vilja ta ledigt just den här kvällen. ”Nej, åk och jobba du. Jag ringer om det händer något”, sa Nathalie då. Men han stannade kvar hos sin hustru och sin snart två år gamla dotter.
Det beslutet räddade förmodligen Nathalies liv.
– Smärtan jag kände då gick från noll till hundra. Jag hade aldrig haft en chans att ringa någon. Hade han inte stannat hemma hade han hittat mig död i sängen och Clara hade dött i magen. Jag hade änglavakt.
En liten hand och fot som bara fick leva i fyra dagar.
Ambulansen skyndade från hemmet till Vrinnevisjukhuset. Personalen konstaterade att barnet i magen var dött. Ultraljudet visade ingen hjärtaktivitet. Därför riktade man istället fokus på att rädda livet på modern.
Men en tatuering på Nathalies högra handled påminner om att det inte stämde. Den föreställer bilden av hjärtljud. Hjärtljud som Clara visst hade. Hon dog inte den kvällen.
– Hon har levt. Hennes hjärta har slagit.
Clara föddes efter ett urakut kejsarsnitt. En läkare påbörjade hjärt- och lungräddning – och lyckades få igång hjärtat. Trots att kollegorna tidigare hade dödförklarat barnet.
Den nyfödda fördes sedan till US i Linköping. Hjärtat slog, men hon kunde inte andas utan en respirator. Någon hjärnaktivitet gick inte att registrera.
En kamp för livet – mot alla odds
Kvar i Norrköping är Nathalie, kämpades för sitt liv. Hon har drabbats av en förlossningskomplikation som heter fostervattenemboli. Det är ett ovanligt tillstånd med en hög dödlighet, i vissa fall över 80 procent.
Den förre basketspelaren i Dolphins går härmed sitt livs viktigaste match.
Nathalie Molander drabbades av det mycket farliga tillståndet fostervattenemboli. Hon fick kämpa för sitt liv - och överlevde.
Hon slutar inte att blöda. Läkarna söker svaret. De springer med blodpåse efter blodpåse för att ersätta det som runnit ur henne. Till slut tas beslutet att ta bort hennes livmoder. Det hjälper. Blödningen stoppas.
– Senare pratade jag med en av läkarna som var med. Hon hade jobbat med kvinnor som råkat ut för fostervattenemboli tidigare, när hon jobbade utomlands. Av de fem gångerna hon sett det hade hon aldrig hade varit med om att någon hade överlevt.
Men det gjorde Nathalie. Hon bekämpade oddsen och lurade döden. Priset hon tvingades betala var att aldrig kunna bli gravid igen.
Ett första tecken på liv
Nathalie ligger nedsövd. Allt är fortfarande svart. Hennes kropp har genomgått ett krig i form av en sju timmar lång operation. Njurarna är nästan helt utslagna. Hypofysen i hjärnan, som producerar och reglerar hormoner, har tagit stor skada och Nathalie har två liter fostervatten i lungorna. Hela hennes kropp är svullen som en ballong. Hon går inte att känna igen.
Kommer hon fortfarande att vara sig själv när hon vaknar upp?
Kommer hon över huvud taget att vakna upp?
IVO:s utredning friade sjukhuset från kritik. "Jag kände att ingen lyssnade på mig. Jag kände bara likgiltighet och hjärtlöshet. Jag kan inte förstå hur de kunde göra så", säger Nathalie Molander om bemötande hon fick.
Hon ligger orörlig i timme efter timme, totalt i nästan två dygn. Men det är när hennes make, hennes livskamrat sedan 16 års ålder, för första gången lägger sin hand på hennes som det plötsligt händer något.
Hon reagerar. Ögonen blinkar till. Ett första tecken på liv, som om det vore framtvingad av kärlekens kraft.
Senare när Nathalie till slut öppnar ögonen ser hon ansiktet av en läkare hovra över henne.
Hon somnar, hon vaknar, somnar igen. Hon hallucinerar. Men när hon för första gången tittar ner på sin kropp och lyckas fokusera ser hon att hon inte är gravid längre.
Var är mitt barn? Lever hon?
Den första kramen blev den sista
Ja, Clara levde. Men bara i några dagar till. Nathalie kördes i ambulans till US i Linköping. Hennes säng rullades intill hennes nyfödda dotter.
Hjärtat slog men den lilla flickan kunde inte andas utan sin respirator. Clara fick spendera sin sista natt med mamma och pappa vid sin sida. På hennes fjärde dag togs beslutet att koppla bort respiratorn och släppa taget om henne.
Nathalies Molander bläddrar igenom ett fotoalbum som skapades för dottern Clara som bara blev fyra dagar gammal.
Det var först efter det, när sladdarna tagits bort, som Nathalie kunde hålla om sin dotter – för första och sista gången.
– Jag var så trött. Så kraftlös efter den enorma påfrestningen som min kropp utsatts för de senaste dygnen. Jag sörjer än i dag att jag inte riktigt minns den här stunden. Men jag vet att jag orkade säga att jag älskar henne.
Det hade nästan gått en månad sedan den där mardrömskvällen när Nathalie fick komma hem för första gången.
Känslan var tudelad. Hon tänkte på att det här är huset som hon nästan dog i. Men känslan att få spendera mer tid med sin förstfödda dotter Maja var underbar. Det raka motsatta kände hon när hon för första gången såg babygymmet på golvet.
Där skulle Clara ha legat nu.
Men den mjuka mattan under gosedjuren är tom.
Ett tomt babygym blev en påminnelse om det hemska som Nathalie Molander varit med om.
”Clara var ett fullt friskt barn. Hon hade inte behövt dö”
Nathalie är övertygad om att Clara hade överlevt om hon hade blivit igångsatt när hon bönade och bad om det 17 februari 2021, då hon var i vecka 41 plus ett, alltså åtta dagar efter beräknat födelsedatum. Men personalen på ViN valde att vänta på att kroppen själv skulle sätta igång födseln.
Nathalie menar att hon har forskningen på sin sida.
Kvinnor som vill bör erbjudas igångsättning under vecka 41. Det rekommenderade en arbetsgrupp inom SFOG och Barnmorskeförbundet i en artikel i Läkartidningen 2020.
I februari 2021 hade nya nationella riktlinjer kring igångsättning nyligen införts. De sa att alla gravida ska sättas igång redan efter vecka 41 istället för att vänta till vecka 42.
Efteråt anmälde Nathalie Molander Vrinnevisjukhuset till IVO. I anmälan tar hon upp att hon redan två månader före beräknat datum började få kraftiga sammandragningar och förvärkar.
Clara var ett fullt friskt barn. Hon hade inte behövt dö
Hon skriver hur hon vädjade att bli igångsatt. Att hon i två timmar grät på förlossningen men att ingen av de tre personerna inom vården som hon mötte tog hänsyn till det.
Hon lyfter också fram att risken för att livmodern spricker ökar om man tidigare genomgått ett kejsarsnitt, vilket hon gjorde när första dottern Maja föddes ett år och nio månader tidigare.
IVO:s utredning friade sjukhuset från kritik. Men LÖF, regionens försäkringsbolag, konstaterade att dödsfallet hade kunnat undvikas vid ett tidigare kejsarsnitt.
Orden må vara få och torrt formulerat på ett papper. Men de ger Nathalie en känsla av upprättelse.
Nu drygt fyra år senare blickar Nathalie tillbaka.
– Jag kände att ingen lyssnade på mig. Jag kände bara likgiltighet och hjärtlöshet. Jag kan inte förstå hur de kunde göra så.
– Clara var ett fullt friskt barn. Hon hade inte behövt dö.
"Jag var redo att föda den där dagen"
När väljer sjukvården att sätta igång en förlossning? Tidningen ETC:s genomgång visar att det varierar beroende på var i landet du bor.
De har rankat hur vanligt det är att de olika regionerna låter en graviditet gå över till vecka 42. Under 2023, som är året tidningen lyfter fram, var Region Östergötland på tredje plats på listan över Sveriges 21 regioner. Det är alltså vanligare här än i de flesta andra regionerna i landet.
Ett tomt babygym blev en påminnelse om det hemska som Nathalie Molander varit med om.
Ett tomt babygym blev en påminnelse om det hemska som Nathalie Molander varit med om.
I ETC-artikeln uppmärksammas ny forskning som visar på att igångsättning under vecka 41 istället för 42 halverar risken för att barnet ska dö i magen eller strax efter födseln. Karin Källén är professor vid Lunds universitet och en av forskarna bakom studien. Hon kallar den för ”klar evidens”.
Men Socialstyrelsens nya riktlinjer från mars 2025 går tvärt emot studien. Evidensen är inte nog, enligt dem. Det ska vara lågprioriterat med igångsättningar i vecka 41. Istället ska man göra en individuell riskbedömning, uppger ETC.
– Att få bli igångsatt under vecka 41 är ett beslut som varje kvinna borde få ta på egen hand. Jag var redo att föda den där dagen, säger Nathalie Molander.
(Nästa del: Inget kunde stoppa Nathalies längtan).
Den första kramen som Nathalie Molander kunde ge till sin dotter Clara blev också den sista.