Bilden är arrangerad och föreställer inte "Klara".
"Högstadiet fungerade på ett sätt som jag aldrig hade upplevt förut, nya undervisningsmetoder, nya krav och nya människor. Bytet av skola är redan en stor omställning, men jag gick också från en väldigt liten klass där jag hade känt alla i princip hela mitt liv, till en klass med nästan trettio elever. (...)
Högstadiet var också ett stort hopp i kunskapskrav för mig, jag gick från att vara före kurvan i nästan allt till att vara bakom och jag visste inte varför. Jag har senare insett att jag inte blev dummare. Jag visste bara inte hur jag skulle visa vad jag kunde.
Mina lärare sa ofta att det inte var deras ansvar att se till att vi lärde oss saker. Man måste vilja för att kunna. Om vi inte vill lära oss så kan de inte göra något åt det. Men det de såg som brist på viljestyrka var egentligen mina första tecken på depression. Skolan insisterade på att allt var mitt ansvar och mitt fel, vilket snabbt drog ner mitt självförtroende. När mitt mående började gå nedåt blev det självklart svårt att komma till skolan. Det var svårt att ens komma ur sängen. Skolan låg långt ner på min lista av prioriteringar.
Skolan tyckte det viktigaste var att jag kom dit, de sa att jag inte ens behövde göra något där, jag behövde "bara" gå dit. Vad de inte förstod var att det var att gå dit som var problemet.
Och när jag väl kom dit så var det inte heller så att jag bara kunde sitta där. Då kunde jag lika gärna göra något, jag kunde göra en uppgift som inte är så svår, jag kunde väl läsa texten bara, jag hade ju redan läst texten då kunde jag väl svara på några frågor också... Du fattar, det var inget "bara" med det.
När mitt mående började gå nedåt blev det självklart svårt att komma till skolan.
"Klara"
I mitten av högstadiet slog covid-19 till. Helt plötsligt hölls lektioner över video. Det passade perfekt för mig. Jag behövde inte längre sitta i ett överfyllt klassrum med högljudda elever. Jag kunde sitta i mitt rum i total tystnad och bara göra det jag skulle. I två veckor. Sen skulle vi tillbaka till skolan. Många skolor fortsatte ha undervisning över länk men inte min, vi skulle tillbaka till de trånga klassrummen, mitt under en pandemi.
Jag bad om att få fortsätta ha lektioner på datorn men fick nej. En facklig fråga tydligen, skolan påstod att lärarna skulle behöva göra dubbla lektionsplaneringar och att det inte var möjligt. De påstod också att det inte skulle vara värt det då jag "inte fick så mycket gjort ändå". Så det där med att det viktigaste var att jag var där var ju inte riktigt sant.
När nian började var jag på mitt allra lägsta. Jag kom inte ur sängen, jag träffade inte mina vänner. Men skolstart betydde nya försök att släpa sig dit trots att jag redan missat nästan en hel årskurs. Nu låg jag efter på riktigt, och jag hade bara mig själv att skylla. Det var ju ändå jag som stannade hemma, det var ingen annans fel.
Jag "ville inte tillräckligt mycket". Bara mitt ansvar, det fanns inget skolan kunde ha gjort, inga anpassningar eller möten som kan fixa en "lat elev."
Till slut orkade Klara inte vara i skolan alls. Hon orkade knappt gå ur sängen för att hon mådde så dåligt. Bilden är en genrebild och Klara heter egentligen något annat.
Klara gick under den här tiden in i en djup depression. Hon gick aldrig ut grundskolan.
Jag kände mig hopplös. Inget ljus i slutet av tunneln. Det kanske var jag som var problemet hela tiden?
"Klara"
Vi spolar fram tiden fem år. Vår berättare har nu fyllt 18 år.
Hon vill försöka på nytt, med nya metoder – och ser en möjlighet i folkhögskolan. Det kanske skulle passa Klara, med en perfekt balans av frihet och struktur.
"Så jag flyttade hemifrån och började på folkhögskola. Men än en gång kraschade jag. Det var ingen skillnad alls från högstadiet. Systemet var detsamma. Klassrummet var rörigt och läraren hade inte tid att lära. Det enda som var annorlunda var jag. Jag kände mig hopplös. Inget ljus i slutet av tunneln. Det kanske var jag som var problemet hela tiden? Det kanske inte fanns något som skolan kunde ha gjort? Jag kanske bara var lat, det kanske inte fanns något någon annan kunde göra. När allt gick nedåt första gången hade jag hopp att det skulle gå att fixa, om jag bara ville tillräckligt mycket skulle det gå. Men nu gav jag upp. Om folkhögskolan, det magiska systemet som alla älskar inte funkar, då finns det inget hopp för mig", skriver Klara.
På grund av för hög frånvaro blev Klara utkastad från folkhögskolan. Det sista hoppet höll på att släckas.
Men så fick hon ett mejl. En annan folkhögskola hon sökt till skulle ha några platser lediga till våren. Hon fick en intervju, och kom in.
"Nu, en sista chans. Än så länge går det bra på den nya folkhögskolan, lugn och trevlig klass, förstående personal, tydlig struktur, engagerade lärare som vet vad de pratar om. Så nu ser framtiden hyfsat ljus ut. Jag vet jag vad vill och jag vet hur jag ska ta mig dit."
Vad tror du skolan och omgivningen hade kunnat göra för att det skulle fungerat bättre för dig?
"De kunde ha lyssnat bättre, anpassat bättre och tidigare, gjort det som var bättre för mig och inte det som var lättare för dem. Det känns otydligt och flummigt, men det är det enda jag kan komma på. Pessimistisk som jag är vet jag inte om något hade hjälpt, eller om systemet helt enkelt inte är byggt för folk som mig. Kan ett sätt som bygger på att man ska göra och vara som "alla andra" någonsin funka för alla, utan att sakta men säkert suga livet ur oss?"
Klara heter egentligen något annat. Vi har även pratat med hennes mamma, som berättat om hur situationen varit för hela familjen.