Ottilia och hennes sambo fick spendera flera månader på neonatalavdelningen med Mio. Vid jul tyckte personalen att de borde åka hem några timmar, men Ottilia tyckte mest det var jobbigt: "När jag kom hem kändes det som att jag fått missfall. Jag var inte gravid och hade ingen bebis med mig, och så såg man spjälsängen och skötbordet därhemma".
En blond kalufs och två blå ögon som nyfiket blickar ut över kaféet där vi stämt träff. Idag ser Mio ut som vilken bebis som helst, även om han är liten för sin ålder. Men han fick en tuffare start på livet än de flesta andra.
Mio är ett efterlängtat barn. Pappa Robbin Larsson har en son från ett tidigare förhållande, men för Ottilia är det första barnet. Hon trodde länge att hon inte kunde bli gravid – så när hon plussade på stickan blev det något av en chock.
Graviditeten blev dock långt ifrån okomplicerad. Redan vid första besöket på mödravårdscentralen fick Ottilia veta att hennes blodtryck var skyhögt.
– De trodde det var fel på utrustningen, så högt var det, säger Robbin.
Ottilia blev skickad till akuten, och fick snabbsänkande blodtrycksmedicin. Under sommarmånaderna som följde hade hon inbokade kontroller på MVC varannan dag. Att åka på semester, som paret hade planerat, var inte att tänka på.
Hösten kom och Ottilia började jobba igen. Strax därpå började hon känna att fostret i magen – då i vecka 25 – rörde sig mindre än vanligt, och sökte vård. Ett ultraljud visade att Mio var 40 procent tillväxthämmad. Det gjordes flödesultraljud, som visade att all näring inte nådde fram till Mio genom navelsträngen.
– Blodtrycket gjorde att det blev som "baksug" till navelsträngen, förklarar Robbin.
Ottilia blev sjukskriven och paret fick veta att Mio med all sannolikhet skulle födas för tidigt. Men varje dag som han kunde vara kvar i magen var viktig för hans utveckling. Robbin började läsa på och lyssna på poddar om för tidigt födda barn, för att förbereda sig inför vad som komma skulle. Ottilia å sin sida gjorde tvärtom.
– Jag ville inte ta ut något i förskott. Jag googlade ingenting och läste och lyssnade på grejer efteråt i stället.
Vid ett flödesultraljud i vecka 27 beslutades att Ottilia skulle läggas in på sjukhuset i Linköping. Mio skulle snart behöva förlösas, med kejsarsnitt, och i Västervik tar man sig bara an barn efter vecka 30.
Uppkopplad till olika apparater kördes Ottilia upp till Linköping med ambulans.
Hur kändes det?
– Just då tyckte jag mest att det var jobbigt att jag inte hann säga hejdå till hunden. Jag visste att jag inte skulle komma hem på länge, säger Ottilia.
– Jag kände en ovisshet. Man vet ju ingenting, och kan inte kontrollera något i det läget, säger Robbin.
Robbin Larsson har en son sen tidigare, och då var det en mer vanlig förlossning och graviditet. Han tycker att resan med Mio har gett honom ett annat perspektiv, och en större tacksamhet över allt som fungerar.
Några dagar gick. En morgon när allt kändes lugnt beslutade Robbin sig för att ta en vända hem för att tvätta kläder. Men bara någon timme efter att han åkt såg läkarna att Mios hjärtfrekvens blev sämre.
– Jag låg och lyssnade på Nyhetsmorgon, där de intervjuade de en trilling som fyllde år just den dagen. De pratade om att det var prematurdagen. Så knackade de på dörren och sa att "idag blir det snitt", berättar Ottilia.
Hennes första känsla var panik – Robbin var ju inte där!
– Jag ringde honom och sa; du måste komma, det blir snitt. Min fasa var att han inte skulle hinna. De kunde ju inte vänta på honom.
När Robbin närmade sig sjukhuset ringde han upp Ottilia: "jag måste bara svänga in och tanka". "NEJ, du ska inte tanka!", blev det snabba svaret från Ottilia – som visste att det nu handlade om minuter. Robbin gjorde som hon sa, och det var tur. När han kom in i rummet höll personalen på att ge Ottilia ryggmärgsbedövning.
– Jag hörde läkarna säga att "nu kom pappa i grevens tid", säger hon och ler snett.
Kejsarsnittet gick bra – och ut ur Ottilias mage lyftes en liten, liten bebis. Mio vägde bara 785 gram och mätte 33,5 centimeter. Direkt forslades han till akutrummet, där han lades i kuvös och fick syrgas för att kunna börja andas själv.
Robbin fick följa med in.
– De tyckte jag såg lite blek ut, så jag fick en Festis. För personalen är ju det här ingen big deal, men för mig var det ganska skräckinjagande. De sa "ta många bilder", men jag tyckte det var jobbigt att bara gå in där, eftersom jag inte visste om han skulle överleva. Han var så liten och illröd, bara skinn och ben, såg nästan inte ut som ett barn.
Jag tyckte det var jobbigt att bara gå in där, eftersom jag inte visste om han skulle överleva. Han var så liten och illröd, bara skinn och ben, såg nästan inte ut som ett barn.
Robbin Larsson
Mio under tiden på neonatalavdelning.
Lilla Mio under tiden på neonatalavdelningen. Ottilia och Robbin är väldigt nöjda och tacksamma över vården och personalens jobb. "De är värda att hyllas", säger Ottilia.
Men allt gick bra, efter omständigheterna. Mio var vaken och skrek efter förlossningen, och kissade direkt – vilket var ett gott tecken.
Den efterföljande tiden bodde familjen först på neonatalavdelningen i Linköping, sen i Västervik. Vardagen var inrutad. Ottilia pumpade bröstmjölk och ammade, och båda hjälptes åt att byta blöjor och sondmata sin lilla bebis var tredje timme. Många timmar låg de med Mio på bröstet – fortfarande inkopplad i diverse apparater – för att han skulle få vara så mycket hud mot hud med sina föräldrar som möjligt.
– Det kallas kängurumetoden och är bra för hans utveckling, det främjar hjärnan och utvecklingen, berättar Robbin.
Även om den första tiden med Mio var intensiv och omvälvande tycker Ottilia att det gick lättare än hon hade trott. Vid ett tillfälle precis i början, när Mio behövde kopplas till en respirator, stod hon utanför hans rum och grät. Då tänkte hon att det var den första av många sådana stunder. Men så blev det inte.
– Mio har klarat av allt så bra. Jag förväntade mig nog att det skulle vara jobbigare än det var, att det skulle vara mer kritiskt.
Ni var aldrig oroliga för att han inte skulle klara sig?
– Jag tänkte att nu när du faktiskt blev gravid, och han kom ut; inte en chans att han inte skulle klara sig, säger Robbin och tittar på Ottilia.
Eftersom Mio är född tre månader för tidigt går han på extra många kontroller på sjukhuset och BVC, och kommer få fortsätta göra det under sin uppväxt.
Om det varit en fullgången graviditet skulle Mio ha fötts i februari. Nu blev det i stället då som familjen fick flytta hem från sjukhuset. En tid senare togs sonden bort och Mio skrevs ut från sjukhuset. De går fortsatt på täta kontroller på BVC och sjukhuset och naturligt nog är Mio inte lika stor, och utvecklas inte lika snabbt, som sina jämnåriga. Men han följer sin egen utvecklingskurva.
– Han är en väldigt nöjd och glad bebis, förutom när han är hungrig. Han gillar att vara i simhallen och har alltid älskat att bada, berättar Ottilia.
Själv älskar hon att vara föräldraledig. Dagarna fyller de med allt från promenader till babymassage och mammaträning. Sömnen är det lite si och så med – men allt överskuggas av faktumet att Mio lever och mår bra.
– Det är ju så det ska vara, att de är vakna på nätterna. Jag är bara så tacksam.
Hur har den här resan påverkat er?
– Jag har fått ett annat perspektiv, och känner mer tacksamhet för allt som fungerar, säger Robbin.
– Jag är bara så glad att han lever, att allt gått bra. Det är ett jättestort mirakel, säger Ottilia.
Ottilia Anemyr trodde att hon inte kunde bli gravid. Nu sitter hon med lilla Mio, snart sju månader, i famnen.
Mio är en pigg och glad liten bebis som är vaken stora delar av intervjun med VT.