Lycka. Linn Albertsson från Vimmerby och Elisabeth Holst träffades i Oslo våren 2019, flyttade ihop januari 2020 och gifte sig 2023.
Linn Albertsson Holst, uppvuxen i Vimmerby, flyttade till USA 2005, och hamnade i Oslo för drygt 15 år sedan.
– Jag har jobbat i krogbranschen hela min tid i Norge och jag la märke till Ellie, som var gäst på min restaurang, 2019. Jag fastnade för henne först, det tog lite längre tid för henne, säger Linn.
– När det blev lockdown under covid måste man ju välja vem man ville låsas in med, och då valde jag Linn, säger Elisabeth.
Linn är numera försäljningschef på vinavdelningen i en av Norges största importfirmor, Elisabeth är kommunikationschef för en stiftelse som hjälper par och kvinnor innan, under och efter graviditet/abort.
Jag fastnade för Ellie först. Det tog lite längre tid för henne.
Linn Albertsson Holst
De slog till med drömmigt bröllop, köpte lägenhet, ville ha barn och fick tid på Rikshospitalet i Oslo för inseminering. Lycka redan på första försöket. Elisabeth blev gravid med tvillingar i augusti 2023. I december fick de veta att det var två pojkar. Allt var topp.
– Inget tydde på att det inte skulle gå bra, det var till och med undersökningar som avbokades på grund av att allt såg så bra ut, säger Linn.
De säger att man vet när förlossningen dragit igång. Men det är ju inte alls som på film.
Elisabeth Holst
Men kvällen den 14 januari förra året fick Elisabeth sammandragningar, mer än vanligt:
– En tvillinggraviditet känns lite mer, jag var van vid sammandragningar och det är ju helt ofarligt. Men den här kvällen kände jag obehag, det slutade inte.
En kämpig natt blev morgon. En lång varm dusch och Alvedon hjälpte inte. Linn ringde akuten.
– Vi hade inte någon anledning att tro att förlossningen hade satt igång, och det trodde man inte på akuten heller. De föreslog att vi skulle ta en taxi till sjukhuset, så skulle Ellie få hjälp.
Men Elisabeth trodde inte att hon skulle klara att gå ner till en taxi. Hon tog en ny dusch, vilade, kände att hon behövde gå på toaletten.
Allt gick rasande fort.
– Jag kände att det var något konstigt, tog med handen och blödde jättemycket. Jag hann bara resa mig, så kom Lennox i raketfart.
Linn, som hört Elisabeth ropa att hon blödde, hade ringt larmcentralen. Med larmoperatör i örat vände sig om och såg sin fru stå med första tvillingen i händerna, kämpandes för att inte tappa honom.
– Jag fick total panik och bara skrek rakt ut, operatören sa till mig att jag var tvungen att fokusera och hjälpa Ellie, som reagerade mycket mer instinktivt. Lennox kom ut i intakt fostersäck, Ellie rev upp den och han spottade vatten och lät lite. Hon la sig ner på golvet med Lennox så högt upp på bröstet som möjligt och benen uppåt, jag satte mig bakom som stöd.
De tio minuter de fick med sin förstfödde, inlindad i en handduk, innan första ambulansen kom, glömmer de aldrig.
– Det var fint, riktigt mysigt, även om man ju förstod att det här verkligen inte var bra. Men han levde, han rörde på sig, säger Elisabeth.
Just det fick de argumentera för, när ambulanspersonalen inte såg livstecken.
– Hade vi inte varit så påstridiga kanske de inte hade gjort några insatser, men nu la de upp Lennox på vår tvättmaskin, intuberade honom och började pumpa in luft.
Elisabeth fördes till sjukhuset i snöstorm, efter kom Linn och Lennox, i kuvös och i sällskap med specialist på för tidigt födda barn.
Elisabeth hoppades att tvilling två skulle få stanna i magen.
– Men det gick inte. Det fanns ingen återvändo, Henry föddes på sjukhuset, exakt en timme efter storebror.
Linn och Elisabeth värdesätter den korta tiden de fick med sina pojkar. "Vi fick titta på dem, beundra, hålla handen."
Pojkarna var små. ”Som en energidryck”, jämför Elisabeth. Lennox vägde ungefär 500 gram, Henry lite mindre.
– Men ändå "stora", för att vara tvillingar födda vecka 22+0. Livskraftiga och mer utvecklade än vanligt. I Norge gör man normalt sett inte livräddande insatser på barn födda före vecka 23+0, men man bedömde att de hade en chans och de fick all vård man kan begära. Första dygnet gick över allas förväntningar, båda var stabila och behövde bara lite hjälp med syre. De fick bröstmjölk på en liten bomullspinne, säger Linn.
Mammorna fick tid med sina pojkar. Hålla händer. Beundra. Hoppas.
Tisdagen den 16 januari ändrades läget snabbt.
– Lennox fick problem med blodtryck och syreupptagning. Röntgen visade blödningar i båda hjärnhalvorna och läkaren förklarade att det inte fanns någon chans för honom att leva ett värdigt liv, berättar Linn.
– Vi ville att de skulle göra allt för våra barn, men det var viktigt att de skulle leva för sig själva, inte för oss, säger Elisabeth.
Vi hade inte tänkt döpa våra barn. Men vi ville skapa minnen.
Linn Albertsson Holst
Sjukhusprästen döpte Lennox på kvällen.
– Efter det fick vi lägga oss i soffan i ”stilla rummet”, de rullande in honom i hans kuvös, lyfte ut honom och la honom på Ellies bröst. Vi sjöng ”Slipping Through My Fingers” av ABBA medan vi lyssnade på hans sista hjärtslag.
Klockan fyra på morgonen den 17 januari fick mammorna samma hopplösa besked om lillebror. Blödningar i hjärnan och lungorna. Nytt dop.
Lennox har plockats ut ur kuvösen och får värme och kärlek hos sina mammor. "Vi sjöng "Slipping Through My Fingers och lyssnade på hjärtslagen."
– Henry fick längre tid med oss, han låg på Ellies bröst i nästan fem timmar. Även för honom sjöng vi ”Slipping Through My Fingers” och lyssnade på hans hjärtslag.
Linn och Elisabeth beskriver tre dygn som blivit livsdefinierande för dem.
Vi blev de som inte bara förlorat ett, utan två barn. Vi har lärt oss otroligt mycket om förlust, sorg och stödsystemet, som ibland fungerar – ibland inte, säger Linn.
Det är jättesvårt. De som säger något annat ljuger.
Elisabeth Holst
De har upplevt obalans i det de fick på sjukhuset och uppföljningen efteråt.
– Våra barn dog inte på grund av kvaliteten på vården, allt som kunde göras för dem gjorde man. Men efteråt har det varit tyst. En norsk undersökning visar att 70 procent inte fått något stöd efter att de förlorat sitt barn. Det är provocerande svårt att förstå och vi försöker lyfta det på olika sätt för att förhoppningsvis nå en förändring. Jag känner att när jag utkämpar den här kampen, det är då jag är Lennox och Henrys mamma, säger Elisabeth.
Själva har de fått stöd av ett tryggt eget nätverk och nya vänner via LUB, landsforeningen uvented barnedød.
Linn Albertsson Holst och Elisabeth Holst vill göra skillnad genom att berätta. "Det finns ingen mening i att barn dör, men man kan skapa mening genom att dela med sig, kanske nå en förändring så att någon annan slipper gå igenom det här."
Skorpan över såret är fortfarande tunn. Det gör ont. Men de har också fina minnen.
– Det enda val vi hade att ta ställning till på sjukhuset var om vi ville vara med när de dog, och vi ville att de skulle vara omgivna av värme och kärlek, så det var självklart för oss. När man vet att ens barn ska dö vill man samla på sig så många minnen man bara kan. Det är mycket som är fint, mitt i allt, säger Elisabeth.
De har valt att kremera pojkarna och deras aska har pressats till två diamanter på ett företag i Nederländerna.
– De kom precis hem. Vi ska smälta guldringar som vi ärvt, så ska diamanterna fästas på nya ringar av familjeguld. Då kan vi bära dem med oss var vi vill.
Efter kremeringen har askan pressats till två minnesdiamanter. "Det kändes inte rätt att lägga dem i jorden. Nu kan vi ha dem med oss, när vi vill."
Första året har varit undantagstillstånd på väg mot en ny vardag. De är måna om att uppmärksamma viktiga dagar.
– Vi hade barnkalas på deras ettårsdag, med våra familjer och nära och nya vänner. Några dagar efter var det deras dödsdagar. Vi är mammor till osynliga barn, vårt sätt att göra dem synliga är att prata om dem. För oss har det hela tiden varit viktig att dela med oss av det som hänt, men också att de levt, säger Elisabeth.
"När man vet att ens barn ska dö vill man samla på sig så många minnen man bara kan"
Elisabeth
Att dela erfarenheter med andra är läkande.
– Vi hade redan innan Lennox och Henrys födsel en Podcast om livet som lesbiskt par som väntar tvillingar. Vi har båda alltid delat mycket på sociala medier, så för oss föll det naturligt att dela den största händelsen i vårt liv också. Gång på gång får vi höra att graviditeter oftast går bra. Men för oss gjorde det inte det. Och vi känner många andra som det heller inte gick bra för. Vi tycker att alla de barnen förtjänar att minnas och tänkas på. Sorg är tufft, men som mycket annat här i livet så måste vi inte gå igenom det ensamma, säger Linn.
De vet inte varför födseln startade så tidigt.
– Det finns inga svar. Allt var normalt.
Vi vill prata om det som hänt och vi vill prata om att de levt.
Elisabeth Holst
Nu är Elisabeth gravid igen. I höst kommer ett småsyskon.
Tanken att försöka igen kom bara några timmar efter förlusten av pojkarna.
– Båda gick som runt het gröt innan vi vågade säga det högt, men sedan har vi förstått att det är mycket vanligare att man vill göra ett nytt försök, än att man inte vill. Det här barnet är ingen ersättning och tar inte bort förlusten, men sorg är kärlek som inte har någon plats, och vi behöver en plats för kärleken.
Den här graviditeten är kontrollerna tätare. Ultraljud varje vecka.
– Allt ser bra ut, men det gjorde det ju förra gången också, klart man är orolig och det känns lite som en falsk trygghet. Först räknar vi ner till vecka 22, men det är förstås inget mål. Vi vill passera vecka 28, gärna vecka 32 eller ännu mer. Det handlar inte bara om att överleva, utan att leva också.