"Jag vill hjÀlpa andra innan det Àr för sent""Jag vill hjÀlpa andra innan det Àr för sent"

"Jag vill hjÀlpa andra innan det Àr för sent"

VĂ€stervik
LĂ€stid cirka 13 min

Vad hĂ€nder i en familj nĂ€r för stort fokus hamnar pĂ„ barnens idrottande? Vad hĂ€nder nĂ€r den ena förĂ€ldern vill för mycket och den andra tvingas streta emot? Den hĂ€r idrottsmamman vet. Hon vill varna, tipsa och stötta de som kĂ€nner igen sig i den. Det hĂ€r Ă€r hennes historia – berĂ€ttad för Mattias Heikki.

VÄr familj finns inte lÀngre. Och den stora anledningen Àr vÄra barns idrottande. Jag var beredd att lÀgga ner massor av tid. Men trots att jag ville mycket ville min man hela tiden mer. Hetsen och pressen var stor. Och den kom redan i tidig Älder.

Fler trĂ€ningar, fler matcher, fler resor. 

Jag kÀnde mig överkörd. Min röst hördes knappt och den rÀknades Ànnu mindre. Det gjorde att jag till slut tappade all min kÀrlek till min man.

Min historia Ă€r extrem. Jag vet det. Jag Ă€r medveten om att inte alla idrottspappor Ă€r som min exman. LĂ„ngt ifrĂ„n – och tur Ă€r vĂ€l det. 

Men jag vill ÀndÄ berÀtta om det som jag har varit med om, eftersom jag hoppas kunna hjÀlpa andra familjer innan det Àr för sent.

Barnens idrottande ska vara nĂ„got positivt i en familj. Men i mitt fall blev det precis tvĂ€rtom. Mina barns idrottande blev snabbt nĂ„got helt annat. En oro, en tidspress, en kvinnofĂ€lla och en stĂ€ndig grogrund till trĂ„kiga diskussioner och tjafs. 

För idrotten ska bygga familjer – inte rasera dem.

Jag Ă€lskar idrott eftersom jag sjĂ€lv alltid har idrottat. Mina förĂ€ldrar var aldrig sĂ€rskilt intresserade av mina passningar och skott. 

Och jag ville inte bli som dem.

Jag ville i stĂ€llet bli en riktig idrottsmamma och sĂ„g fram emot tidiga morgnar, packade mackor och glada matcher.

Men i mitt fall blev det ett mörker som till slut ledde till en skilsmÀssa.

I en familj delar man pÄ sÄ mycket. Bostaden, ekonomin och ekorrhjulet med alla mÄsten som snurrar snabbt i vardagen. Man bromsar hjulet tillsammans, man kÀmpar ihop, man hittar lösningar och kompromisser och man ser till att alla i hemmet mÄr bra.

PĂ„ idrottsplanen och vid köksbordet ska man spela efter samma regler: Man sĂ€tter laget före jaget. Det mĂ„ste Ă€ven gĂ€lla barnens idrottande. Jag vill fĂ„ alla idrottsförĂ€ldrar att tĂ€nka pĂ„ det. 

För idrotten ska bygga familjer – inte rasera dem.

"Jag blev den jÀkla hemmafrun"

”Mamma. Varför tittar aldrig jag pĂ„ Bolibompa?”

FrÄgan frÄn min sexÄring slog mig i magen. Och vÀckte en annan frÄga inom mig.

Ӏr det sĂ„ hĂ€r mitt liv med mina barn ska se ut?”

Bolibompa stod aldrig pĂ„ av samma orsak som vi aldrig gick till badhuset. Eller missade sĂ„ mĂ„nga slĂ€ktkalas. Idrotten svalde lika mycket tid som nĂ€r en blĂ„val öppnar gapet. Den tog allt – hela tiden. Redan frĂ„n nĂ€r barnen var smĂ„. VĂ„r tillvaro kretsade runt den och inget annat.

TrĂ€ningstillfĂ€llena och matcherna verkade oĂ€ndliga. Var inte kalendern full kunde man alltid gapa efter mer. Det fanns ju möjlighet att spela med laget som var ett Ă„r Ă€ldre. Det fanns alltid nĂ„got att sikta emot. Det gick aldrig att avstĂ„. 

Det hĂ€r överrumplade mig. 

Min exman var vĂ€ldigt entusiasmerande och hans engagemang smittade direkt av sig pĂ„ barnen. Det Ă€r ju inte konstigt alls. Han Ă€r ju deras pappa. Hans passion fick barnen att stĂ€ndigt sĂ€ga: ”Men mamma, jag vill inte gĂ„ pĂ„ kalaset, jag vill ju hellre trĂ€na.”

"Jag tappade tidigt mitt mandat i familjen eftersom barnen var pÄ hans sida. Jag blev en bromskloss som ifrÄgasatte och försökte dÀmpa trÀningstempot."

Pappans argument var att han aldrig tvingat dem, att det har varit deras eget val. Och det stĂ€mde, men bara till viss del. Han stĂ€llde frĂ„gan pĂ„ ett sĂ€tt och med ett tonlĂ€ge som fick barnen att förstĂ„ vad han ville att de skulle vĂ€lja. SjĂ€lvklart skulle det trĂ€nas – varje gĂ„ng. Han styrde dem att vĂ€lja idrotten.

Jag försökte fÄ honom att vara mer neutral, mer nyanserad.

Jag ville ju ocksÄ att barnen skulle satsa och trÀna hÄrt sÄ lÀnge de tyckte att det var roligt. Men inte pÄ bekostnad av allt annat i livet.

I min vÀrld ska man faktiskt gÄ pÄ sina kompisars kalas. Det Àr en social lÀrdom, det Àr vett och etikett. Och nÀr slÀkten samlas vid speciella tillfÀllen tackar man inte nej.

Pappan invÀnde hela tiden att det minsann finns de som trÀnar oftare och hÄrdare Àn vad vÄra barn gör. Och att man mÄste offra och satsa sÄ hÀr mycket om man vill bli bÀst.

”Men vem har bestĂ€mt att vĂ„ra barn vill bli bĂ€st? Har de sjĂ€lva sagt det? Eller Ă€r det du som vill det?”

Jag tappade tidigt mitt mandat i familjen eftersom barnen var pÄ hans sida. Jag blev en bromskloss som ifrÄgasatte och försökte dÀmpa trÀningstempot.

”Men mamma! SĂ„ dĂ€r sĂ€ger du bara för att du hatar idrott.”

"NÀr jag har tagit upp frÄgan om för mÄnga trÀningspass, resor och matcher har jag alltid kÀnt att det har blivit obekvÀmt. Ingen i rummet har hakat pÄ och hÄllit med."

Jag fick höra det ofta frÄn mina barn. Det gjorde sÄ ont. Jag Àr ju inte sÄdan egentligen. Jag trodde aldrig heller att jag skulle förvandlas till den hÀr personen, men det gjorde jag.

Jag tvingades till det. Det sista jag ville var att mina barn skulle brÀnna ut sig. DÀrför fick allt annat i livet, förutom idrotten, stÄ Ät sidan. Jag kunde inte pressa dem frÄn mitt hÄll ocksÄ, med de aktiviteter som jag tyckte att vi skulle göra.

I stĂ€llet byggde vi vĂ„ra veckor runt vad min exman tyckte var rimligt och det gjorde mig sĂ„ frustrerad, sĂ„ ledsen.

Det hÀr har gjort att jag aldrig har kÀnt nÄgon glÀdje i mina barns idrottande. Det lÄter ju helt sjukt, men det Àr sant. Jag fick tidigt börja tjata om grÀnser. Jag Àr annars en glad och positiv person. Men det blÄstes bort nÀr jag tvingades in i en roll som jag absolut inte ville ha.

Mitt emot-stretande kĂ€ndes mer som ett jobb Ă€n som ett förĂ€ldraskap. 

Till slut blev jag likgiltig. ”Mamma, jag vet inte om de kommer pĂ„ kalaset eller inte, det fĂ„r bli som det blir
”

Jag gick in i en kvinnofĂ€lla. 

Eftersom all min exmans tid gick Ät till barnens trÀning fick jag ta hand om allt annat. Inte nog med att jag var en bromskloss som idrottsmamma. Jag fick pÄ egen hand försöka bromsa ekorrhjulet. StÀda, tvÀtta, diska, handla, ta hand om barnens skolgÄng.

”JasĂ„, Ă€r mamma med? Har ni fĂ„tt med henne den hĂ€r gĂ„ngen? OjdĂ„.”

Och sÄ matlagningen. Detta tjat om hur viktig maten var för barnens idrottande.

Ӏt ett Ă€gg till sĂ„ att du orkar.”

Det var ju bara jag som lagade mat, den pressen hamnade helt pĂ„ mig. Det hĂ€r var sĂ„ klart ingenting som jag sjĂ€lv valde. 

Jag blev plötsligt bara den dÀr jÀkla hemmafrun.

Snacka om ruttna och förlegade könsroller.

Allt det hÀr gjorde mig sÄ trött, sÄ sliten. Jag hade inte orken att vara dÀr för mina barn pÄ nÄgot annat sÀtt. Och med det kom ett dÄligt samvete som stÀndigt skavde.

Mina vĂ€nner har alltid förstĂ„tt. Det osunda i vĂ„r familj var glasklart för dem. Men dĂ€remot har det inte gĂ„tt att prata om det pĂ„ samma sĂ€tt i idrottskretsar. DĂ€r har jag inte mött samma förstĂ„else. 

Inte ens frÄn andra kvinnor.

NĂ€r jag har tagit upp frĂ„gan om för mĂ„nga trĂ€ningspass, resor och matcher har jag alltid kĂ€nt att det har blivit obekvĂ€mt. Ingen i rummet har hakat pĂ„ och hĂ„llit med. 

I stĂ€llet började jag hĂ„lla mig borta. NĂ€r jag vĂ€l dök upp till en match blev jag nĂ€stan som ett skĂ€mt i de hĂ€r kretsarna.

”JasĂ„, Ă€r mamma med? Har ni fĂ„tt med henne den hĂ€r gĂ„ngen? OjdĂ„.” 

"Jag har blivit sÄ himla arg nÀr jag har kÀnt att mina barn inte Àr schysta killar."

Men jag har ocksÄ trÀffat pappor som hÄller med mig och som delar mina Äsikter och vÀrderingar. Jag tror absolut inte att jag egentligen Àr sÄ ensam som jag har kÀnt mig under alla de hÀr Ären.

Men det hĂ€nder ingenting. Det kĂ€nns som att inte ens de som har makt att pĂ„verka kan göra nĂ„got Ă„t det hĂ€r. 

Det pratas inte öppet om det. Jag tror det beror pÄ att man inte vill stöta sig med varandra. Man Àr rÀdd för att det ska gÄ ut över ens barn, bÄde spelmÀssigt och socialt. FörÀldrarna ser till att hÄlla sig vÀl med varandra för att gynna varandras intressen.

Jag tror det beror pĂ„ en kultur som sitter i vĂ€ggarna. Man möts av ett ”ja, men det Ă€r ju sĂ„ det Ă€r hĂ€r, det tar en himla massa tid, vet du
vad trodde du egentligen?”

Take it or leave it. Det hÀr Àr oförÀnderligt.

Men Àr det verkligen det?

"Kostymen gjorde mig sÄ arg"

Vet ni vad jag Ă€r mest arg över? 

En kostym. 

Men inte ett par byxor och en kavaj, utan en kostym i form av hur man beter sig mot andra. Mina barn blev tidigt sÄ himla tuffa. De blev ett med sin idrott nÀr de fortfarande var smÄ barn. Sporten blev hela deras personlighet. Eftersom det fanns sÄ lite annat i deras vardag blev deras klÀdkod ett hundra procent idrott.

Kostymen de bar nĂ€r de spelade match tog de aldrig av sig trots att slutsignalen ljöd. 

NĂ€r de lekte med Lego byggde de stora lĂ€ktare av klossarna. Gosedjuren blev publiken och legogubbarna blev spelarna mellan lĂ€ktarna. NĂ€r de tittade pĂ„ TV var det alltid en match de fastnade för. Idolerna var idrottare. Klippen pĂ„ Youtube handlade om, just det – sport.

Jag har förtvivlat frĂ„gat mig: ”Varför tĂ€nker de aldrig pĂ„ nĂ„got annat?”

SprÄkbruket, svordomar och taskiga ord var ocksÄ tyvÀrr en del av den hÀr kostymen. Precis som puttar och hÄnfullhet. Man ska inte bÀra sÄdana plagg nÄgonstans. Men de passar Ànnu sÀmre in i sammanhang utanför omklÀdningsrummet eller under matchen. PÄ till exempel en skolgÄrd Àr de hÀr klÀderna hemska.

Jag har blivit sĂ„ himla arg nĂ€r jag har kĂ€nt att mina barn inte Ă€r schysta killar. NĂ€r de inte har kunnat uppföra sig. 

Jag har gÄtt hem mitt under matcher. Fler Àn en gÄng. Jag har inte stÄtt ut med att titta pÄ nÀr den hÀr kostymen har varit som mest störig och frÄnstötande. NÀr de har skrikit fula ord, nÀr de inte har kunnat vara sportsliga eller nÀr de har haft en dÄlig attityd mot en ung domare.

”Varför gick du hem?”, undrade barnen sedan.

”För att jag inte klarar av att se pĂ„ nĂ€r ni uppför er sĂ„ dĂ€r.”

”Men mamma, det Ă€r ju sĂ„ hĂ€r det Ă€r nĂ€r man spelar match”.

”Domaren Ă€r dĂ€r frivilligt och gör sitt bĂ€sta och Ă€r sjĂ€lv bara ett barn.”

”Mamma, du Ă€r sĂ„ töntig. Du sĂ€ger bara sĂ„ för att du hatar idrott.”

"Mina barn har alltid tillhört stjÀrnorna i laget."

I vÄrt fall klandrar jag min exman och hans oförmÄga att tÀnka pÄ nÄgot annat Àn idrott. Men föreningarna och alla vuxna runt omkring har ocksÄ ett stort ansvar.

De ska lÀra barnen hur man spelar handboll, fotboll, basket, ishockey eller vad det nu rör sig om för sport. Men det Àr ocksÄ deras skyldighet att hjÀlpa till att uppfostra vÄra barn. Alla vuxna runt omkring ska sÀtta grÀnser, sÀga nej och tillrÀttavisa. Och de ska göra det om och om och om igen, tills kostymen sitter som den ska och Àr struken, ren och fin.

Precis som personalen i skolan rycker in pĂ„ skolgĂ„rden ska idrottsrörelsen göra det under spelet eller i omklĂ€dningsrummet. 

Det Àr ett mÄste. Speciellt om barnens idrott ska ta upp en sÄ stor del av livet som det har gjort i vÄrt fall. Om föreningen krÀver en hög trÀningsnÀrvaro för att fÄ spela matcher, fÄr ni vackert hjÀlpa till att uppfostra vÄra barn.

Jag vet att de allra flesta idrottsföreningar gör det. Den stora majoriteten gör en jĂ€tteinsats för vĂ„ra barn och ungdomar och i slutĂ€ndan hela samhĂ€llet. 

Men det Àr viktigt att pÄminna alla om att inte tumma pÄ det hÀr. Barnuppfostran fÄr inte glömmas bort. Och den riskerar att göra det nÀr hetsen kring resultat under matcherna blir för stor. NÀr det blir sÄ himla viktigt att vinna.

”Mamma, minns du nĂ€r du blev jĂ€ttearg under den dĂ€r matchen?”

Mina barn har alltid tillhört stjÀrnorna i laget. Jag Àr övertygad om att just det har gjort att de har kommit undan med ett dÄligt beteende. För det verkar helt enkelt vara svÄrare för en trÀnare att bÀnka eller stÀnga av spelare som avgör matcher. Alla mÄl som mina söner gjort har förblindat alla vuxna. Man har lÄtit det dÄliga beteendet passera.

Och det hÀr har stört mina barns uppfostran sÄ himla mycket.

Som idrottsförĂ€lder kan det vara svĂ„rt att vara neutral. KĂ€rleken till ens barn kan förvrĂ€nga verkligheten och sudda ut nyanser. 

Det Ă€r en sak att utĂ„t prata om sportslighet. Att leva som man lĂ€r Ă€r inte lika enkelt. Du blir kĂ€nslomĂ€ssigt involverad och det Ă€r svĂ„rt att vara opartisk. Min exman ville sĂ„ otroligt mycket med vĂ„ra barns idrott. Det gjorde det enkelt för honom att se mellan fingrarna. Grabben gjorde ju mĂ„len – och laget vann ju matcherna.

Jag tog sĂ„ klart upp det hĂ€r med honom. VĂ€djade. ”Se till att de bĂ€nkar honom om han inte sköter sig. Be dem stĂ€nga av honom.”

Men nĂ„dde inte fram dĂ„ heller. Jag hade inte saxen, nĂ„len eller trĂ„darna för att sy om den hĂ€r kostymen pĂ„ egen hand. Jag har ju bara tvĂ„ hĂ€nder. 

Krafterna jag stod emot var sÄ mycket starkare.

Raseriutbrottet

Vad Ängrar jag? Inte sÄ mycket.

Jag har gjort sÄ gott jag kunde. Jag Àlskade min familj och min man. Jag vÀrnade om oss och var rÀdd för att förstöra det vi hade. DÀrför kÀnde jag att jag inte kunde hÀrja mer Àn vad jag gjorde. Jag hade tyvÀrr inte orken att engagera mig mer. Om jag haft den skulle jag gÀrna hjÀlpt till i föreningen. Jag hade försökt fÄ in mina tankar och nyanser i verksamheten. Och rÀckt upp handen pÄ förÀldramötena.

”UrsĂ€kta, men nĂ€r ska barnen vila? Vi har hĂ„rda krav pĂ„ trĂ€ningsnĂ€rvaro för att spela match. Men hur sĂ€kerstĂ€ller vi att barnen Ă€r tillrĂ€ckligt utvilade nĂ€r domaren blĂ„ser igĂ„ng matchen?”, hade jag velat frĂ„ga.

Om man hela tiden trÀnar eller spelar match kommer barnen aldrig ur den hÀr sinnesstÀmningen. Precis som kroppen mÄste vila mÄste Àven sporthjÀrnan fÄ göra det.

Jag mÄ ha varit i underlÀge. Jag mÄ ha varit för trött och sliten för att vinna kampen. Men jag slutade aldrig att sÀga ifrÄn. Jag fortsatte hela tiden att markera nÀr jag tyckte att nÄgot var galet.

Som nĂ€r en morfar eller farfar satt pĂ„ lĂ€ktaren och "gubb-analyserade" passningar och skott som om det vore nĂ„gon jĂ€kla VM-final. 

LÄt barnen vara ifred!

Och nĂ€r situationen blev fullstĂ€ndigt oacceptabel fick jag ett raseriutbrott. 

”Mamma, minns du nĂ€r du blev jĂ€ttearg under den dĂ€r matchen?”

Trots att barnen var smÄ nÀr det hÀnde och trots att det Àr mÄnga Är sedan nu kommer de fortfarande ihÄg den dÀr kvÀllen. Knattelaget satt samlat pÄ lÀktaren och sÄg en landskamp. Efter en incident pÄ planen hettade det till pÄ lÀktaren. En man reste sig upp och skrek pÄ domaren. Orden han anvÀnde tÀnker jag inte Äterge. De Àr för fula och hemska för det. Och det vÀrsta av allt var att han skrek det mitt bland alla barnen.

Det kokade i skallen pÄ mig.

Jag Àr glad att jag sade ifrÄn. Att jag visade mina barn vad jag tyckte. För det Àr just det som gör att jag vinner i lÀngden.

Ha gÀrna skyhöga ambitioner för dina barn. Men bara om de sjÀlva vill.

I takt med att mina barn blir mer och mer vuxna kÀnner jag att förstÄelsen för mig och mina Äsikter bara blir större och större.

Det hĂ€r Ă€r en sĂ„dan skön kĂ€nsla. 

Om jag inte hade stÄtt pÄ mig, om jag hade blivit för tyst och för apatisk hade det hÀr inte registrerats hos mina barn. Jag mÀrker nu hur mina ord genom Ären har sÄtt frön i skallen pÄ dem. Och i takt med att plantjorden mognar slÄr knopparna ut.

Jag önskade verkligen att mina barns uppvÀxt hade blivit mer nyanserad och inte bara mÄlad med sportfÀrger. I dag mÀrker jag att barnen nog ocksÄ tycker det. De inser, eller har i alla fall börjat förstÄ, att mamma inte var helt fel ute ÀndÄ.

Mamma hatar nog inte sport. Hon sa nog inte sÄ dÀr för att vara taskig. Mamma kanske inte var sÄ töntig ÀndÄ.

Jag tror att jag har underskattat hur mycket mina barn innerst inne har brytt sig om vad jag tycker. Jag tror att de nÄgonstans hela tiden har kÀnt att livet vi levt inte har varit rÀtt. De har bara inte haft verktygen att sÀga ifrÄn. De har varit för smÄ för det.

SÄ sluta aldrig att markera. Sluta aldrig att ifrÄgasÀtta. Bli arg om det spÄrar ur.

Det Àr mitt tips till andra mammor i den situationen som jag befann mig i. Jag skriver mammor, för det Àr oftast papporna som snöar in och tappar perspektiven.

HÀr Àr min passning till alla mÀn: Glöm inte livets nyanser. Ett varmt slÀktkalas, en bra bok och musik Àr ocksÄ byggstenar för en idrottare.

Ha gĂ€rna skyhöga ambitioner för dina barn. 

Men bara om de sjĂ€lva vill – och om hela familjen Ă€r med pĂ„ tĂ„get.