Kommunstyrelsens ordförande Harald Hjalmarsson (M).
Tänk dig att du vaknar på morgonen. Du känner klumpen i magen. Du minns gårdagen. Du minns känslan av att inte riktigt förstå allt. Du vill be om hjälp. Du vill ha nån nära dig som du litar på och som kan förstå dig. Du behöver nån som har tid att förstå dig. Som är nyfiken på dig. Men du vet att det är lönlöst. Så du är tyst. Du har nämligen försökt få stöd tidigare, men blev då inte sedd.
Nu ligger du i din säng med en diffus känsla av trötthet, en trötthet som verkar bli mer och mer påtaglig för varje dag som går. Du känner motstånd. Motståndet gör dig ledsen. Du vet att du trots din nedsatta energi, tvingas vara bland andra människor hela dagen. Du kommer aldrig undan. Människorna, ljuden och ljuset är där hela tiden. Hela dagen. Varje dag. Du har försökt förklara att alla intryck är jobbiga för dig. Att du skulle behöva ha nån nära som kan hjälpa dig med pauser från alla intryck. För du har lite svårt att känna av det på egen hand. Det slutar ofta med att du blir arg. Det påverkar dina relationer. Du vill be om hjälp men känner att det är ingen idé. Du vet att man diskuterat att du behöver stöd men att de säger att det inte finns pengar till det.
Tänk att du nu känner hur klumpen i magen börjat få liv. Den har börjat röra på sig och skapar ett krypande obehag i hela kroppen. Du tänker på människorna som finns runt dig hela dagarna. De som samspelar på ett sätt som du inte förstår. Du förstår att du inte förstår, men du vet inte hur du ska hjälpa dig själv. Du tänker att det vore bra med nån kunde vara nära dig och hjälpa dig möta andra. Du vet att det inte kommer ske. Du är lämnad ensam på en plats som känns otrygg.
Tänk dig hur obehaget i kroppen blir allt starkare där du ligger. Du vill be nån om hjälp men du vet att de som bor med dig kommer tvinga dig att gå till den otrygga platsen. Du ser att de mår dåligt när de tvingar dig, men att de trots det gör det ändå. Du vill egentligen protestera. Men det är ingen idé. Så du håller tyst.
Tänk dig stressen du känner. Stressen över krav som är utom din förmåga. Du kan inte rå för det är svårt. Du kommer alltid ha svårt med vissa saker. Egentligen borde du få hjälp att hitta strategier för det som är svårt. Men de har inte tid. Du tänker att det kanske skulle vara annorlunda om det var nån som var nyfiken på dig. Som hade tid att undersöka hur just du funkar. Som kunde hjälpa dig utvecklas.
Tänk dig att du tillslut tar sig upp ur sängen och går med tunga steg från huset. Obehaget maler runt. Du känner dig ledsen. Och oförstådd. Och du vet att du även idag tvingas tillbaka till platsen där du känner dig så misslyckad. Du känner hur obehaget växer inom dig och du undrar hur länge du kommer orka. Du tänker att det vore fint att få stöd. Att det vore fint att få fortsätta utvecklas. Och du tänker att det vore fint med stöd innan det är för sent.
Till sist Harald, vill jag be dig att känna efter i magen hur det känns just nu. Jag vill be dig känna på den känslan en stund. Och sen vill jag att du fundera på vad ni som är ansvariga behöver göra för våra barn just. För det är just nu som vi bygger framtiden.
Jessica Björk, trebarnsmamma och invånare i Västerviks kommun
Svar från Harald Hjalmarsson:
Hej Jessica
Jag har läst ditt brev och sett vad du berättat tidigare. Det du skriver är starkt och tankeväckande, och även om jag ibland känner vanmakt och inte räcker till i mitt liv, tror jag inte att jag helt kan sätta mig in i den situation du beskriver.
Det finns inom kommunens olika verksamheter flera olika stödfunktioner för exempelvis familjer med behov av avlastning och barn med särskilda behov, men jag vet att all vår hjälp inte står tillgänglig att hoppa in för alla hela tiden. Tyvärr har vi väntetider, behovsprövningar och ibland begränsade resurser.
Det är en speciell tid just nu i vår kommun, ja i hela Sverige. Vi har lågkonjunktur, inflation, stor internationell säkerhetspolitisk oro och en systemhotande gängkriminalitet med allt fler dödsoffer.
Antalet invånare i vår kommun sjunker bland annat för att det föds allt färre barn.
Inget pekar mot att vi kommer att ha större resurser till förfogande i Västerviks kommun under de närmaste åren. Tvärtom. Det innebär att vi måste tänka smart och nytt för att lösa problem vi inte kunnat lösa med gamla metoder.
Utan att veta exakt vilket stöd du vill ha, vill jag berätta lite om hur vi under senaste året börjat arbeta i Västerviks kommun när det gäller stöd till familjer som hamnar i svårigheter. Vi strävar efter att kunna se varje barn på ett holistiskt sätt med samarbete mellan olika kommunala förvaltningar, andra myndigheter, civilsamhället och föreningslivet, och faktiskt även näringslivets aktörer. Vi måste kunna släppa organisationstänkandet och se till varje människas eget behov av stöd för att klara sin vardag.
Detta arbete har kanske kommit allra längst när det gäller de familjer med barn och ungdomar som hamnat riktigt snett och därmed riskerar att exempelvis dras mot missbruk eller kriminalitet. Men jag är övertygad om att det här nya sättet med tiden kommer att spridas till andra delar av våra verksamheter.
Vi har ingen universallösning för alla personer som söker stöd. Det behöver alltid vara en unik kombination av insatser för att passa varje individs behov.
Jag förstår att du vill att jag ska svara att vi kommer att satsa stora pengar på olika nya stödinsatser för att hjälpa familjer som din, men jag är rädd att jag inte kan lova det just nu. Pengarna i en kommunbudget ska räcka till mycket: vi måste även fortsätta att arbeta med infrastruktur, kommunens attraktivitet, omsorgen för de äldre och satsningar på moderniseringar för att vi ska kunna erbjuda livskvalitet varje dag för vår befolkning. Dessutom måste vi locka hit människor som vill bo här för att vi ska ha råd med framtidens utmaningar.
Med varma hälsningar,
Harald Hjalmarsson, kommunstyrelsens ordförande (M)