Som nu 75-årig Västervikare läser jag med förtjusning det mesta som belyser det som handlar om den stad som jag kommer ihåg den.
Mitt första lärosäte var Marieborgskolan där jag hade Margareta Leife som lärarinna i de första klasserna, då i början på 1950-talet. Där samlades vi, en brokig skara ungar från skolans upptagningsområde. En av mina klasskamrater Kent Gustavsson bodde i det huset på Erikslundsgatan där systrarna Jacobssons bageri tidigare låg. Vi hade i stort sett samma skolväg hem över Allén bort mot Västralund, så det blev naturligt att vi slog följe, men en bidragande orsak var det faktum var att hans föräldrar drev en gräddbullefabrik där hemma. Pappan Rune var bland oss ungar en närmast ikonisk figur. Dessutom var Kent en kul kompis som var en överdängare på idrott i alla dess former.
När jag senare i min ungdom återigen kom i kontakt med det huset bodde en kompis, Robert Karlsson som delade mitt intresse för hundsport på Brukshundsklubben, där med sin mor och två bröder i en mindre del av huset. Robert hittade på ett sätt att ersätta brylcreme, det var i den delen av min ungdom då det var rockabilly och stålkam i bakfickan som gällde. Han kom på att använda sin mammas nattcreme i kombo med vattenkamning var ett mer ekonomiskt alternativ som gjorde att frillan fick en närmast vaxartad struktur.
Krister i Smultronboda