SR:s Mellanösternkorre Samar Hadrous från Västervik på plats i Israel. Bild från Teamsintervju.
VT berättade i våras om Samar Hadrous från Västervik, som då stod i begrepp att flytta till Istanbul för att därifrån vara Sveriges Radios nya röst på plats i Mellanöstern. Då hade hon tillträtt sin nya tjänst vid årsskiftet, men den byråkratiska processen gjorde att flytten dragit ut på tiden.
Nu har hon varit på plats sedan i mars. Under den tiden är det framför allt till ett land som hon rest i skytteltrafik: Israel. Någon som familjen hemma i Västervik inte riktigt har vant sig vid än.
– Samma dag som jag åkt till Israel, efter Irans andra attack, hade min mamma skickat ett meddelande men jag var stressad och på väg ut på jobb och öppnade det inte förrän jag kom hem på kvällen. Jag har liksom börjat glömma att berätta för dem att "nu reser jag igen", för jag reser ju fram och tillbaka hela tiden.
– Mamma var jätteorolig och skrev ungefär att "det finns ingen anledning att du är där, kom hem!". Men jag känner precis tvärtom. Det finns all anledning till att jag är här.
Samar kom som tioåring till Västervik, efter att något år tidigare ha flytt från inbördeskriget i Libanon. Dessförinnan hade hon bott i flera andra arabiska länder, som Libyen, Jemen och Syrien. Krig har alltid varit en del av hennes liv, och därför är hon inte främmande för att rapportera kring konflikter och stridigheter i sitt arbete som journalist.
Ändå var hon inte beredd på att tjänsten som utrikeskorre skulle innebära krigsbevakning på det sätt som det blivit.
– Det blev inte alls som jag trodde när jag fick jobbet. Då trodde jag att jag skulle rapportera om ekonomi och om vilken roll Mellanöstern kommer att spela i världsekonomin framöver. Jag kände att en förändring var på gång i EU politiskt och tänkte att det också skulle spegla sig i Mellanöstern, förklarar hon när VT pratar med henne via Teams från hotellrummet i Jerusalem, som mer eller mindre blivit hennes andra hem.
Det kändes som att allt jag gjort innan hade varit förberedelser inför det här.
Det var på kvällen den 6 oktober förra året som Samar Hadrous fick det efterlängtade beskedet att hon fått jobbet som SR:s nya korrespondent i Mellanöstern. Efter många år på Sveriges Radio, bland annat på kanalens arabiska redaktion och senare på Studio Ett i P1, var det nu dags att byta Stockholm mot Istanbul och Samar hade många tankar kring vad hon ville göra.
Men uppdraget förändrades radikalt.
Efter att ha gått ut på krogen och firat sitt nya jobb, väcktes hon tidigt dagen därpå, den 7 oktober, av nyheten om Hamas attack mot festivalen Nova i Re'im. Då förstod hon att fokuset skulle bli ett helt annat.
– Det kändes som…jag vet inte, det låter lite vidskepligt kanske…men som att “it was meant to be”. Som att det var meningen att jag skulle få det här jobbet här, just då. Att allt som jag gjort innan hade varit förberedelser inför det här. Även sådant som jag har jobbat personligen med mig själv med – yoga, mindfulness, andningsövningar och allt annat. Det känns som att allt det här har man användning av i det här jobbet.
I flyktinglägret Nur Shams på Västbanken träffade Samar sjuårige Sharif. Han berättade att den israeliska militären hade förstört trapporna till familjens hem. Därför var de tvungna att använda stegen för att gå in och ut. Att riva sönder trapporna är en av metoderna armén använder sig av i det som många beskriver som en kollektiv bestraffning av palestinierna när den israeliska armén utför sina räder i jakt på milismän.
När VT pratar med henne har det gått nästan två veckor sedan Irans attack mot Israel. I väntan på Israels svar har Samar passat på att göra inslag med civilbefolkningen, samt läsa på om det politiska läget.
Hur håller du ordning på all politik och allt som händer?
– Jag pluggar. Det är nästan det enda jag gör i mitt liv. Jag läser massor och går igenom både israelisk, arabisk, svensk och amerikansk media. Med tiden blir det inte bara att man rapporterar utan man börjar också se mönster. Och när man ser ett mönster så kan man börja analysera, och det tycker jag är jättekul.
Och då funderade jag på om jag skulle fly eller filma. Jag valde att filma.
Några riktigt farliga situationer säger hon sig inte ha varit med om. Men hon har ändå varit med om händelser som varit otäcka. Som när hon på avstånd, från balkongen i Jerusalem, såg raketer och projektiler som kändes nära, men som sköts ner av luftvärnet.
– Det var första gången jag hörde flyglarmet. Det var högt och intensivt och man får känslan "spring, spring, spring". Och då funderade jag på om jag skulle fly eller filma. Jag valde att filma och tänkte hela tiden att "jag kan filma lite till, jag kan stå här och rapportera lite till". Alla sinnen är igång och man tänker verkligen på rapporteringen. Men också på när jag ska komma till den gräns då jag inser att det är farligt och jag måste in. De tankarna gör ju att man blir så stressad, så uppjagad, så uppe i varv på något sätt. Det var en väldigt speciell känsla.
– Efteråt tänkte jag att det var intressant att se hur jag reagerar i sådana lägen. Att jag är så tjurskallig. Att jag, trots att det kan vara farligt, föredrar att vara på plats hellre än att dra mig ur. Jag tar hellre risken, tydligen, än att bara gå och gömma mig i ett skyddsrum och sen känna att “det här var ju inte så farligt, men jag missade det ändå”. Så man brottas med de känslorna, man vill se, man vill vara där, man vill beskriva.
I samband med Irans andra attack mot Israel tvingades Samar däremot söka skydd under jord, tillsammans med de personer hon just då intervjuade. Intervjun avbröts och Samar övergick till att direktrapportera i Sveriges Radio – direkt från skyddsrummet.
– Då hade hjärnan vant sig vid det här ihärdiga ljudet och jag tyckte att jag var mycket mer lugn än första gången.
Från kontrollrummet hade kollegorna i Sverige koll på hennes säkerhet.
– De sa hela tiden: "Säkerhet först, sen rapportering". Det var nästan så jag sa att "jaja, jag är säker, kom igen!"
Dorit Aram håller upp en bild på en ur gisslan i samband med en demonstration i Tel Aviv. Hon känner inte honom men såg hans mamma i en demonstration och lovade henne att hon ska kämpa för att få hem honom. Att hon ska gå ut och demonstrera minst en gång i veckan för hans och de andra gisslans skull.
Även de känslomässiga upplevelser hon får av att intervjua offer för stridigheterna tär förstås.
Som när hon rapporterade kring årsdagen för Hamas attack den 7 oktober. Hon gick upp mitt i natten för att hinna vara på plats tidigt på morgonen för en ceremoni exakt på klockslaget ett år efter att attackerna inleddes.
Jag träffade föräldrar, som berättade om hur de i realtid, via sms, varit med när deras barn mördats.
– Där hade man gjort monumentliknande minnesmärken för varje offer. Unga människor som var där för att festa. Jag träffade föräldrar, som berättade om hur de i realtid, via sms, varit med när deras barn mördats. Och när jag stod där, bara fem kilometer bort från Gaza, så hörde jag bombardemanget, artillerield som sköts från den israeliska sidan mot Gaza. Det var som ett slag i hjärtat varje gång jag hörde det.
Efter ceremonin reste Samar vidare till kibbutzerna i söder där hon deltog i radiosändningar. Sen tillbaka till Jersualem och några sändningar därifrån. Därefter till Tel Aviv där det hölls två nationella ceremonier under kvällen och natten. Och sen tillbaka till hotellrummet i Jerusalem för att göra morgoninslag till klockan sex på morgonen.
– Då är man helt slut, säger hon.
Samar Hadrous inervjuar Um Ayman i flyktinglägret Nur Shams på Västbanken, några timmar efter att den israeliska militären dragit sig tillbaka efter en räd. Um Ayman och hennes man blev av med sitt hem och sitt levebröd på samma gång då butiken under deras hus sprängdes och huset brann ner.
Samar, som är uppvuxen i flera olika arabisktalande länder, har en fördel i att hon förstår de flesta dialekter som talas i arabvärlden. Hon ser själv inte sitt arabiska ursprung som något hinder för att förutsättningslöst och opartiskt rapportera om situationen för civilbefolkningen från båda sidor. Men det har hänt att hon fått misstänksamma blickar.
– Som häromdagen när jag var ute och rapporterade och intervjuade en släkting till en tjej som mördats av Hamas. När jag avslutat intervjun tittade jag upp och där stod en man som bara tittade på mig, jätteargt. Jag kan inte hebreiska men förstod att han sa något i stil med att "hon ser ut som en arab". Jag tänkte på det efteråt, att i ett läge där man sörjer och minns en sådan hemsk dag, skulle ju någon kunna bli galen och göra någonting. Men där och då kände jag ingen rädsla.
I september bevakade Samar Hadrous en demonstration i Tel Aviv till stöd för anhöriga till gisslan i Gaza. "Jag såg kvinnorna Michal och Leat sitta vid vägkanten och se helt uppgivna ut. De var ledsna och besvikna på regeringen. Gisslan måste komma tillbaka, sa de. Det är kärnan av idén med den israeliska staten, att ingen ska lämnas åt sitt öde, berättade de."
Är du nyfiken på att höra mer från Samar? Här kan du lyssna på några av de inslag hon gjort i sitt arbete som Mellanösternkorrespondent på Sveriges Radio: https://sverigesradio.se/grupp/38406.
